Våra hatade ledare

Missnöjet med Kanadas premiärminister Justin Trudeau är värre än nå­gonsin. Två tredjedelar av kanadensarna är missnöjda med hans insatser som premiärminister, visar en opinionsmätning från Ipsos i september.

Orsaken till Trudeaus impopula­ritet är enligt Time Magazine ”skat­ter, invandring och brottslighet”. Det stämmer säkert, vad beträffar att folk inte gillar Trudeau. Men orsaken till att Trudeau är hatad av många är inte höga skatter, eller ens hög brottslighet i sig själv.

Orsaken till hatet är att politikerna så uppenbart inte bryr sig om det folk som de satts att styra, utan visar öp­pet att de har helt andra prioritering­ar. Det handlar om ”klimatet”, där människor som redan har det kna­pert, främst pensionärer, ska frysa i sina hem för att inte skapa ”växthusgaser”, det är massinvandringen som fullständigt raserar samhällets sammanhållning, vilket Trudeau och hans gelikar tycker är ”berikande”, och det är det totalitära sätt på vilket covidrestriktioner upprätthölls.

Läser man kommentarer på nät­fora och sociala medier så handlar de argaste kommentarerna nästan uteslutande om invandringen eller om covidförtrycket. Det sistnämnda tycks ha blivit en väckarklocka för många om hur långt våra styrande faktiskt är beredda att gå och hur löst våra friheter egentligen sitter i den ”fria demokratiska” västvärlden. Och vad invandringen beträffar, handlar det inte så ofta om undan­trängningen av det kanadensiska folket i sig – som många fortfarande vägrar förstå faktiskt äger rum – utan främst om att invandringen pressar ner löner, driver upp bostadspriser, och att folk helt enkelt inte känner sig hemma längre.

”Toronto känns inte som Kanada längre” lyder hundratals kommen­tarer, i något olika ordalydelser. Känns det igen? Har du kanske läst samma sak om Stockholm? Göteborg? Malmö? London? Paris?

Vad Trudeau har gjort är inte att släppa in enorma mängder asylinvandrare som Sverige gjort, utan att släppa in enorma mängder ar­betskraftsinvandrare och studenter. Det är alltså till största delen männis­kor som ”vill göra rätt för sig” som det brukar heta, eller åtminstone vill tjäna pengar, så till den grad att de bildar långa köer varhelst det finns en chans att få jobb. Köer där inte en enda kanadensare finns att se. Det är svårt även för välutbildade unga kanadensare att få jobb när det finns indiska och kinesiska programme­rare och ingenjörer som accepterar låga ingångslöner utan att knota. Och försök inte ens att hitta en bostad om du är en ung kanadensare utan rika föräldrar.

Det blir uppenbart för allt fler att etablissemangets västpolitiker inte sätter det egna folket främst, utan har andra intressen och tjänar andra herrar. Att de till och med är bered­da att trycka ner sitt eget folk för att tjäna denna ”främmande makt”. Det är säkert till stor del andra saker som gör att politiker vinner eller förlorar popularitet, men när de blir hatade är det för att folk känner sig svikna eller till och med förrådda.

Västs ledare kan idag knappt visa sig ute utan att bli utskällda och hå­nade. Pubägare kastar ut dem ur sina barer.

Missnöjet med Keir Starmer, Stor­britanniens nye premiärminister, är också värre än någonsin. Bara 23 procent av britterna har en positiv syn på Starmer, medan 52 procent har en negativ syn, enligt Ipsos. Detta fem månader efter att Starmer blev vald, vilket är ovanligt då nya stats­chefer brukar ges en ”smekmånad” för att hinna visa vad de kan. Två tredjedelar av britterna känner att de har fått det sämre – men återigen, läser du i sociala medier så är det invandring och förtryck av medborgarna som gjort honom rik­tigt avskydd. I Starmers fall just de medborgare som protesterade mot invandringen tidigare i år, och nu sit­ter inlåsta längre än en genomsnitt­lig rånare för brott i stil med ”skrev arga saker på Facebook”, ”ropade arga saker till invandrare”, ”kastade en läskburk på fullt kravallutrustade poliser” eller varför inte ”skrek på en polishund”. Nya Tider har under året rapporterat utförligt och löpande om detta växande tyranni.