Verklighetens Dracula

”Jag kände genast igen honom från de andras beskrivning. Det vaxartade ansiktet; den framträdande örnnäsan som ljuset föll på i en smal, vit linje; de åtskiljda röda läpparna och mellan dem de vita, spetsiga tänderna; och de röda ögonen som jag tyckt mig se i solnedgången mot fönstren på St. Marys kyrka i Whitby.”

Detta citat är hämtat ur Bram Stokers skräckroman Dracula, som gavs ut första gången 1897, och skildrar hjältinnan Mina Harkers möte med vampyren Dracula. Hennes syn på honom i det här citatet delas än idag av flera av anledningen att Dracula har kommit att huvudsakligen förknippas med den europeiska vampyrtron och följaktligen ofta framställs som just en vampyr. Detta har lett till att den verklige Dracula till viss del fallit glömska. Hans brutalitet är visserligen till stor del ihågkommen och han är än idag känd som Vlad Ţepeş (på svenska: Vlad Pålspetsaren), men vad som är minst känt om honom är att hans hårda kamp mot de ottomanska turkarna som hotade 1400-talets Europa gjorde honom till en hyllad hjälte bland de kristna.

Under namnet Vlad III Drăculea regerade han som furste (vojvod) av Valakiet, som idag utgör södra delen av Rumänien, inte mindre än tre gånger: första gången år 1448, andra 1456–62 och tredje 1476.

Bakgrunden

För att förstå hur Vlad Drăculea alls kunde bli den fruktade och hyllade pålspetsaren måste man först rikta blicken mot hans far, Vlad II Dracul (död 1447). Både Vlad Drăculea och hans far var nämligen medlemmar av Drakens orden och det är av denna furstliga ordens namn som namnen Dracul (”draken”, på rumänska betyder dock ”Djävulen”) och Drăculea (drakens/Djävulens son) kommit till och den släktgren av ätten Basarab dessa två män tillhörde fick namnet Drăculeşti.

Enligt Vem var Dracula? av Raymond T. McNally och Radu Florescu kom detta ordensmedlemskap att bli betydande för både Vlad II Dracul och den blivande Vlad Pålspetsaren av anledningen att ”Den kristna världen väntade sig att alla ättlingar till Vlad II som hedrats med Drakorden skulle viga sitt liv åt kampen mot de otrogna turkarna.” Syftet med denna orden var att skydda kristendomens och de kristnas intressen och när Vlad II blev medlem år 1431 i Nürnberg svor han följaktligen, som McNally och Florescu skriver, en ed på att han skulle beskydda de kristna. På den här tiden var Vlad II Dracul, som det framgår i McNallys och Florescus bok, vojvod av Transsylvanien och vasall till kejsar Sigismund av Ungern (1368–1437) medan hans halvbror Alexandru Aldea satt på Valakiets tron.

I boken Den sanna historien om Dracula: Mannen – Myten – Legenden skriver Ingmar Söhrman att under 1430-talet var sultan Murad II:s trupper ”mycket framgångsrika. De besegrade Venedigs flotta utanför Saloniki 1430 och erövrade södra Albanien två år senare.” Till följd av detta började Vlad II att rusta upp medan hans halvbror, berättar Söhrman, kom att sluta ett förbund med sultanen och kejsaren började alltmer tvivla på honom som en lojal allierad och istället mer aktivt understödja Vlad II:s planer på att erövra den valakiska tronen. Det var nämligen så, enligt McNally och Florescu, att i samband med inträdet i Drakens orden hade Vlad ”förbundit sig att vinna Valakiets osäkra tron”.

Kejsarens stöd gjorde det visserligen möjligt för Vlad II att ta Valakiets tron efter Alexandrus död år 1436 men redan året därpå, som Söhrman skriver, dog även kejsar Sigismund och efterträddes av Albrecht, som visade sig vara en svagare härskare som var mer intresserad av vad som pågick i hans eget rike. Vlad tvingades därför, enligt Söhrman, göra vad han kunde för att hålla sig väl med den ottomanske sultanen och 1438 slöt han ”ett avtal med turkarna” samt ”deltog, om än i begränsad omfattning, i en större osmansk räd mot Transsylvanien, där Vlad försökte gå någorlunda varsamt fram mot befolkningen i de städer som gav sig inför hans trupper, och som tidigare legat under hans styre”.

