Skip to Content

CHEFREDAKTÖREN HAR ORDET

Vänsterns tafatta försök till självrannsakan

PappersupplaganNya Tider v. 17

I veckans nummer recenserar Stefan Torssell boken Populistiska manifestet, där de två vänsterprofilerna Göran Greider och Åsa Linderborg försöker förstå varför folket inte vill veta av dem längre. Även om de gör en del intressanta iakttagelser på detaljnivå, så är det tydligt att de är alldeles för förblindade av sin egen propaganda för att kunna förstå vad som faktiskt händer i Sverige.

Publicerad: 26 april, 2018, 15:11

  • Svenska

Läs även

Det första vi kan notera är att de som kallar sig vänster, där Greider och Linderborg är två husgudar, är skakade. Yrvaket försöker de förstå vad som händer omkring dem, varför folket vänder dem ryggen.

Åsa Linderborg, Aftonbladets kulturredaktör, på Bokmässan 2016. Foto: Nya Tider

Det är visserligen länge sedan arbetarna kände några starka band till rödvinsvänstern i sina flotta innerstadsvåningar. Denna vänsterklick på de stora tidningsredaktionerna fortsatte dock i decennier att måla upp en bild omkring sig av att de fortfarande representerade arbetarna. Nu har även denna illusion spruckit.

Det hedrar Greider och Linderborg att de faktiskt erkänner situationen och gör ett försök att förstå den, även om det är tafatt. De flesta av deras gelikar har låst in sig i sina elfenbenstorn och har hittills vägrat komma ner. Man ska dock komma ihåg att Linderborg själv gett uttryck för åsikter som ligger långt från demokrati och ärligt sökande efter sanningen.

Efter att Nya Tider skakat om etablissemanget genom att ställa ut på Bokmässan 2016, deltog Linderborg i en paneldebatt på Publicistklubben. Där argumenterade hon för att det var dags att börja diskutera sakfrågor och ”sluta mobba SD:s väljare”.

Motivet var dock inte att hon skulle ha kommit till insikt om att det kanske inte hör hemma i en demokrati, att en av landets största tidningar mobbade en del av befolkningen för deras oro över landets utveckling. Tvärtom ”den här strategin har inte fungerat”, var hennes förklaring till att hon bytt ståndspunkt, och tog som exempel att Sverigedemokraterna trots mobbing och nedtystning växt.

Vänstern har dock inte bara rasat samman i Sverige. Detta sker över hela Europa, där Socialdemokraterna i land efter land fullständigt utraderas. Den främsta anledningen är att vänstern övergett sin egen arbetarrörelse.

Trots sina brister har socialdemokratin och vänsterrörelsen i stort haft en dragningskraft, en grundidé som gått hem i stugorna. Tanken på att se nationen som en familj, där alla har ett ansvar att hjälpas åt att bygga upp och försvara det gemensamma huset, och där alla kan räkna med ett bra och rättvist stöd när de behöver det, är något de flesta instinktivt sympatiserar med.

Socialdemokraterna har dock blivit liberaler. De säljer ut folkhemmets gemensamma resurser som arbetarna samlat ihop till genom sina skatter. Vänstern stod förr upp mot lönedumpning och ojust konkurrens från utländsk arbetskraft, vare sig det var invandrad arbetskraft eller billiga fabriker i andra länder. I dag har man satt internationell solidaritet framför solidaritet med det egna folket.

Försvar av det egna landet har bytts ut mot stöd för USA:s imperiekrig och Nato-expansion. Med den riktiga vänstern försvann också den viktiga fredsrörelsen. Har man vänt folket ryggen är det inte konstigt att folket till slut vänder politikerna ryggen.

Linderborg och Greider talar i boken om att vänstern bygger folkrörelser. Sanningen är den att det var länge sedan vänstern hade någon folkrörelse i Sverige. Tvärtom har de politiska partierna gjort allt för att kapa banden till gräsrötterna, man har organiserat sina partier som företag, där investeringar i form av valrörelse ska löna sig i form av riksdagslöner.

Författarna påstår även att ”högern” inte bygger någon folkrörelse. Men ändå är de förskräckta över alla ”trollfabriker” som finns överallt på nätet, alla ”hatmedier”, alla ”högerpopulistiska partier”, böcker, föredrag, poddar, bloggar, demonstrationer, tv-kanaler på nätet… Är det inte precis det som är en rörelse? Vad jag anser om begreppen ”höger” och ”vänster” har jag skrivit utförligt om i andra ledarartiklar, nog sagt att jag inte räknar mig som någotdera.

