På WEF:s hemsida meddelade Klaus Schwab den 20 april att han i sitt 88:e levnadsår beslutat avgå som organisationens ordförande. Detta med omedelbar verkan. Att han inte ens fick träffa styrelsen en sista gång, vilket han hade bett om, skvallrar dock om att åldern inte var den egentliga orsaken.
Den som först publicerade nyheten var Wall Street Journal, inte någon alternativmedia, vilket ytterligare skapar frågetecken. Tydligen ville man få publicitet åt denna palatskupp, men vad var orsaken?
Schwab petas från organisationen han grundat
Upprinnelsen till det hela uppges vara att ett brev från flera visselblåsare inom organisationen som sänts till WEF:s styrelse, där Schwab och hustrun anklagas för finansiella och etiska överträdelser. Bland annat ska Schwab ha beställt privat massage på olika hotellrum och betalat med WEF:s pengar, bett personal föreslå honom till Nobels fredspris samt krävt att yngre anställda tog ut stora belopp i kontanter till honom från bankomater.
Schwab ska tillsammans med hustrun Hilda, som också varit djupt involverad i WEF:s verksamhet, även ha organiserat fingerade WEF-möten i olika länder för att kunna resa på semester på organisationens bekostnad. De ska vidare ha köpt en lyxig stor villa för ”tiotals miljoner dollar” av WEF:s pengar helt för privat bruk.

Att Klaus Schwab hade närmast enväldig kontroll över WEF och ansåg att han kunde hantera dess tillgångar lite som han ville, var nog ingen nyhet för någon. Han tillhörde de mest tongivande människorna i världen och hans böcker, inte minst den om att covid-19 gav världens härskare fantastiska möjligheter till att omskapa världen efter eget tycke, fanns i varje sann globalists bokhylla. Åtskilliga presidenter och premiärministrar lät demonstrativt denna bok stå i hyllan bakom dem eller ligga framför dem på skrivbordet när de gjorde videoframträdanden.
Ändå beslutade sig WEF:s styrelse att hålla extrainsatt krismöte den 20 april då man beslutade att avskeda Klaus Schwab från posten som ledare för WEF. De förordade också en intern granskning av Schwabs och hans familjemedlemmars förehavanden. Schwab har hela tiden nekat till anklagelserna, men nekades alltså att ens tala till styrelsen en sista gång.
I Schwabs ställe installeras nu som tillfällig ersättare WEF:s vice ordförande Peter Brabeck-Letmathe, tidigare VD för livsmedelsföretaget Nestlé. Liksom föregångaren har den tillträdande ledaren anklagats för hänsynslöshet och korruption, dock ännu inte inom WEF:s egen verksamhet.

Tidsenlig uppdatering av verksamheten?
Den amerikanske samhällsdebattören och komikern Jimmy Dore undrade i sin show på YouTube vad det var som Schwab egentligen gjort för att sparkas från den organisation han själv skapat och styrt i flera decennier. Anklagelserna bestod i ”finansiell och etisk vanskötsel”, kunde komikern konstatera.
– Deras affärsmodell är ju finansiell och etisk vanskötsel, utbrast Dore häpet.
– Hur mycket av en skithög måste man vara för att WEF ska kalla en oetisk? fortsatte han, och menade att det hela verkade ”skumt”.
Hur mycket av en skithög måste man vara för att WEF ska kalla en oetisk? – Jimmy Dore, samhällsdebattör och komiker
En annan som uttryckt skepsis, om än mindre satiriskt, är den amerikanske ekonomen Martin Armstrong. Enligt Armstrong, som på sin blogg säger sig ha kontakt med tillförlitliga källor inom WEF, är det en intern kupp som ägt rum. Trump hade vunnit valet i USA och högervindar blåser i Europa – bland annat i Tyskland där invandringskritiska AfD blivit näst största parti. Hela den geopolitiska kartan är i gungning, och kuppmakarna vill därför, enligt Armstrong, ”försöka ändra WEF:s image bort från den galna vänstern, du kommer äga inget och vara glad, till en mer auktoritär position av världslig dominans”.