Den ottomanske sultanen kom dock att ifrågasätta Vlad II:s lojalitet mot honom, sannolikt i samband med att vojvoden, efter kejsar Albrechts död år 1439, började, som Söhrman skriver, närma sig den härskarens efterträdare, Władysław III (1424–44). McNally och Florescu nämner dock ytterligare en orsak till att ottomanerna blev tveksamma till Vlad II och det var att han hindrat dem från att helt förstöra en transsylvanisk stad. Detta ledde till att sultan Murad år 1444 uppmanade Vlad II att komma till hans hov. Han överlät, enligt Söhrman, styret av Valakiet till sin äldste legitime son Mircea (1428–47) och, som McNally och Florescu skriver, begav sig till turkarna med sina två yngre söner Vlad (cirka 1429/1431-cirka 1476/1477) och Radu (cirka 1437/1439–1473) men så fort han anlände ”slogs han i järn och fördes inför sultanen som anklagade honom för illojalitet. Efter en kortare fängelsetid i Adrianopel [dagens Edirne] svor Draken på nytt en ny trohetsed till turkarna” samt, som ett tecken på sin lojalitet, lämnade kvar Vlad och Radu. Vlad II gav sig därefter iväg tillbaka till Valakiet medan hans yngre söner blev turkarnas gisslan. Vlad II fick dock betala ett högt pris för sin lojalitet mot turkarna. Genom sitt handlande fick han, enligt McNally och Florescu, nämligen en fiende i den ungerske riksföreståndaren Johan Hunyadi (död 1456), som i rumänska källor benämns som Iancu de Hunedoara och som på den här tiden var en av turkarnas hårdaste motståndare. Även den valakiska högadeln (bojarerna) vände sig mot honom.

År 1447 mördade Hunyadi både Vlad II och Mircea. Därefter lät han placera den mindre turkvänlige Vladislav (död 1456) som tillhörde grenen Drăculeştis värsta rivaler, nämligen ätten Basarabs andra släktgren Dăneşti, på Valakiets tron.

Första tiden vid makten och exil

Historikerna är generellt sett överens om att de fyra år han var turkarnas gisslan satte mycket djupa spår hos Vlad Drăculea. McNally och Florescu noterar att från och med denna tid fick den unge Vlad ”en låg uppfattning om den mänskliga naturen. Han hade ingen respekt för människoliv – hans eget liv hade hängt på en tråd alltför länge – och ansåg moraliska hänsyn överflödiga i statsangelägenheter.” Skall man tro McNally och Florescu började detta märkas på Vlads personlighet. Faktum är att de skriver att turkarna ”som tagit honom tillfånga berättade att Dracula under den här tiden fick rykte om sig för lömskhet, bedrägeri, uppstudsighet och grymhet. Han skrämde till och med sina egna fångvaktare.” Han slutade även helt upp med att lita på någon människa.

Han förblev dock inte turkarnas fånge. Då både hans far och hans äldste bror mördats kunde Vlad göra anspråk på den valakiska tronen och år 1448 gick Johan Hunyadi och Vladislav II av Valakiet till anfall mot turkarna. Matei Cazacu skriver i sin essä ”The Reign of Dracula In 1448”, som ingår i Kurt W. Tretows antologi Dracula: Essays On the Life and Times of Vlad Ţepeş, Vlad då tog tillfället att bege sig mot Valakiet. Hans yngre bror Radu, som mot sin vilja blivit Murad II:s son Mehmets älskare, stannade däremot kvar.

Medan det blodiga slaget mellan ottomanerna och de kristna styrkorna, som leddes av Hunyadi och Vladislav II, utkämpades på Kosovofältet från den 17 till den 20 oktober invaderade Vlad Valakiet med hjälp av det ottomanska kavalleriet och tog tronen.

Hunyadi förlorade slaget på Kosovofältet och flydde. Av det brev Vlad skrev till de transsylvaniska ämbetsmännen i Braşov den 31 oktober 1448 att döma så rådde det oklarheter huruvida Hunyadi levde eller ej. I brevet, som återges i engelsk översättning av Tretow, skriver Vlad även följande: ”Om han återvänder från kriget skall vi möta honom och vi skall sluta fred med honom. [If he returns from the war, we will meet him and we will make peace with him.]”

