Först måste vi klarlägga vad som är vänstern. Begreppet definieras olika, men för en bra förståelse kan man dela in vänstern i den verkställande vänstern och den ideologiska vänstern. Den verkställande vänstern är huvudsakligen Socialdemokratin och LO-kollektivet. Den ideologiska vänstern är alla skanderande vänsteraktivister och marxistiskt orienterade grupperingar samt delar av den agendasättande journalistkåren och ett stort antal propagandister inom universitetsvärlden och kulturinstitutionerna. Verkställarna och ideologerna har inte alltid trivts i varandras sällskap, delvis beroende på att de har haft olika formtoppar rent tidsmässigt. Socialdemokratin och LO-kollektivet hade sin formtopp och storhetstid från 1930-talet och några decennier framåt.
År 1968 fick Socialdemokratin egen riksdagsmajoritet, men har därefter långsamt sjunkit tillbaka år efter år. Partiet står numera fast i träsket och verkar inte kunna röra sig i någon riktning, förutom neråt. År 1968 vann också den ideologiska vänstern stora segrar och befäste sin existens i människors sinnen för decennier framåt genom att de berättade vad de ville och gärna tog debatten. Men nu är ingen del av vänstern längre att räkna med. Sedan 1976, när Socialdemokratin förlorade makten, har partiet knappt uträttat någonting. Under en kort period efter 1994 lyckades Göran Persson som finansminister och senare statsminister sanera landets ekonomi efter några år av borgerlig vanskötsel. Därefter har nederlag på nederlag följt på varandra.
Den ideologiska vänstern gick också vilse. På 1960-talet var idén att vänstern, som mestadels var sprungen ur medelklassen, skulle representera arbetarklassen. Man klädde sig i blåbyxor och storrutiga skogshuggarskjortor. Vänsterkvinnorna klädde sig i bylsiga mjukisbyxor och kinaskor i en reverens till Maos Kina. Även Castro och Che Guevara fick sin hyllning genom kreationer á la militärmode i chickt djungelsnitt. Folket hyllades genom ett utbrett intresse för folkmusik och nyckelharpa.
De inom den ideologiska vänstern som inte förstörde förståndet med ett intensivt haschrökande och som lyckades ta en akademisk examen sökte sig till kulturinstitutionerna och media där de bedrev en mer sofistikerad vänsterpropaganda. De följde kommunisten Gramscis idé att nästla sig in i borgerlighetens institutioner och där föra ut sitt budskap. Frankfurtskolan, en gång inspirerad av Lenins tankar om hur man ska bryta sönder det borgerliga tänkandet, tillhandahöll den dominerande ideologin inom den samhällsvetenskapliga forskningen. Normer ska ifrågasättas, skit i traditionerna och utrota allt nationalistiskt tänkande. Den ideologiska vänstern var extremt framgångsrik och lyckades även besegra många förslappade liberaler.
Men den ideologiska vänstern hade bara klyschor som svar på tidens frågor. Socialdemokratin kunde regera vidare på ren rutin och den ideologiska vänstern kunde leva herrskapsliv i storstadsmiljö bakom en svärm av floskler och statsunderstöd. Tillsammans behärskade de hela den offentliga scenen.
Lenin på bokmässan i Göteborg 2014. Den ideologiska vänstern, med sina politiskt korrekta journalister, akademiker och kulturmarxister, anger tonen. Infällda: Löpsedel från Aftonbladet inför valet 2014 och en annons som bryter ”könsstereotypa normer”. Foto: Nya Tider
Hela artikeln finns i pappersupplagan
Vi kan tyvärr inte visa hela artikeln på hemsidan. Vi är beroende av våra läsares prenumerationer för att kunna finansiera reportageresor som denna. Stöd oss gärna med en prenumeration för att vi ska kunna fortsätta granska makthavarna och resultatet av deras politik.
Nya Tider är den enda papperstidningen som bemöter systempressens lögner i deras eget format: på papper. Sedan grundandet 2012 granskar Nya Tider den politiska korrektheten och berättar hur verkligheten ser ut bakom systemmedias tillrättalagda version. Från april 2017 utkommer Nya Tider även med en nätupplaga varje vecka. 
