Karl-Olov Arnstberg är en debattör och folkbildare som långsamt försöker träna in oss i analyser om vad sådant som identitet, nation och värderingar är för något. Han går in i vårt kollektiva psyke, han försöker stimulera oss till kulturanalys. Den här boken innehåller mycket som redan är sagt i författarens tidigare böcker, som säljs via vår butik AlternaMedia, hans debattartiklar i bland annat Nya Tider och hans många utmärkta inslag på SwebbTV. Är du engagerad i de ämnen boken tar upp så kommer du att känna igen mycket som har undanhållits det offentliga samtalet i Sverige, till exempel betydelsen av IQ-nivån i en befolkning.
Finns det längre några gemensamma värden och mål?
I inledningen tar han upp att nationalstaten är demokratins förutsättning. Jag reflekterar att detta är en tung teori som debatterats alldeles för lite. I kapitel 2, ”Mångkulturen”, står det mycket om Sverige under efterkrigstiden, hur vi blev en mångkultur. Jag konstaterar att det är gammal kunskap, det intressanta att ta upp skulle ju i stället vara att analysera hur motståndet mot denna förändringsprocess stoppades. Det var ju det avgörande vapnet. Det har ju funnits opposition mot mångkulturalismen hela tiden, det har inte alls varit någon idiotisk enighet i Sverige. Men de som inte höll med makthavarna tystades, ofta med våld.
I kapitel 4, ”Demografin”, som tar upp sådant som minskade födelsetal, gör jag följande reflektion: Mycket av Arnstbergs frågeställningar förutsätter att det finns ett vi, att det finns gemensamma värden, moral och mål. Men finns det kvar något sådant fundament? Det finns en underliggande förvåning och undran hela tiden i Arnstbergs skrivande. Jag tror att hans gamla tankeverktyg inte passar på den nya verklighet som håller på att växa fram, där det inte finns något gemensamt längre. Tänk om han i sin analys skulle prova att utgå från att inget är givet längre, att vi för gott har lämnat det gamla Sverige bakom oss? Då skulle mycket av det vi ser, som den kriminella samhällsupplösningen, klansamhället, nedbrytningen av könsidentitet med mera, på ett brutalt sätt tvinga oss att bygga nya strategier utifrån denna nya verklighet. Arnstberg verkar dock ännu hoppas att det gamla som en gång var ska kunna restaureras.
Sverigehat, ny världsordning och social konformism
I kapitel 6, ”Nationalismen”, får vi bland annat ta del av ett av de mest sjuka exempel på Sverigehat jag sett, en debattartikel av folkpartisten Birgitta Ohlsson från den 6 juni 2001 med rubriken ”Avskaffa Sverige”. I artikeln slängs allt svenskt i smutsen och hon vill omvandla hela världen till en federal superstat med en världsregering som ska bestämma över oss. Det är verkligen upplysande att boken ihågkommer sådana här ohyggligheter.
I kapitel 8, ”Kriget”, är det Ukrainakriget som avses, som han tydligt visar är ett amerikanskt proxykrig med syfte att försvaga Ryssland. Sedan kommer han in på den multipolära världsordning som håller på att växa fram. Poängen med detta kapitel är att det är enorma geopolitiska förändringar på gång, vilket de svenska makthavarna inte förstår, de biter sig fast i en världsbild av västlig dominans.
Kapitel 9, ”Intelligensen”, är ett långt och intressant kapitel. En slående formulering är att vår tid utmärkts av ”ett retirerande förnuft”. Förnuftet är ju generellt på reträtt i västerlandet sedan det marxistiska ”tänkandets” stora genombrott på 60-talet. Arnstberg förklarar medelklassens oförmåga att säga ifrån mot detta med att ”intelligens och social konformism trivs rätt bra med varandra”. Det är bara hyperintelligenta, och de enkla och naiva, de som kan se att kejsaren är naken, som kan se igenom lögnerna. ”Alla idéer som kommer från universitet och högskolor måste därför kritiseras hårt”, skriver Arnstberg.
Se, jag ger er Ingentingmänniskan
I kapitel 10, ”Individualismen”, slår det mig återigen att Arnstberg knappast alls har kommit in på en stor förklaring till Sveriges misskötsel: att våld använts under lång tid för att hålla tillbaka politisk opposition. Han har skrivit om mobbing med mera, men att det i Sverige finns ett massivt våldssystem för att tysta hela befolkningens oppositionspotential, det borde uppta ett eget kapitel med namnet ”Våldet”.
Boken slutar ganska praktfullt med en vision. Karl-Olov Arnstberg ställer sig som en profet på berget och ger oss ”Ingentingmänniskan”. Det är en vision om den nya människosort som håller på att formas i det västerländska utbildningssystemet: den moderna, totalglobaliserade, helt värdebefriade floskelmänniskan. En varelse som saknar verklig kunskap, bildning, själ, tillhörighet, tro och levande ande.
Han skriver:
”Det är den typ av människor som lämnar universiteten med toppbetyg och som de globala storföretagen efterfrågar. Det är den enda människotyp som kan fungera globalt – autonoma individer som binds till varandra i ömsesidig likgiltighet.”
Kanske måste vi lämna våra gamla tankemönster
När jag läst boken lämnar den mig med många tankar som sjuder i mitt huvud. Jag tänker att den där förväntan att nästan alla kan eller vill ta åt sig kunskap, och sedan utifrån en gemensam värdegrund resonera rationellt, och utöver det dessutom ha gemensamma mål: det är bara en illusion. Det är vackert att Arnstberg innerst inne tror på det vi en gång hade i Sverige, men det kan också bli nödvändigt att vi krossar vår världsbild och våra förväntningar, för att kunna skapa och formulera nya tankesätt.
Jag tror att Arnstberg, som är vetenskapligt skolad att vara försiktig när han bygger teorier, inte är djärv och radikal nog i sitt byggande av förklaringsmodeller och förslag på förändringar. Så här radikala paradigmskiften som det Sverige har genomgått, pekar klart och tydligt mot att förändringarna är frukten av en långsiktig kamp, baserad på radikal ideologi, våld och en totalt hjärntvättande propaganda. Författaren hade behövt skära mycket djärvare med obduktionsskalpellen för att ge en naken bild av verkligheten.
Köp boken här: Ordet är fritt
