I detta nummer berättar vi om den irakiske försvarsministern som är folkbokförd i en Stockholmsförort där han inkasserar bidrag. Detta var Nyheter Idag först med att avslöja – hatten av för det. Motvilligt började även systemmedia haka på rapporteringen efter några dagar.
Symptomatiskt nog sände Aftonbladet en podd med namnet ”Den osannolika historien om Iraks försvarsminister”, men faktum är att den inte alls är osannolik. På den borgerliga tankesmedjan Timbro skriver redaktören Blanche Sande:
”Vi vet att bidragsfusk är utbrett i Sverige. Under 2018 upptäcktes bidragsfusk för nästan 100 miljoner kronor genom ett samarbete mellan Skatteverket och Försäkringskassan. De som upptäcktes på det sättet var de ljushuvuden som tagit emot bidrag från den ena myndigheten och samtidigt deklarerat en inkomst hos den andra. Mörkertalet är utan tvekan stort.”
Försvarsministern har bara lurat en av myndigheterna, och har därför inte avslöjats förrän en anmälan lämnades in. Han tillhörde detta mörkertal. Riksdagsmannen Hanif Bali (M) har kallat myndigheternas oförmåga att hantera bedrägerierna för ett ”kaskadmisslyckande”.
Inte undra på att Sverige går på knäna ekonomiskt. Också polisen saknar resurser. Ärenden läggs på hög och man hinner inte ens utreda gängskjutningar och exploderande handgranater, vilket lokaltidningen HuddingeDirekt skrev om så sent som i september i år. ”Det är hårda prioriteringar att göra”, sade polisen till tidningen då. Det enda de verkar ha gott om resurser till är så kallade hatbrott och att förhindra att medborgarna går samman i medborgargarden för att försvarar sig själva.
Myndigheter får allt svårare att klara sina uppgifter. När vi frågar en domstol om det inte är dags för en huvudförhandling snart i ett fall som vi följt under längre tid, så får vi svaret: ”Inget datum bestämt ännu, vi har en otrolig mängd mål att hantera och vi försöker beta av dem i turordning.” Skolan och vården är kapitel som jag inte ens går in på.
Vi nås av larmrapporter från krisande kommuner. Man har gjort av med kommuninvånarnas pengar på hotell åt nyanlända och att köpa villor åt ensamkommande. Vi skriver om ett sådant konkret fall i detta nummer, i Mullsjö kommun. Där ska man nu spara genom att vänta med snöröjning till det är minst sju centimeter. På andra håll sänker man värmen i kommunens byggnader. Man ska sluta grusa gång- och cykelvägar när det är halt, eller spara på toapapper till åldringar, som i Gislaved. På andra håll släcker man gatubelysningen.
Om någon tror att detta verkligen leder till en besparing har man tomt mellan öronen. Vad kostar det inte samhället varje gång någon bryter ett ben och blir borta från jobbet? Det är verkligen lösningar av typen ”kiss i brallan”. Det värmer inte länge.
Vad händer om detta får fortsätta? Vilket samhälle får vi om välfärden urholkas på detta sätt?
Jag har sett slutstadiet i Sydafrika. Det är extrema skillnader mellan rika och fattiga. En del bor i skjul om ens det, medan de som har rikedomar barrikaderar sig bakom galler, taggtråd och elstängsel. Det handlar inte om vita eller svarta – de välbärgade svarta i Sydafrika är i dag fler än alla vita i landet tillsammans.
Det är detta samhälle de borgerliga pratar om när de önskar sig en egen trädgårdsmästare, barnflicka eller städerska – så kallade hemnära tjänster. Det är det som statsminister Stefan Löfven syftar på när han talar om behovet av att skapa ”enkla jobb” åt alla de analfabeter som han bjudit in till Sverige.
Det är ett samhälle av misstänksamhet, avund och orättvisor. När jag kom till Sverige med mina föräldrar år 1980 så var Sverige verkligen ett föredöme med små inkomstskillnader, en välfärd som räckte åt alla och där man förvaltade landet tillsammans.
Jag är anhängare av att skola och vård är något som är lika för alla. Det är viktigt för gemenskapen att ingen ska vara förmer än andra. Men i dag känner många att de har kniven mot halsen. Ska man sätta barnen i den kommunala skolan där de kommer att misshandlas, mobbas och troligen knappt lära sig att läsa och skriva förrän efter flera år i skolbänken? Ska man låta sin fru, pappa eller syster vänta i timmar på akuten eller bli hemskickad från en planerad operation för att det saknas engångsartiklar att genomföra den?
Det är klart att många kommer att välja ett privat alternativ. Kanske till och med kräva att lagen börjar tillåta detta – och den har ju redan luckrats upp. Och så är vi där.
Det finns förstås ett annat, helt annorlunda scenario. Jag kan inte låta bli att tänka på Arne Weinz roman Perfekt storm, som beskriver en nära framtid där ”no go”-zonerna i förorterna vuxit i storlek och antal. Polisen har gått från att rådfråga och vädja till imamer och klanöverhuvuden till att helt överlåta upprätthållandet av ordningen på dem. Hur skulle dessa befolkningar reagera på att socialkontoren inte längre hade några pengar till deras bidrag?
Weinz beskriver hur en islamistisk hårdför grupp från Nordafrika i det läget landstiger i flera svenska städer. De kommer obemärkt med sina pickuper bestyckade med kulsprutor och automatkanoner gömda i lastutrymmet på civila färjor. Snabbt får de stöd av stora delar av den muslimska befolkningen.
I förra numret skrev vår utrikesredaktör Christer Ericsson om att Turkiet sedan invasionen av norra Syrien utbildat islamistgrupper i att använda tysktillverkade stridsvagnar av typen Leopard 2 och även lämnar över dessa till islamisterna. De är redan i strid mot kurder och Syriska armén. Leopard 2 är precis den stridsvagn som utgör ryggraden i det svenska pansarvapnet.
Redan i dag säger experter på Försvarshögskolan att ökningen av bombdåd i Sverige beror på ”djupt, rotat klantänk och att det ofta handlar om invandring från länder där våld av den typ vi nu talar om är högst vanlig”, som chefsanalytikern och experten på islamistisk terrorism Henrik Häggström uttryckte det i NyT v.47/2019.
De ”hemvändande” islamisterna – jag skulle vilja kalla de återinvandrande – har i dag goda färdigheter i handeldvapen och är stridshärdade. Framöver kommer de också att ha kunskap i hur man använder svenska stridsvagnar, som står uppställda i något lättbevakat lager.
Det som händer nu kommer med andra ord att få omfattande konsekvenser redan för nästa generation.
