Varulven i svensk folktro

I en folksägen från Närke, som upptecknades år 1951, berättas att varulven var en stor, mager varg som ”var ful och vedervärdig. Man trodde att varulven var en människa, som stod under Djävulens välde och som under nätterna tvingades att ikläda sig en varulvs skepnad”. Enligt denna sägen tvingades varulven om nätterna ”stiga ned i gravar och plundra lik och till och med äta liken.” Det enda sättet för den här mannen att bli fri från livet som varulv är, enligt sägnen, att offra människoblod till elden.

Denna sägen, som finns bevarad på Institutet för språk- och folkminnen i Uppsala, är bara ett av många exempel på svenska folksägner som berättar om hur varulven stryker omkring varje natt i antingen varg- eller hundskepnad. Dock är det inte vanligt att varulven gräver upp gravar och äter lik om natten. Det vanligaste är att han stryker omkring i mörkret och om någon människa ger sig ut kastar han sig över den och dricker hans eller hennes blod. Om människan varulven möter är en havande kvinna sliter han ut fostret och antingen äter upp det eller, som det står i en skånsk sägen, bär ”det till ’Hin Onde’ [Djävulen] som är hans beskyddare.”

Föreställningen om varulven var, enligt Jochum Stattins bok Från gastkramning till gatuvåld – En etnologisk studie av svenska rädslor, starkt präglad av den väldokumenterade rädslan för vilda rovdjur som björn, räv och varg. Allmogen som levde nära inpå den vilda naturen var medvetna om att dessa rovdjur kunde skada eller döda deras djur, men de bar även på rädslan ”för att rovdjuren även kunde angripa människor.” Han noterar också att det skall ha funnits en uppfattning om att de vilda rovdjuren ”hade magiska och övernaturliga krafter. Av den anledningen var det inte så mycket vargen man fruktade som den magiska varulven.”

På grund av sin törst på människoblod och nära band till Djävulen var varulven sannerligen ett mycket fruktat väsen inom den svenska folktron – om inte rentav det allra mest fruktade.

Hur man blev varulv och de vanligaste sätten att bli fri

Inom den svenska varulvstron spelade fullmånen ingen som helst roll. Inte heller kunde man bli varulv efter att ha blivit biten av det väsendet. Så hur kunde en man bli varulv i Sverige? Jo, det fanns tre vanliga varianter av förvandlingsmotivet samt åtminstone fyra mindre vanliga.

Enligt den första av de tre vanligaste kunde mannen förvandla sig av egen vilja, men för att kunna göra det var han tvungen att krypa igenom ett bälte. Mannen förvandlas då till antingen varg eller björn. Denna föreställning är, enligt etnologen Ella Odstedts bok Varulven i svensk folktradition, vanlig i landskapen ”Jämtland, Härjedalen, Ångermanland, Lappland, Medelpad, Hälsingland, i övre delen av Dalarna, norra Värmland samt enstaka även i Dalsland. Även i Västergötland finnes ett par uppgifter.”

Den andra av de tre dominerande förklaringarna till varulvsförvandlingen är att mannen blivit förtrollad av antingen en trollkunnig eller ett övernaturligt väsen. Denna version finns i hela Sverige och inte begränsad till några landskap och varulven antar enligt de sägner som berättas inom den här föreställningen endast vargskepnad.

Enligt den tredje versionen var förvandlingen till varulv ett straff för att mannens mor, under graviditeten, genomgått en trolldomsritual (att krypa igenom ett föls fosterhinna) för att få en lätt förlossning. Denna version finner man i Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän, Närke, Östergötland och Västmanland samt i Småland och Västergötland. Enligt sägnerna som berättas inom den här föreställningen är det mycket vanligare att mannen förvandlas till en hund som antingen är svart, röd och/eller trebent, med glödande ögon och rött gap. Det är inom denna berättartradition som tron att mannen förvandlades till varulv om nätterna är vanligast, men det finns också gott om sägner som berättar om hur han kunde förvandlas under dagen.