Filmen Sameblod, som gått på biograferna under våren, har hyllats av kulturvänstern. Den slår ett slag mot det svenska samhället på 1920-talet, samtidigt som den hyllar minoriteters rätt till sin kultur och identitet. Åke Blomdahl recenserar filmen i veckans nummer och ger en vidare blick på etniska relationer under denna tid, men det finns något mer att säga om det budskap som filmen vill förmedla. Vilka får egentligen vara stolta över sitt ursprung, enligt kulturvänstern?
I den fiktiva berättelsen tecknas en mörk bild av den svenska befolkningen och dess myndigheter och vetenskapsmän, som ser ned på samer och tvingar dem att anpassa sig till ett modernt samhälle. Detta sätter fingret på en viktig fråga: Var går gränsen mellan hjälp och kulturell imperialism? Hur mycket kan man anpassa sig innan man tappar sin kulturella särart?
Khoi och San-folken i södra Afrika, de som tidigare kallades pygméer och hottentotter, trängdes undan redan för flera hundra år sedan av vita och svarta kolonisatörer. En del lever fortfarande på stenåldersvis i samhällets utkant, andra har så sakteliga övergivit sitt traditionella levnadssätt och på gott och ont blivit en del av det moderna samhället.
I Australien betraktades aboriginerna från början i princip som djur, men har så småningom fått rätt att leva självständigt. Det har dock blivit en katastrof med omfattande alkoholism och fullständigt beroende av stöd från det västerländska samhället.
I filmen Sameblod presenteras de etniska relationerna i svart och vitt. Det svenska samhället, som tror på sin överlägsna vetenskap och moderna framsteg, är ont. Sameflickan, som till slut blir stolt över sitt etniska arv och kulturella identitet, är god. Det är därför den prisas av kulturvänstern. Filmen handlar dock inte om detta, utan ska få en svensk publik att känna sig skamsen.
Tänk om de etniska förtecknen varit omvända? En ung svensk kille bor i Malmö i ett område där han varje dag trakasseras av nordafrikanska gäng. Han är hunsad, men i hans bröst växer så småningom stoltheten över hans förfäder som genom historien värnat landet, och han bestämmer sig för att inte ge upp det land han ärvde.
Eller om en svensk ingenjör led skeppsbrott och hamnade på en Stilla havsö, där han byggde ett paradis med de primitiva öinvånarna som arbetskraft och därmed höjde även deras levnadsstandard.
Sådana filmer skulle säkerligen leda till fördömande från kulturvänstern, kanske även beskyllningar om rasism. Men vad är egentligen skillnaden?
Att den samiska flickan trakasseras för sin etniska identitet till den grad att hon själv tar avstånd från den är naturligtvis förkastligt. Men varför är det då helt i sin ordning att svenska flickor i dag färgar sitt blonda hår svart för att passa in på mångkulturella skolor? Var är feministerna och kulturvänstern när svenska ungdomar börjar ta efter den amerikanska svarta ”gansta”-stilen för att undvika mobbing? De får ingen hjälp av det offentliga samhället, som till och med förnekar att det ens finns något svenskt folk. Svensk kultur är ju bara töntig, som Mona Sahlin sade.
Det är lätt för kulturvänstern att peka på brister i samhället för hundra år sedan vad gäller respekten för etniska relationer, och samtidigt blunda för den etniska diskriminering som européer utsätts för i dag, inte minst ungdomar i skolorna. Kulturvänstern inte bara blundar för detta, de understödjer denna diskriminering aktivt, där svenskar och européer ska känna skam för sin identitet, historia och sitt arv, och filmen Sameblod är ett tydligt exempel på detta.