Populistiska manifestet utgör faktiskt mer en beskrivning av hur skev Åsa Linderborgs och Göran Greiders världsbild är. Redan deras beskrivning av det de kallar ”vänster”, de goda, och ”höger”, de onda, säger en hel del. Om de verkligen tror på alla de egenskaper de tillskriver dessa två sidor är det inte konstigt att deras analyser slår fel gång på gång.

Stefan Torssell recenserar förtjänstfullt boken och reder ut många av begreppen, men jag vill ändå dröja mig kvar vid författarnas beskrivning av den folkliga våg som sveper genom Europa som ”högerpopulism”. Den är central för hur de tolkar sin omvärld.

Greider och Linderborg tolkar inte populism som att man helt enkelt är populär för att man står för samma sak som folket vill ha, vilket vore något positivt, utan som att man säger det folk vill höra utan tanke på konsekvenser eller sammanhållen ideologi.

En sådan beskrivning stämmer dock väldigt dåligt med hur verkligheten ser ut. De som brukar få stämpeln ”högerpopulist” av Linderborgs kolleger i Europa, är oftast partier och rörelser som tvärtom har en väl genomtänkt nationalkonservativ eller nationaldemokratisk ideologi som erbjuder ett helt annat samhällsbygge än det socialliberala.

Populism i den negativa bemärkelsen brukar betyda att man åsiktsmässigt följer opinionen. Det är precis tvärtom hur dessa partier och rörelser har agerat, som stått för sina ideal och inte vikit en tum, trots rasande etablissemang, svartmålning och nedtystning från etablissemangets media (det Linderborg beklagar sig över inte fungerade), misshandel och sönderslagna möten av etablissemangets våldsgrupper, svårighet att få jobb och studera, och så vidare. Men folket ser till slut vilka som står på deras sida.

Att vara populister kan dock med fog sägas om de etablerade partierna. Liberalernas, dåvarande Folkpartiets, löften om språktest för invandrare i 2002 års valrörelse gjorde att partiet tredubblade sina röster jämfört med valet innan.

Det var bara en bluff – eller populism, för att använda Linderborgs vokabulär. Liknande har det varit med andra partier, som svängt hit och dit i opinionen, utan att egentligen mena det. Utan att någonsin ta tag i svåra frågor som verkligen oroar folket.

Att ”högern” skulle lida av ”brist på maktanalys” är också fel, och beror helt enkelt på att författarna inte vill se det uppenbara. I detta nummer nämner vi till exempel miljardären George Soros, vars ord och vilja väger mer än många presidenters.

Om jag förstår författarna rätt är syftet med Populistiska manifestet att förstå vad vänsterrörelsen gjort för fel och inspirera till en nytändning. Efter att ha läst boken tycker jag att det är uppenbart att författarna inte bara är förblindade av sin egen propaganda, som de försökt lura svenska folket med i decennier, utan även bygger upp nya, lika falska förklaringsmodeller som de tidigare.

På Publicistklubbens möte efter Bokmässan erkände Åsa Linderborg att hon ser en konflikt mellan att vara ”antirasist” och att ”ta ansvar för yttrandefriheten”. Ser man en konflikt i detta är det uppenbart att man inte kommer att vinna vare sig debatter eller sympatier.

En världsbild och framtid som ska locka till sig mer än en handfull närmast sörjande, i synnerhet om man som Linderborg föresatt sig att återuppväcka en folkrörelse, måste bygga på sanningen och en tro på att man kan vinna debatter med den.

Vi som är antirasister på riktigt utgår ifrån hur världen faktiskt ser ut, med dess många olika etniska grupper och kulturer.

Vávra Suk

[email protected]

Håll god ton och ett vårdat språk i kommentarerna. Olagligt innehåll är så klart förbjudet och kommer att resultera i avstängning från vårt kommentarsfält.

Om du har blivit godkänd för att lägga upp kommentarer utan förhandsgranskning från tidningens sida är det du själv som är ansvarig för innehållet. Det innebär att Nya Tider kan tvingas att medverka vid brottsutredning vid ett eventuellt åtal.

För förhandsmodererade kommentarer ber vi om tålamod. Vi går löpande igenom kommentarer men det kan beroende på tid på dygnet dröja flera timmar innan vi hinner titta på den.

Vi förbehåller oss rätten att radera kommentarer som innebär förtal, är kränkande, innehåller grovt språk eller helt enkelt är irrelevanta.

