Det här numret ägnar en större artikel åt den hemska gruppvåldtäkten på finlandsfärjan. Åtta somalier greps, fyra är häktade. Offret är en 45-årig svensk mamma.
Inte mycket skiljer denna gruppvåldtäkt från andra.
Förövarna är invandrare, offret svensk. Vad de tycker om svenskar och andra som har ”oturen” att kunna tas för svenskar är tydligt. Och media gör sitt yttersta för att dölja ännu ett fegt hatbrott. Männen kallas konsekvent för ”svenskarna” och i radio P4 förklarade man brottet med ”svensk suparkultur”.
Det heter ibland att media är ointresserade av hatbrott mot svenskar. Men det är att inte kalla saker vid dess rätta namn. För media har inte bara råkat glömma de etniska aspekterna av ”ointresse”. De anstränger sig för att undanhålla dessa. Försöker aktivt lura publiken att det är blonda grabbar som supit för mycket. Inget hatbrott. Istället en orsak för svenska män att bli mer feministiska.
Media följer sin vanliga mall. Därför tänker jag inte skriva mer om det. Däremot en annan sak som också är precis som vanligt. Det dröjde nämligen inte mer än ett dygn innan händelsen försvunnit ur nyhetsflödet. Lika snabbt kom klagomålen på forum och kommentarsfält om detta.
”Vore det vita som våldtog en svart hade vi läst om det flera månader”, klagas det. ”Moskébranden ältades i veckor. Men sånt här ska tydligen glömmas så fort som möjligt.”
Men alla ni som klagar över medias likgiltighet. Hur är det med den egna? Hur tänker ni att media skulle följa upp? Det är ju knappast så att det blivit några reaktioner för media att skriva om.
Nyheten slog ned som en bomb, brukar man säga. Men vid hatbrott mot svenskar slår nyheterna ned som tändstickor i vått gräs. Inget flammar upp, väcker ingen ilska. Inga folksamlingar. Inga våldtäktsmän som får dörrarna nedklottrade. Ingen vrede, inga protester.
Det är en sorglig skillnad mot när andra folk drabbas. Det räckte till exempel med ett enda inlägg på Facebook om att böneutrop är störande för att samla hundratals arga utanför skribentens hus. Det räcker att en enda invandrare känner sig kränkt av polisen för att starta upplopp.
Visst ältade media moskébranden. Men de hade i alla fall inte brist på saker att skriva. Inlämnade protestlistor ena dagen, demonstrationer nästa dag, människor som gick vakt, reagerade.
Passiviteten ligger som en våt filt över hela västerlandet.
När det ohyggliga antalet gruppvåldtäkter blev känt i den lilla brittiska staden Rotherham, hände just ingenting. Ett muslimskt gäng hade under flera år våldtagit 1 400 brittiska flickor. Ja, ni läste rätt – ett tusen fyra hundra! Krigsförbrytartribunalen har dömt folk för brott mot mänskligheten efter betydligt färre övergrepp.
Att media teg även om detta är ingen överraskning. Men det måste ha funnits åtminstone 2 800 föräldrar vars passivitet inte kan förklaras med att de inte visste. Det måste finnas bröder, grannar, vänner. Var var de?
Ovetskap kan heller inte förklara varför vi i Sverige nu förblir lika passiva som alltid när det ännu en svensk kvinna utsätts för en gruppvåldtäkt. Åtminstone några hundra tusen känner till saken genom alternativ media.
Trots det; ingen protestaktion, inga arga rop utanför häktningsförhandlingarna, inga demonstrationer. Bara dessa anonyma kommentarer. Och frågan är om inte de gör mer skada.
Ett folk som inte vet vad de utsätts för kan åtminstone teoretiskt komma att försvara sig när de får vetskap. Kanske kan den tanken avskräcka någon ockupant från allt för många övergrepp. Men när hundratusentals svenskar bevisligen vet – men är så fega att inte en enda av dem vågar visa sin ilska på gatorna, definitivt aldrig skulle våga konfrontera gärningsmännen. Bara vågar beklaga sig anonymt. Kan det tolkas som annat än grönt ljus för nya övergrepp?