Vlad avsåg alltså, om man skall tro det han skriver i det här brevet, att sluta fred med Hunyadi. Samtidigt skall han, enligt Cazacu, ha varit medveten om att hans chans att få en fredlig relation med den ungerske ståthållaren och Ungern inte var stor då han gripit makten i Valakiet med hjälp av turkarna.

Han tycks även ha varit på sin vakt mot turkarna som följt med honom. Han klargör nämligen, i det här brevet, att han inte kan komma till Transsylvanien av anledningen att turkarna då skulle kunna bli misstänksamma och göra sig av med honom. Det var nämligen så, enligt Cazacu, att kort efter att Vlad tagit Vladislavs plats som Valakiets härskare hade den transsylvaniske viceguvernören, Nicolae av Sibiu-Ocna, genast uppmanat honom att komma till Transsylvanien och rättfärdiga sitt tillskansande av tronen.

I stort sett inget är känt om Vlad Drăculeas första tid som vojvod av Valakiet. Det enda man vet med säkerhet är att den blev mycket kort. Redan i november samma år, berättar Cazacu, kom Vladislav tillbaka och besegrade Vlads armé. Vlad själv drevs i exil och det gick rykten om att han blivit halshuggen.

Sin första tid i exil tillbringade Vlad, enligt Cazacu, först i Turkiet och sedan i Moldavien hos kusinen Ştefan (död 1504) och dennes far Bogdan II (d. 1451). Efter att Bogdan mördades 1451 flydde Vlad till Hunyadi i Ungern. Cazacu hävdar att Vlad strävade efter att återta den valakiska tronen och sökte stöd av Hunyadi. Dock tycks Hunyadi ännu ha stött Vladislav II och i ett brev till invånarna i Braşov, daterat den sjätte februari 1452, som citeras av Cazacu, uppmanade han dem att tillfångata Vlad och driva ut honom ur Transsylvanien. Vad Hunyadi inte tycks ha anat var att både motståndet mot Vladislav II och stödet för Vlad var ganska starkt i just Transsylvanien, vilket framgår i Nicolae Stoicescus bok Vlad Ţepeş: Prince of Walachia. Stoicescu noterar även att år 1452 befann sig Vlad i Transsylvanien.

Vid den här tiden började vinden vända till Vlads fördel. Enligt McNally och Florescu hade nämligen Vladislav II, efter påtryckningar från turkiskt håll, ”börjat föra en pro-turkisk politik.” Precis som när Vlad II Dracul svurit trohetsed till turkarna behövde Hunyadi återigen, som McNally och Florescu uttrycker det, ”ett lydigt verktyg som han kunde sätta upp på den valakiska tronen.”

Det var viktigt för Hunyadi att ha en stark kristen allierad som Vlad Drăculea vid sin sida, kanske särskilt efter att Murad II:s efterträdare, Mehmet II (1432–81), erövrade Konstantinopel år 1453 och ganska snart efteråt började rikta sina blickar mot Ungern, där motståndet mot ottomansk dominans på Balkan var starkt. Strax före slaget vid Belgrad i juli 1456 gav Hunyadi, enligt McNally och Florescu, Vlad inte enbart uppdraget att försvara Transsylvaniens gränser utan även tillstånd att bege sig till Valakiet och störta Vladislav. Slaget vid Belgrad blev visserligen en seger för Hunyadis styrkor, men knappt en månad senare dog han i pesten.

Samma sommar, antingen i juli eller augusti, intog Vlad åter Valakiet, den här gången med en ungersk här. Vladislav II dödades och Vlad kunde åter ta den valakiska tronen.

