Den 25 augusti sköt 17-årige Kyle Rittenhouse ihjäl två deltagare i ett våldsamt upplopp i staden Kenosha i delstaten Wisconsin, en händelse som vi beskriver utförligt i veckans nummer. Vid tiden för dödsskjutningarna hade kravaller och plundringar pågått i staden i två dygn, och undantagstillstånd utlysts efter att polisfordon attackerats, en sopbil satts i brand och stadens domstol vandaliserats.
Förstörelsen och våldet var skälet till att Kyle ens befann sig på platsen, då han tillsammans med ett antal andra personer ville försvara människor och privat egendom. Denna kväll stod han utanför en småföretagares verkstad, som redan fått sin andra verkstad nedbränd.
Det är roligt för våldsvänstern så länge de kan skrika ”revolution” och kasta sten och brandbomber på polisen i förvissningen om att poliserna aldrig på allvar kommer att slå tillbaka eftersom politikerna stoppar dem. När till slut vanliga medborgare – en tonåring i detta fall – tröttnar och sätter hårt mot hårt, så gråter ”revolutionärerna” och vill ha hjälp av polisen.
Kyle Rittenhouse är verkligen en hjälte. Trots sina unga år agerar han ytterst professionellt, med ett mod och en behärskning som få vuxna hade klarat av. Trots att han är ensam och omgiven av en hord maskerade våldsverkare som angriper honom med diverse tillhyggen, avvaktar han med att använda sitt vapen. Inte ens när han fallit till marken lyckas dock våldsverkarna slita vapnet ur händerna på honom. När han till slut avlossar sitt vapen, sker det för att motståndarna själva drar fram skjutvapen. Han tar sig därefter snabbaste vägen till polisen för att berätta vad som hänt.
I svenska systemmedier, liksom i liberala amerikanska sådana, ges en helt annan bild. I exempelvis Aftonbladet får vi veta att Kyle ”beväpnade sig och sköt ihjäl två”, en beskrivning som av flera stora tidningar snart kompletterades med att han ”ursäktas” av Trump. De som enbart tar del av denna typ av medier, och de är många, får ett intryck av en galning som försvaras av en lika galen president. Det våld och den förstörelse som föregick skjutningarna beskrivs dessutom som ”protester mot polisvåld och rasism”.
Händelserna och rapporteringen om dem följer ett välbekant mönster, där två aspekter är särskilt intressanta. Den första är att dessa vänsterelement, som gärna kallar sig ”antirasister” eller ”antifascister”, är förtjusta i upplopp och våld så länge de själva utövar det, men mycket snabbt gör sig till offer så snart samma våld slår tillbaka mot dem. I själva verket är det närmast oundvikligt att dödligt våld till slut inträffar, inte minst om polisen av politiker beordras dra sig tillbaka och överlämna stadsdelar i pöbelns våld.
Den andra aspekten av dessa återkommande händelser är hur gärna medierna ställer sig bakom denna vänster och deras narrativ. Ofta blir vinklingen så absurd att den blir komisk. Den liberala tv-kanalen CNN kom att hånas efter ett inslag från Kenosha, där rubriken ”Hätska men huvudsakligen fredliga protester” ackompanjerar en reporter som står framför brinnande byggnader. Inslaget övergick snabbt till bilder av just en fredlig protest tidigare under dagen, som av reportern kommenterades med:
– Det var inte förrän mörkret föll som det började bli lite mer spänt. Och sedan, som ni ser nu, är det genomgående temat ett uttryck för ilska och frustration.
Även Sverige har sin våldsvänster, och här är den mediala snedvridningen möjligen ännu tydligare. Nästan varje gång en nationalistisk eller invandringskritisk rörelse har hållit någon form av offentligt möte har så kallade ”motdemonstranter” dykt upp, professionella mötessprängare vars syfte endast har varit att störa och om möjligt stoppa meningsmotståndares sammankomster. Svenska systemmedier har vid sådana tillfällen ofta satt rubriker som ”Stökigt vid SD-möte”, eller ”Flera gripna efter islamfientlig demonstration”, och läsaren var tvungen att titta noga för att få reda på att det som vanligt var motdemonstranter som stått för våldet. På samma sätt har vi vant oss vid att alternativmedier genomgående benämns ”hatsajter”, medan vänsterextrema grupperingar blir ”antirasister”, eller på sin höjd ”aktivister”.
Här visade till och med en sittande statsminister, Fredrik Reinfeldt, förståelse för grovt våld när det utövades av ”rätt” sida. När en SD-politiker knivhöggs 2010, ett våldsdåd som av Expressen för övrigt kallades ”SD-attacken”, kommenterades detta av Reinfeldt med orden:
– Jag tar avstånd från alla former av våld och hot. Men vill gärna påpeka att de som lever på att driva upp ett vi- och dom-tänkande och ett i grunden hatfullt sätt att se på relationer mellan människor inte ska bli förvånade om sådant händer.
Om människor som engagerar sig i demokratisk partipolitik inte ska förvånas om de blir knivhuggna, kanske inte heller personer som utövar våld mot andra ska förvånas när våldet till slut vänds mot dem själva.
