Nyligen landade en ny påkostad bok om Elvis Presley på hyllorna. Det är en rikt illustrerad bok i storformat från det renommerade förlaget Premium Publishing och den som vill få ett exemplar måste punga ut med närmare 400 kronor. Den som gör detta blir dock besviken, då den inte motsvarar de höga förväntningarna – fullt av faktafel och till och med riktigt dålig svenska.

Det största problemet med den här boken är den litterära nivån. Den är bedrövlig. Och då syftar jag inte bara på det torftiga språket, Bruno Tillander har inte skrivit regelbundet sedan 1980-talet och, tro mig, det märks. Det hade kunnat vara uthärdligt om bara en professionell korrekturläsare hade anlitats. För vad får vi nu? Jo: Sida upp och sida ned av hundratals särskrivningar, stavfel, upprepningar, anglicismer, krångliga meningar och till och med okända ord. Gammelsvenska förekommer också. Hur många av er använder exempelvis ordet ”förtörnad”? Ibland känns det som att många avsnitt i boken är direkta översättningar från böcker eller artiklar på engelska. Författaren gödslar med utropstecken, troligtvis för att han tror att det ska göra texten mer ”levande”. Effekten blir istället att det ser barnsligt ut och är väldigt enerverande.

Vi börjar med några citat ur boken:

”Den desillusionerade självkänslan [sic] hade lett honom att överge sin filmkarriär”

”självförtroendet ökade [sic]”

Sid 40: ”[Elvis] blev tidigt i sin ungdom intresserad av att agera som [sic] skådespelare.”

Bildtext s 52: ”Åke Ölvestad i intervju [sic] med Charlie Feathers.”

Titta på den här meningen på s 89 där det blandas friskt mellan språken: ”som ger John Wayne utmärkelsen Academy Awards Best Actor.”

En underrubrik på s 201 lyder ”Agerade som manager”.

Ordet ”kredit” används felaktigt flera gånger (engelska ordet credit).

Tillander har spenderat mycket tid i USA och reflekterar över det stora landet i Väst. Han jämför det amerikanska samhället med det han kallar ”det europeiska välfärdssamhället.” Han beskriver även republikaner på ett föga smickrande sätt. Gitarristen James Burton, som gjorde över 1 100 konserter med Elvis 1969-1977, har sagt till Bruno att han tycker att europeiska Elvisfans är ”vänstervridna”.

Bruno skriver om det Amerika som lille Elvis (f 1935) växte upp i. På s 23 står det så här: ”Vi har konstaterat att det var otänkbart att blanda raserna under 1930- och 40-talen.” Tillander slår fast att Elvis växte upp i ett segregerat Amerika, att han aldrig umgicks med svarta och att han inte var intresserad av r&b innan han vid 19 års ålder träffade skivproducenten Sam Phillips och gitarristen Scotty Moore 1954. En del uttalanden är inte politiskt korrekta, ta till exempel denna mening på s 92: ”Det är allmänt känt att Hollywood domineras av judiska aktörer.”

Bland det mest intressanta som Tillander kan avslöja är att Elvis samlade på naziföremål från Andra världskriget.

Faktafel

Bruno spekulerar om Elvis första film, Love Me Tender: ”Troligtvis var Elvis väldigt nöjd med sin egen insats.” Det finns en intervju med Elvis från 1956 där han uttrycker missnöje både med filmen och sin debut som skådespelare. Elvis får frågan ”How do you rate yourself as an actor?” och svarar “Pretty bad”. Märkligt att Bruno kan vara så okunnig, efter 50 år som Elvisfan.

Mer av samma vara, angående G.I. Blues, Elvis första film efter lumpen: “Filmen var väl ändå en bekräftelse på att Elvis hade trivts i Tyskland.” Ett fullständigt häpnadsväckande påstående. Sedan lång tid tillbaka vet vi att Elvis vantrivdes i Tyskland, bland annat berättade Elvis på en presskonferens när han kom tillbaka till Memphis 1960 att han inte gick ut en enda gång på arton månader i Västtyskland. Han åkte på permission till Paris, men det var allt. Under monologer på konserter 1969 antydde Elvis också vad han tyckte om att ha yrkesförbud i två år. Dessutom finns det absolut inga paralleller mellan filmen och Elvis militärtjänstgöring. Med andra ord är det ett otroligt fånigt utspel från Tillander.

På s 116 påstår Bruno att Elvis tjänade 250 000 dollar i veckan när han spelade i Las Vegas. Jag skulle gärna vilja ha en källa på den uppgiften.

På s 118 påstår Bruno att Elvis manager Thomas Parker anställde Ed Bonja som fotograf. Detta är fel. Bonja jobbade som ”roadie” när Elvis åkte på turnéer och tog foton när han hade tid över. Men trots att Bonjas foton användes på flera omslag till Elvis LP-skivor, fick han inte ens betalt för det. Managern får för övrigt skarp kritik. Tillander skriver att det som Parker sysslade med var ”utplundring av Elvis”.