  • latmask

    Skulle vara intressant med en definition på antirasism enligt NT. Dagens “antirasister” gör skillnad på vita och “rasifierade”, där vita diskrimineras. Detta kan jag bara se som omvänd rasism.
    Skulle det inte vara bra med icke-rasism istället?

    • buscador

      Anti- betyder emot, men för att vara emot något måste man till dels vara det man är emot och då manifesteras en mental dual konflikt. Om man ser på skalan ovanför så landar en sådan person lågt på den.
      Integritet betyder helhet, men här ser vi en splittring i personliheten i och med dessa två ståndpunkter. Man finner den typen på nivå lömskt fientlig. På Hicks skala skulle man kunna säga: du är en 99:a.

      Detta kan man lägga märke till i politikers sätt att tala, man hör det direkt med lite träning. Även därav det spelade leendet, som ger sken av ett högre läge på skalan.

      • latmask

        Det här var svårtuggat. Jag får återkomma senare.

  • buscador

    Den dagen man slår hål på begreppen “vänster resp. höger” kommer saker att hända. Dessa två är högljudda men saknar relevans i verkliga livet. De är en kvarleva från Franska parlament. Faktum är att dessa två är en “låg” nivå av en emotionell skala uppifrån serenitet till död.
    Rent politiskt skulle skalan se ut som så:
    Entusiasm
    Konservatism
    Intresse (sant liberal)
    Ointresse
    Antagonism (socialdemokrati)
    Hatisk (fascism)
    Lömskt fientlig (kommunism, falsk liberal)
    Sorg tveksamt duglig
    Sympati ekonomiskt farlig, ger bort
    Apati
    Död.
    Läs på om emotionella skalor och bli visare. T.ex. Hicks, Lada Ray m.fl.
    Därför är det kanske viktigt för de “styrande” att tvinga ned befolkningar till/under sorg.

Svart magi

KRÖNIKAMellanskiktarnas eget bidrag till politiken är en sorts svart magi, nämligen föreställningen att man kan bli ”vad man vill”. Den här tanken är oerhört fascinerande och förförisk, men den är bara en fantasi. Och den har klara gränser. Verklighet och sanning, till exempel.

Regeringens inbördeskrig

KRÖNIKA

Black Lives Matter – redskap för att införa socialism i USA

OPINION: DAN AHLMARKBlack Lives Matter har på ytan attraktiva och rent av självklara budskap om rättvisa och kritik mot polisens övervåld – ett övervåld som också andra grupper än svarta kritiserat. Rörelsens manifestationer, som ofta urartar i kravaller, har dock delat USA, då det blir allt mer uppenbart att BLM inte nöjer sig med mindre än att införa marxism i Förenta staterna. Den slutsatsen drar veckans debattör, författaren Dan Ahlmark.

Batterifordon ett villospår

KRÖNIKATung expert dömer ut batterier för eldrift.

AFA och DN sitter i samma båt … och sover i samma säng

CHEFREDAKTÖREN HAR ORDETDagens Nyheter har fört en intensiv kampanj för att stoppa Nya Tiders medverkan på Bokmässan i Göteborg. Trots alla lögner och personpåhopp har tidningen inte tagit in en enda replik eller genmäle från oss. Samtidigt har vänsterextremister i AFA försökt att med våld slå sig in på mässan för att angripa Nya Tiders monter. Nu blir kopplingen övertydlig – en av de mest hatiska DN-journalisterna delar säng med en drivande person inom AFA.

Följa flocken eller agera själv?

KRÖNIKA

”Oförklarligt” varför just Sverige är våldsdrabbat?

CHEFREDAKTÖREN HAR ORDETI veckans nummer berättar vi om vice rikspolischefen Mats Löfving som äntligen berättar sanningen om de kriminella klanerna. Trots de ovanligt tydliga uttalandena vill statsministern fortfarande inte koppla den eskalerande kriminaliteten till invandring från specifika länder, men inte ens vice rikspolischefen verkar vilja inse hur det ligger till och menar att de många dödsskjutningarna i Sverige inte går att förklara.

Vetenskap, modell Expo

OPINION: KARL-OLOV ARNSTBERGStiftelsen Expo finansieras av statliga Kulturrådet och en rad organisationer som vill köpa sig PK-poäng. Man framställer sig gärna som en pålitlig källa till fakta om ”rasism och främlingsfientlighet”, och citeras regelbundet i systemmedia så fort dessa ämnen berörs. Men hur ligger det till med Expos skenbara saklighet? Professor Karl-Olov Arnstberg prövar om Expos logik möter grundläggande vetenskapliga kriterier.

Gå till arkivet

Send this to a friend