Det är frågan om något bokprojekt på senare tid varit lika medialt omdiskuterat som Sverigedemokraternas så kallade vitbok. I åratal har det funnits åsikter om betydelsen av denna bok och spekulationer om vad den kunde tänkas innehålla då den blev färdig. Redan under 2017 nämnde Jimmie Åkesson projektet för första gången och 2021 gavs idéhistorikern Tony Gustafsson formellt uppdraget att författa skriften. Publiceringen har minst sagt dragit ut på tiden och många började nog undra om de över huvud taget skulle se röken av boken.
Torsdagen 26 juni var det så äntligen dags. Boken publicerades dock inte i form av en PDF eller en bok till försäljning, utan har endast kommit ut i en upplaga av 100 exemplar. Det enda sättet att få tag på boken var att föranmäla sig till partiets presskonferens i Almedalen och hämta den på plats. Nya Tider fanns på ort och ställe och kunde därmed komma över ett exemplar; i övrigt besöktes presskonferensen framför allt av politiska journalister från de stora mediehusen.
Jag blev därmed sittande med två tjocka, passande nog vita volymer, mycket icke-professionellt tryckta och formgivna, på sammanlagt närmare 900 sidor, som jag har läst med stort intresse. Den första frågan som jag ställde mig är denna: Varför skall Sverigedemokraterna över huvud taget ge ut en vitbok? För SD:s kritiker kan det verka självklart att partiet har mycket att skämmas för, men är det partiets egen ståndpunkt? Skulle inte exempelvis övriga riksdagspartier behöva ge ut en vitbok över mångkulturen? Vem bestämmer vad SD bör be om ursäkt för?
I inledningen till boken framhäver Gustafssons vitbokens dokumentära funktion, att han helt enkelt strävar efter att ge en korrekt bild av vad som hänt, utan att driva någon särskild tes, till skillnad från andra mer journalistiska produkter som bara varit intresserade av en övergripande berättelse och struntat i detaljerna. Samtidigt finns det något slags underliggande påstående om att det han skildrar skulle vara problematisk – annars skulle det väl helt enkelt inte tas upp. Helt okontroversiella frågor som SD:s ekonomiska politik diskuteras exempelvis inte, utan urvalet synes helt vara inriktat på de områden som uppmärksammats av partiets fiender. Riksdagsinträdet bildar bokens slutpunkt, vilket gör att boken sammantaget ger en bild över SD:s historia mellan 1988 och 2010, med fokus på sådant som den genomsnittlige DN-läsaren tycker är extremt och obehagligt. Särskilt uppmärksam är författaren på allt som kan synas påminna om nationalsocialism, rasism och antisemitism.
Med tanke på att SD aldrig officiellt stått för detta, så blir historieskrivningen, såsom så ofta annars då det gäller att beskriva SD:s historia, i hög utsträckning konspiratorisk. Överallt söker författaren dolda motiv och tecken på något som kan vara mer extremt än det som partiet officiellt företräder. Det kan röra sig om personer med bakgrund i nationalsocialistiska rörelser, om uttalanden i artiklar och tal, om internationella samarbeten eller kopplingar till andra rörelser. Ibland blir kopplingarna påtagligt långsökta och spekulativa. Kritik av Bonnier anses tyda på antisemitiskt konspirationstänkande och en SD-manifestation uppges, utan särskilt övertygande argument, vara modellerad efter NSDAP:s partidagar i Nürnberg. Ibland kan också källorna – inte sällan citeras exempelvis svenskfientliga tidskriften Expo – bakom olika påståenden diskuteras. Veteranen i den nationella rörelsen Björn Björkqvist uppger i sin podcast Nationell reflektion, i samband med en diskussion av vitboken, att hans erfarenhet är att Expo ofta hittade på uppgifter, om tidningen inte hade något tillräckligt spännande att berätta.
Sammantaget blir beläggen för att SD skulle ha varit en extrem rörelse tämligen svaga. Gustafsson beskriver själv SD:s ideologi under 90-talet som icke-chauvinistisk och demokratisk nationalism, om än med en snävare definition av svenskhet som partiet nu distanserat sig från.
Onekligen fanns dock vissa problematiska inslag i SD:s tidiga historia, framför allt under Anders Klarströms partiledarskap (1989–1995), som dock inte verkar ha fått uttryck i några programskrifter eller liknande. Jag tolkar det som en effekt av att Klarström försökte liera sig med den brokiga skinnskallerörelsen, kanske i medveten opposition mot den litet äldre generationen som grundat partiet och som ett försök att locka ungdomar. Ett exempel på detta är att partiet under denna tid samarbetade och gjorde reklam för skinnskalleband med ibland mycket radikala texter. Partiets kommunikativa strategi tycks också ha varit starkt fokuserad på offentliga manifestationer, där det inte förefaller som att det gjordes några särskilt omfattande insatser för att stävja förekomsten av radikalare grupper, vilket kunde sätta en bild av att partiet var något annat än det var.
Efter den återhållsamme norrlänningen Mikael Janssons maktövertagande 1995 verkar det dock som att partiet, utan att ändra inriktning på program och politik, ändrade strategi och försökte göra ett mera städat intryck. Onödigt polariserande retorik, såsom det tidigare frekvent använda begreppet ”landsförrädare”, försvann i stort sett helt och partiet satsade i lägre grad på spektakulära offentliga manifestationer och sökte stöta bort representanter för radikalare grupper. Efter denna kommunikativa förändring kom partiet efter hand också att innehållsligt liberaliseras, men denna förändring kom att ta fart framför allt under början av 2000-talet, i takt med att den sydsvenska falangen med Jimmie Åkesson i spetsen kopplade greppet om partiet.
Mattias Karlsson menade sig på presskonferensen i samband med vitbokslanseringen ha blivit ”äcklad” över vad han läst i vitboken, men själv har jag svårt att se vad som skulle vara så extremt kontroversiellt. Om man bortser från enskilda förlöpningar kan vitboken i stället snarast sägas visa att SD redan från början var ett i hög grad icke-extremt parti. Problemet som jag ser det blir i stället att man på ett onödigt sätt smutskastar sina egna föregångare. Ja, genom att anlägga motståndarnas perspektiv och måttstock skapas helt i onödan en bild av en extrem historia som man måste ta avstånd ifrån.
Det kan också ses som ett tecken på SD:s fullständiga liberalisering, dess sammansmältning med etablissemanget – att den nationalism som SD grundades för att bedriva nu uppfattas som fruktansvärd extremism som partiet måste ta avstånd ifrån.