Även layouten är problematisk. Det ser nästan ut som en barnbok. Korta kapitel, huvudrubriker i mycket stor teckenstorlek, massor av underrubriker.

Tillander listar alla Elvis 33 filmer (varav två var dokumentärer) med lite information och en kort kommentar med subjektiva omdömen. I tur och ordning får vi reda på producent, regissör, manusförfattare och ”Director of photography” (!). Fotograf heter det på svenska. Och enligt Bruno skrev Robert Abel och Pierre Adidge manus till filmen Elvis on Tour – en dokumentär, som till största del består av liveframträdanden. För dokumentärer anges ”redigering”, vilket syftar på klippare (= editor på engelska). Bruno nämner inte ett ord om rasismen i den usla filmen Stay Away, Joe (1968), som framställer indianer på ett synnerligen osmakligt och nedlåtande sätt. Om filmen hade släppts i dag, skulle det ha blivit ett väldigt rabalder.

Att Premium inte anlitade en korrekturläsare övergår mitt förstånd. Jag har läst andra böcker från förlaget och de har varit proffsiga produkter. Helt obegripligt. Boken finns även utgiven på engelska, men jag vågar inte läsa den. Om Brunos kunskaper i svenska är så begränsade, hur ska då den engelska versionen se ut. Huva.

”Elvisdiggaren som dömdes till fängelse”

Några ord om författaren är på sin plats, så vi bjuder på en kort presentation:

Bakgrund: Vem är Bruno Tillander?

Tillander är född 1951 och växte upp i Vänersborg. Enligt egen uppgift i boken har han studerat på Handelshögskolan, men vi får inte reda på om han tog examen. Bruno var ett stort Elvisfan sedan barnsben och flyttade till USA 1975. Han såg då ett stort antal konserter med Elvis fram till dennes död 1977. Väl tillbaka i Sverige startade han upp en Elvistidning, som han döpte till ”Tidskriften Elvis”. Under 1980-talet började han turnera i Europa med ”Elvis Presley Museum”, vilket tog mycket tid i anspråk och 1990 lämnade han över redaktörskapet för tidningen. Den kommer ut än i dag, men håller låg kvalitet.

Sedan 2004 arbetar Tillander med resekonceptet ”Stora Musikresan”, vilket är gruppresor till USA med musikhistorisk anknytning. Han har även jobbat som manager för olika artister, något som blev hans olycka.

I ett uppmärksammat mål dömdes Tillander i tingsrätten den 6 februari 2013 till fängelse i 1 år och 9 månader för grovt bokföringsbrott och grovt skattebrott. Han belades även med näringsförbud i fem år. Stämningsansökan lämnades in redan i november 2011, så det var en segdragen process. Åklagaren hävdade att Tillander under längre tid betalat svart ersättning till olika artister, något som Tillander också medgav. Tre av artisterna, Lotta Engberg, Magnus Carlsson och Martin Stenmarck, satt också inför skranket, men åtalen mot dem ogillades, på ganska märkliga grunder. Domstolen trodde på fullt allvar att Lotta Engberg åkte runt till olika köpcentrum / gallerior i Sverige utan att få betalt. Tingsrätten menade att bevisningen gällande de tre inte räckte. Så medan den tidigare ostraffade Tillander dömdes till fängelse, så friades de tre artisterna helt. Undertecknad närvarade under en av rättegångsdagarna och alla fyra var väldigt bleka om nosen under förhandlingen, kan jag lova. Till Expressen beskrev Tillander domstolens utslag som ”ett dödsstraff”. Hans försvarsadvokat tillerkändes 300 000 kronor i ersättning för sitt arbete i tingsrätten och märkligt nog behövde inte Tillander betala ens en del av den kostnaden, utan skattebetalarna fick stå för hela beloppet.

Bruno överklagade till hovrätten som i september 2013 avvisade åtalet gällande grovt skattebrott. Nu var han bara åtalad för grovt bokföringsbrott. Det dröjde ända till december 2014 innan dom meddelades: hovrätten sänkte fängelsestraffet till ett år och näringsförbudet till tre år. Tillander överklagade till Högsta domstolen, men den 17 april i år kom beskedet: han får inget prövningstillstånd, så hovrättens dom gäller. Nu finns det inga fler instanser som Bruno kan överklaga till. Han har haft näringsförbud sedan 2013 som gäller fram till 2016. I december fyller Bruno 64 år, så han får väl sitta på en anstalt för ”seniorer”. I boken uppger Bruno att hans nästa skrivprojekt blir en bok om kung Gustaf III, som han vill ge upprättelse. Kanske kan han använda tiden på anstalt till detta?