Vlad Pålspetsaren

Vlad hade nu makten i Valakiet, men var medveten om att han hade många fiender. Vladislav II:s bror Dan (död 1460) konspirerade emot honom och hans egen illegitime halvbror Vlad Munken (1425–95) traktade efter tronen. Dessa tre hade sakta men säkert börjat få stöd bland sachsarna i Transsylvanien. Hunyadis äldste son, László (1431–57), var inte heller välvilligt inställd till Vlad då han inte trodde att vojvoden skulle förbli lojal mot Ungern. Han bedrev förtalskampanjer mot Vlad samt uppmanade invånarna i Braşov att stödja Vladislav II:s bror Dan. Andra mäktiga fiender som Vlad hade var de valakiska bojarerna som stött Vladislav och som under Vlads föregångares regeringstid, enligt Stoicescu, hade haft ”obegränsade privilegier och missbrukat sin makt [unlimited privileges and abused their power].” Dessutom hade dessa bojarer varit delaktiga i morden på Vlads far och bror.

Vlad hade, som Stoicescu skriver, insett att ett starkt styre samt lugn och ordning i riket var nödvändigt om han, på ett organiserat sätt, skulle kunna försvara Valakiet mot hot. Dessutom hade han, som det framgår i brevet han skrev till invånarna i Braşov den 10 september 1456, lovat att skydda även Transsylvanien då han, som han antyder i detta brev, var den ende som stod mellan dem och turkarna. Därför valde han att rikta in sig på bojarerna först och dödade dem.

Stoicescu nämner i sin bok att under den här tiden låg det i Vlads intresse att ha en god relation med Ungern och Transsylvanien då han var medveten om att han möjligen skulle behöva deras stöd om det skulle bli krig mot turkarna. Under första året av sin andra regeringstid som vojvod av Valakiet var Vlad lojal mot den ungerske kungen Ladislaus V (1440–57). Detta kom dock att ändras när denne kung år 1457 lät fängsla László Hunyadi samt dennes yngre bror Mátyás Hunyadi (1443–90) och avrättade den äldre av bröderna. Då tog nämligen Vlad parti för dessa två bröders mor Erzsébet Szilágyi och morbror Mihály Szilágyi när de drog igång ett uppror mot kungen och gick till brutala anfall mot sachsarna i Transsylvanien, som stödde den ungerske kungen. Anledningen till att Vlad stödde syskonen Szilágyi var för att de var ingifta medlemmar i familjen Hunyadi och vojvoden var mycket mer lojal mot den familjen än vad han var mot den habsburgska ätten som Ladislaus V tillhörde.

I sin essä ”Vlad Ţepeş’ Relations with Transylvania and Hungary”, som precis som Cazacus ingår i Dracula: Essays On the Life and Times of Vlad Ţepeş, skriver Stoicescu att Vlad, under detta uppror bränt ner sachsiska byar samt pålspetsat ett stort antal män, kvinnor och barn. Pålspetsning var Vlads favorit av alla avrättningsmetoder och han lät gärna de spetsade liken hänga kvar på pålarna som avskräckande exempel. Både åsynen av dessa lik och doften av förruttnelse som spreds till följd lär ha satt skräck i flera.

Upproret varade dock inte länge. Fred slöts snart mellan parterna och under fredsförhandlingarna lovade Vlad att de sachsiska köpmännen i den transsylvaniska staden Sibiu att de skulle få bedriva handel i Valakiet. Sachsarna i sin tur fick lova att de valakiska köpmännen skulle få göra detsamma och den nyvalde kungen av Ungern, Matthias Corvinus (som tidigare varit känd som Mátyás Hunyadi) rådde sachsarna i Sibiu att hålla fred med Vlad.

Trots detta blev inte relationen mellan sachsarna och vojvoden av Valakiet fredlig. Enligt Stoicescu dödades sachsiska köpman i Valakiet och 1459 hade några sachsare beslagtagit stål som en valakisk köpman fört med sig för att sälja. Vlad skall då ha torterat och pålspetsat inte bara sachsiska köpmän utan även kvinnor och barn. En del lär han även ha bränt levande.

Omkring 1460 tog sig Dan, den tronpretendent som hade starkast stöd av sachsarna, in i Valakiet. Vlad fick dock snart tag i honom och dödade honom. Dan lär ha blivit tvingad till att gräva sin egen grav innan han halshöggs.

Vlad Munken, däremot, utgjorde inget konkret hot mot Vlad och hade inte heller samma stöd som Dan haft.

