Under större delen av mänsklighetens existens var jorden den enda kända världen med hav, till synes olik alla andra kosmiska objekt. Men 1979 flög NASA:s två Voyager-farkoster förbi Jupiter. Dess måne Europa, en frusen himlakropp, visade upp räfflor och sprickor – antydningar om att det skulle kunna finnas något dynamiskt under dess yta. En av teorierna var att Europa kanske hade ett hav.
Sedan, 1996, passerade NASA:s rymdsond Galileo Europa och upptäckte ett märkligt magnetfält som kom inifrån. Forskarna förstod först inte vad det var, men så småningom insåg man att en elektriskt ledande vätska – något inuti månen – reagerade som svar på Jupiters enorma magnetfält.
År 2004 anlände NASA:s rymdfarkost Cassini till Saturnus. När den observerade Saturnus lilla måne Enceladus fann den isiga plymer som bröt ut från stora klyftor vid månens sydpol. Och när Cassini flög genom dessa utblåsningar gick det inte att ta miste på vad det var: ett hav som sprutade kraftiga gejserliknande vattenplymer ut i rymden.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