Det ska sägas att Dore och Armstrong båda är starkt kritiska till den globalistiska agendan. Men det är onekligen med buller och bång som WEF gör sig av med sin grundare och förgrundsfigur. Vill man uppdatera sitt varumärke när samtidens förutsättningar för globala riktlinjer förändrats? Brabeck-Letmathe har liksom den nye amerikanske presidenten Donald Trump en bakgrund inom affärsvärlden. Det skiljer honom från akademikern Schwab, som har mer gemensamt med en politisk och byråkratisk societet. Medan Schwab skrivit visionära böcker om strategiska samgåenden mellan stater och koncerner, har Brabeck-Letmathe sjösatt sina globalistiska visioner genom affärsmässig handlingskraft.
Glassförsäljaren som blev global matmogul
80-årige Peter Brabeck-Letmathe föddes 1944 i österrikiska Villach och studerade ekonomi på Wiens ekonomi-och affärsuniversitet. På blygsam skala startade han så småningom upp sin affärsverksamhet som glassförsäljare. Enligt tidningen CEO Today, visade han snart den talang för strategiskt tänkande och ledarbegåvning som skulle ge honom globalt inflytande. Efter att ha verkat i ledarroller inom affärsverksamheter på olika håll världen, knep han 1992 positionen som vice VD på matjätten Nestlé i Schweiz, och 1997 blev han livsmedelsjättens VD.
Under Brabeck-Letmathes ledarskap växte företaget aggressivt över de globala marknaderna och tonvikten för varumärket skiftade mer till hälsa, näring och välmående. Det visade sig vara ett lyckat drag, och Nestlé etablerade sig som en av de största koncernerna inom mat och dryck i världen. Han verkade som både VD och styrelseordförande fram till 2008 och släppte slutligen ledarrollen helt när han lämnade sitt ordförandeskap 2017.
Efter detta har hans globala inflytande bara ökat. Han har bland annat suttit i styrelserna för L’Oréal, Credit Suisse och ExxonMobil, och alltså vice ordförande i World Economic Forums styrelse.
Visionen: Privatisera vatten
Precis som Klaus Schwab förespråkar Brabeck-Letmathe radikala samhällsförändringar, som om de genomförs skulle sänka människors levnadsstandard och öka deras beroende av makthavarnas välvilja – särskilt vad gäller tillgången till grundläggande förnödenheter. På senare tid har som bekant livsmedel hamnat i fokus för filantropiska eliter och okritisk systemmedia, med allt ifrån katastrofala scenarier runt fisande och rapande kor till propaganda för insektsmat. Detta samtidigt som den globalistiska eliten i rask takt köper upp odlingsmark – till exempel är Bill Gates idag USA:s störste ägare av odlingsmark.
Som övriga livsmedel borde dricksvatten ha ett marknadsvärde. – Peter Brabeck-Letmathe, då Nestlés VD
Brabeck-Letmathe vill dock gå ännu längre i kontrollen över människors livsnödvändigheter. År 2005 intervjuades han i dokumentären We Feed the World, regisserad av österrikaren Erwin Wagenhofer. Där ifrågasatte Brabeck-Letmathe människors tillgång till gratis vatten.
– Den ena ståndpunkten, som jag tycker är extrem, representeras av NGO:er, som slår på stora trumman om att erkänna vatten som en mänsklig rättighet. Det betyder att som människa ska du ha rätt till vatten. Det är en extrem lösning. Den andra ståndpunkten är att vatten är ett livsmedel som alla andra, och som övriga livsmedel borde det ha ett marknadsvärde, påpekade han, och gjorde klart att han anser att åtminstone viss övermängd vatten bör ha ett pris.

På Nestlés hemsida har man publicerat en dementi, där man hävdar att bolagets tidigare VD visst anser att rent vatten är en mänsklig rättighet, men tillägger att ”i vissa länder, där man använder onödigt mycket vatten /…/ bör tillgång till vatten medföra en kostnad”.