Fred slöts visserligen samma år, men sachsarna glömde aldrig någonsin vad Vlad hade gjort. Ända in på 1500-talet skrev de propagandistiska pamfletter i vilka de utmålade honom som en bloddrickande tyrann och ett träsnitt där han ses sitta omgiven av pålspetsade lik och lugnt inta en måltid spreds som en löpeld. Det var denna propaganda som skapade föreställningen om vampyren Dracula.

Vlads andra regeringstid fick således en ganska våldsam och blodig början och fler våldsamheter väntade, men om man skall tro Söhrman var han även en hård och rättvis härskare som intensivt hatade orättvisor, stöld och lögner. Ingen kunde, enligt Söhrman, ”köpa sig fri” i Vlad III Drăculeas Valakiet ”utan alla dömdes till döden om de var skyldiga.”

 Vlad Drăculea mot turkarna

Stoicescu noterar att under oktober-november 1456 hade fred slutits mellan Vlad Drăculea och sultan Mehmet II och vojvoden blev tvungen att årligen betala 10 000 dukater till sultanen. Anledningen till detta var, enligt Stoicescu, att Vlad behövde en stark utländsk allierad vid den här tiden. Dessutom hade han nyligen tagit makten och var omgiven av fiender.

1458 började Vlad dock närma sig Ungern. Det var nämligen så att Ladislaus V dött vid slutet av 1457 och efterträtts av Mátyás Hunyadi, som regerade som kung av Ungern under namnet Matthias Corvinus. Denne nya kung och Vlad utvecklade snart en god relation och det såg inte sultanen på med blida ögon. Enligt Söhrman krävde sultanen därför Vlad att snarast ”skulle bryta med Ungern.” Vlad gick inte med på det. Han slutade istället upp med att betala de 10 000 dukaterna till Mehmet samt gick före år 1462 med på att gifta sig med Matthias kusin. Vlads första fru (vars namn än idag är helt okänt), som han möjligen gift sig med under sin exil och fått tre söner (det finns dock en teori att han endast fick två söner med sin första fru och den tredje med sin andra) med hade nämligen dött ungefär vid den tiden.

Sultanen började då, skriver Söhrman, sända turkar in i Valakiet som ”erövrade fästningar längs med Donau och i norra Bulgarien, och detta i sin tur ledde till valakiska attacker mot dessa områden i norra Bulgarien.” Turkarnas härjningar i Valakiet vid den här tiden var, noterar Söhrman, brutala. De unga invånarna förslavades medan de äldre slogs ihjäl och flickor våldtogs. Mehmet gjorde även ett försök att tillfångata Vlad och sände en delegation, ledd av Hamza Bey. Delegationen gav sken av att vilja förhandla, men Vlad genomskådade dem och pålspetsade dem alla. Söhrman nämner att Hamza Bey försökte rädda sig själv genom att åberopa sin rang. Vlad spetsade honom då på en extra hög påle.

Vintern 1461 inledde Vlad ett fälttåg längs Donau med avsikt att fördriva turkarna. Enligt McNally och Florescu utgjordes hans här ”av mellan 10 000 och 20 000 man, huvudsakligen fria bönder, frivilligt kavalleri och de plikttrogna bojarer som undsluppit hans vrede.”

Han drev ut turkarna ur Bulgarien och i ett brev till Corvinus, daterat den 11 februari 1462, upplyser han den ungerske kungen att han och hans här dödat 23 884 turkar och bulgarer (som allierat sig med turkarna), dock utan att räkna med de som brändes levande i sina hem och de vars huvuden inte visades upp.

Detta fälttåg, skriver McNally och Florescu, ”etablerade Draculas rykte som korsriddare och fältherre. Hela det kristna Europa hyllade honom med tacksamhetshymner och klockringningar.” För turkarna var Vlad ett skräckinjagande, pålspetsande odjur. För de kristna var han en hjälte som ingav dem hopp.

Vid tiden för detta fälttåg, skriver Stoicescu, krävde sultan Mehmet att Vlad skulle komma till honom personligen och betala 10 000 dukater till honom samt föra med sig 500 pojkar. Vlad svarade att han visserligen kunde betala pengasumman men han vägrade sända en endaste pojke till sultanen. Detta svar ökade sultanens vrede.

