När Augusta Löwenhielm tog tillbaka Gustaf III

Vid det svenska 1700-talshovet fanns det tre kvinnor som alla var kända för sin skönhet och sina vilda kärleksliv. Dessa kvinnor, som gemensamt kallades för ”de tre gracerna”, hette Augusta Löwenhielm, född von Fersen (1754–1846), Ulla von Höpken, född von Fersen (1749–1810) och Lovisa Meijerfeldt, född Sparre af Sundby (1745–1817). De tre gracerna hade, som flera andra kvinnor vid hovet under detta dekadenta århundrade, en äkta make var, åtminstone en officiell älskare var och inofficiella älskare vid sidan av den officielle. En inofficiell älskare hade de tre gracerna dock periodvis gemensam och det var ingen annan än Gustaf III (1746–92) själv.

Systrarna Ulla von Höpken och Augusta Löwenhielm hade först haft denne kungs yngre bröder, hertig Fredrik Adolf (1750–1803) respektive hertig Carl (1748–1818), till älskare men under 1770-talet började de två damerna lära känna Gustaf bättre och fattade tycke för honom. Exakt när de två förälskade sig i honom är oklart, men Ulla von Höpken verkade ha fallit för kungen på allvar efter att han började skydda henne från hennes våldsamme make medan Augusta Löwenhielm tycktes ha fäst sig vid Gustaf efter att hon brutit sin förbindelse med hertig Carl 1777.

Enligt Gustaf III:s svägerska, hertiginnan Hedvig Elisabeth Charlotta (1759–1818), var särskilt Ulla fäst vid kungen. I sin dagboksanteckning från mars 1779 skriver hertiginnan nämligen följande om Ulla: ”Som hon lyckats innästla sig uti kungens gunst, tål hon icke, att han visar uppmärksamhet emot någon annan, och hon vill gärna gå och gälla för att vara favoritsultaninna”. Ulla och Gustaf hade till och med lovat varandra att alltid hålla ihop, men inte desto mindre noterar hertiginnan längre fram i samma anteckning att ”kungen egentligen tycker mera om grefvinnan Löwenhielm, därför att hon är mindre bråkig”.