Vattenprivatisering omsätts i praktik
Men det är inte bara i teorin som den österrikiske livsmedelsmogulen vill villkora människors tillgång till dricksvatten. År 2012 släpptes dokumentären Bottled Life, där den schweiziske journalisten Res Gehriger undersökte Nestlés hantering av den livsviktiga naturtillgången. Det var främst Nestlé-produkten Pure Life som Gehriger undersökte – kvalitativt dricksvatten tappat på flaska.
Vad som framgick i filmen var att Brabeck-Letmathes privatiseringsmodell av vatten faktiskt satts i verket, och att advokater, PR-konsulter och lobbyister hyrts in för att kväsa folklig opposition där operationerna pågick. Det skedde till exempel i den amerikanska delstaten Maine, där Nestlé köpt upp stora landarealer och därigenom fått monopol på de vattenresurser som finns där. Befolkningen i staden Fryeburg i Maine hade först märkt att sjöar i närheten krympt och vattendrag börjat sina. Det visade sig att Nestlé pumpat upp det lokala vattnet för att sedan sälja tillbaka det i flaskor till invånarna.

Protester bröt ut och juridiska processer inleddes, men Nestlé stämde staden Fryeburg flera gånger med argumentet att det var viktigare att företagets marknadsandelar kunde växa än att staden behöll rätten till det egna vattnet. Fallet gick hela vägen till Maines högsta domstol, där Nestlé vann 2016 och erkändes rätten att ta stadens vatten de kommande 45 åren.
Social oro, manipulation och korruption
Man kan fråga sig hur det ens kunde vara möjligt att ett bolag tilläts ödelägga naturen och skaffa monopol på en stads dricksvatten. Enligt en artikel i The Guardian från 2019, hade Nestlé nästlat sig in i stadens föreningsliv och institutioner. Det är inte olikt den strategi om ”public/private partnerships” som Klaus Schwab länge talat sig varm för. I en framgångsrik PR-kampanj presenterade sig Nestlé som det gamla lokala varumärket Poland Springs – vilket Nestlé i själva verket köpt upp 1992. Man donerade bland annat till de lokala pojkscouterna, köpte ny sportutrustning till det skollaget i skidåkning och sponsrade en marknad. Tidigare hade det funnits en utomhuskran vid Fryeburgs brandstation från vilken alla invånare kunde dricka, men efter Nestlés intåg hade den plockats bort. Nu delade brandstationen istället ut gratis vattenflaskor från Nestlés Poland Spring.
Nestlé har genomfört en liknande operation i Strawberry Creek i Kalifornien, där man på ett år utvunnit 170 miljoner liter källvattnet och sålt det på flaska. Man fick tillstånd till detta av lokala skogsmyndigheter och trots att det är federal mark har Nestlé knappt behövt betala någonting för vattnet. Resultatet har blivit uttorkade flodbäddar och sinande källor. I Oregon och Pennsylvania hade lokala politiker tvingats avgå när det avslöjats att de i hemlighet hjälpt Nestlé att få fördelaktiga kontrakt på det lokala vattnet.
I filmen Bottled Life framgår att Nestlés vattenexploatering pågår över hela världen, som i Pakistan där Pure Life först etablerades. Grundvattennivåerna i landet har sjunkit dramatiskt efter detta. I Lagos, huvudstaden i Nigeria, har vatten blivit en klassfråga. Medan familjer i stadens slumområden dagligen kämpar för att få ihop pengar till att köpa blecklådor med vatten, föredrar överklassen det mer exklusiva Pure Life från Nestlé.
De sociala och miljömässiga effekterna motsvarar alltså inte riktigt Nestlés egna påstådda ambitioner med produkten, som bland annat ska vara att bistå med ”hållbar hydrering för familjer världen runt”.
På World Economic Forums hemsida har Brabeck-Letmathe sedan mitten av 2000-talet författat ett flertal artiklar, de flesta på temat om att stävja en pågående akut vattenkris. Flera av texterna handlar om faran med ”överanvändning” av vatten, och antyder att ett socialt patos ligger bakom hans krav på global kontroll av denna livsviktiga tillgång.