Samma år ryckte Mehmets här på 150 000 man in i Valakiet. Vlad drogs sig då norrut mot Valakiets huvudstad Târgovişte med sin armé medan han tillämpade den brända jordens taktik och förgiftade brunnar samt tillämpade gerillataktik mot turkarna under nätterna. Detta ledde till, som McNally och Florescu skriver, till att de turkiska trupperna decimerades. Vlad skall även ha låtit sända pestsjuka människor till turkarna, vilket ledde till att pesten snart kom att spridas i Mehmets armé.

På natten den 17 juni hade Vlad bestämt att det var dags att döda Mehmet II och överraskande turkarna genom att, denna natt, plötsligt gå till anfall mot deras tältläger utanför Târgovişte. McNally och Florescu skriver att ”Draculas ryttare störtade in i lägret, trängde genom täta led av soldater, galopperade rakt genom tälten, över sovande soldater och skapade ett fruktansvärt kaos.” Vlad själv var i täten hela tiden och hans soldater lyste upp natten med sina facklor. Flera soldater, kameler och hästar i turkiska armén massakrerades denna natt, men Vlad miste också många av sina män och lyckades inte döda Mehmet av anledningen att sultanens livvaktsstyrka lyckades driva tillbaka honom och hans armé.

Dagen därpå intog turkarna Târgovişte – och chockerades. Staden var, som McNally och Florescu skriver, helt tom på invånare, vattnet var förgiftat, precis allt av värde hade tagits därifrån och huvudstaden var full av ruttnande pålspetsade lik. Vlad hade uppenbarligen inte tänkt låta turkarna få med sig något annat än lik från huvudstaden.

Dock vände turen för Vlad 1462. Sachsarna hade nämligen bestämt sig för att hämnas på honom och hade, enligt McNally och Florescu, skickat tre förfalskade brev ”i hans namn” till Corvinus ”som fick honom att framstå som ett lydigt verktyg till turkarna.” Så när Vlad kom till Corvinus i hopp om att få stöd av denne då hans vän och kusin, kung Ştefan cel Mare av Moldavien, svikit honom, kastade den ungerske kungen honom därför genast i fängelse.

Härskare för tredje gången

Vlad var fånge i tolv år. Under denna tid blev han dock gift med Matthias Corvinus kusin som sett honom i fängelset och blivit djupt förälskad i honom. Det är dock inte helt säkert att det var just den kvinna som nämns i det brev Vlad skrev till Corvinus 1459.

Under hans fångenskap hade hans yngre bror Radu placerats på Valakiets tron av turkarna, men vid inte mindre än fyra tillfällen förlorade han tronen till Vladislav II:s bror Basarab Laiotă (död 1480) och när Vlad frigavs 1474 hade han fått Matthias Corvinus stöd på nytt och var en officiell tronkandidat.

Med hjälp av den transsylvaniske fursten Stefan Báthory (1430–93) intog Vlad Valakiet med sin armé 1476. Även Ştefan cel Mare hade åter börjat stödja honom. Orsaken till Ştefans sväng var, enligt Söhrman, var att han vägrat stödja den sultanvänlige Radu och följaktligen inte betalat tribut till sultanen. Krigstillstånd hade då uppstått mellan Mehmet och Ştefan. Då även Basarab Laiotă kommit att stödja sultanen ville Ştefan se en antiottomansk härskare på den valakiska tronen och hade därför, som McNally och Florescu uppger, skrivit till Matthias Corvinus 1474 och uppmanat den ungerske kungen ”att påskynda Draculas återkomst till Valakiet och utlovade militärt stöd”.

Året innan Vlad återtog Valakiet, enligt Söhrman, hjälpte han Ştefan ”att slå tillbaka sultanens och Basarabs styrkor.” Turkar anföll dock på nytt samma år, men de mötte Vlad vid den bosniska staden Srebreniča. Söhrman skriver att Vlad massakrerade och lemlästade dem där.

I samband med att Vlad återintog Valakiet 1476 flydde Basarab Laiotă till det Ottomanska riket. Vlad erkändes åter som Valakiets härskare och kröntes samma höst.

Hans tredje regeringstid blev dock mycket kort då Basarab återkom med en ottomansk armé och i en strid som utkämpades i antingen december 1476 eller januari 1477 stupade Vlad III Drăculea. Vad som däremot hände med hans kropp är än idag en gåta då hans kvarlevor aldrig hittats.