För den oinsatte kan det tyckas märkligt att en tidning, 35 år senare, på djupet granskar en folkomröstning i en liten kommun i Skåne. Men det som hände i Sjöbo 1988 var så kontroversiellt att det orsakade nationell politisk kris. Inte bara riksmedier, utan till och med utländska medier från hela världen, kom till lilla Sjöbo för att rapportera om det som hände. Det får betecknas som ett politiskt slagfält: på ena sidan ett centerpartistiskt kommunalråd, på andra sidan hela det offentliga Sverige. I vågskålen låg inte bara frågan om kommunen skulle ta emot 15 flyktingar eller inte. För första gången fanns istället en synlig folklig opinion mot det mångkulturella samhällsexperiment som politikerna godkänt bakom folkets rygg i riksdagen 1975. Men det var först nu, i mitten av 1980-talet, som invandringen på allvar började märkas runtom i Sverige.
I våra två reportage har vi kunnat visa hur politikerna fruktade att Sjöbo skulle leda till en ringar på vattnet-effekt, att ”smittan” skulle sprida sig om en folkomröstning genomfördes där – och där nationalisterna till råga på allt segrade. Det i sin tur skulle leda till ”oerhört mycket skada”, som Invandrarverkets regiondirektör i Syd Anders Westerberg uttryckte det.
Massinvandringens beställare i riksdagen, och deras verkställare i myndigheterna, fruktade att hela projektet skulle hamna i gungning. De visste att det inte fanns något folkligt stöd.
I vårt reportage finns det många enskilda händelser som ger oss värdefull kunskap att förstå vilka metoder politikerna använt för att göra Sverige mångkulturellt. Jag tänker till exempel på flyktinganhängarna i Sjöbo kommunfullmäktige, som i mitten av 1980-talet hela tre gånger motionerade om att kommunen skulle börja ta emot flyktingar. Varje gång avslogs motionen, något de inte kunde acceptera.
När Sven-Olle till slut tröttnade på att frågan blivit en följetong, föreslog han en kommunal folkomröstning. Det låter väl som en utmärkt lösning för att en gång för alla avgöra saken?
Nej, då plötsligt blev flyktingförespråkarna rosenrasande och försökte stoppa folkomröstningen, med stöd av rikspolitiker.
Sven-Olle lyckades med nöd och näppe få igenom sin folkomröstning: 25 mot 24 röster. Invandringsförespråkarna grät av sorg den dagen. Invandringsmotståndare firade i Sjöbo och övriga Sverige. Redan då visste alla nämligen hur det skulle sluta.
Fokus från etablissemanget blev därför att försöka stoppa folkomröstningen. Man arbetade med både mjuka metoder som att utlova tillfälligt flyktingstopp (med villkoret att omröstningen dras tillbaka), och med hårda metoder som att hota med uteslutning av Sven-Olle. Ingetdera fungerade. Sven-Olle var omutbar. Och han fick rätt. Nästan 70 procent röstade nej till att ta emot flyktingar. Dessutom blev Sjöbo den starkaste kommunen i hela landet för Centerpartiet, med hela 45 procent. Ändå, eller kanske just därför, uteslöts Sven-Olle. Han var en pionjär: han hade för första gången visat att den åsikt som var så marginaliserad och avskydd i den offentliga debatten, i själva verket var folkets majoritetsuppfattning.
Efter att Sven-Olle uteslutits blev förlorarsidans viktigaste uppgift att bortförklara resultatet. Det gjorde man med huvudsakligen två metoder: dels att utnämna Sjöbo som ett undantag som inte representerade övriga Sverige, dels att intala sig själva – och folket – att det inte handlade om invandringsfrågan utan att det var en allmän missnöjesyttring.
Frågan om Sjöbo verkligen var så annorlunda är intressant, och belyses i vårt reportage. En valanalys visade att Sven-Olle hade massivt stöd inte bara av centerpartister, utan även av socialdemokratiska väljare där uppemot 75 procent röstade för flyktingstopp. Till och med en majoritet av folkpartisterna röstade med Sven-Olle. I Moderaterna var det ungefär hälften. Att fråga folk hur de har röstat, särskilt i en känslig fråga, gör att svaren är behäftade med viss osäkerhet. Men givet att valanalysen presenterat något sånär korrekt statistik är det inte en alltför vild gissning att folkomröstningar hade slutat på ungefär samma sätt i de allra flesta av landets kommuner, som ju dominerades av Socialdemokraterna och Centerpartiet på denna tid.
Men varför ska vi egentligen spekulera? Om Sjöbo nu var så annorlunda som de vill intala oss, hade det väl varit utmärkt att visa det genom att låta en mängd olika kommuner anordna folkomröstning i samma fråga? Ändå har ingen kommun, oavsett om de haft centerpartistiskt, moderat eller socialdemokratiskt styre, någonsin valt att göra det som Sjöbo gjorde 1988. Och om invandringspolitiken hade sådant folkligt stöd, skulle förstås inte SD ha växt till att bli landets näst största parti.
Jag kan förstå att politikerna agerade som de gjorde. Att erkänna resultatet av Sjöbo vore ju att dödförklara det prisade mångkulturella projektet redan efter drygt 10 år. Och prestigen hos politiker, medier och myndighetsaktivister var så stor att det inte var ett alternativ. Folkomröstningen i Sjöbo blev istället en signal att slå ned ännu hårdare mot oppositionella. ”Vi vill inte ha några bruna löss i vår gröna fana!” röt Centerledaren Olof Johansson, en åsikt som naturligtvis delades av alla andra partiledare.
Det förklarar att Sverige, till skillnad från våra nordiska grannländer, hade en mycket mer våldsam och polariserad resa för att få upp invandringsfrågan i den offentliga debatten och att få in ett invandringskritiskt parti i riksdagen. I Norge, Finland och Danmark – som hade avsevärt färre invandrare än Sverige – vann dessa krafter gradvis mark i det parlamentariska systemet. En mer öppen debatt fördes. Regeringar valde att delvis gå partierna till mötes realpolitiskt. I Sverige blev det aldrig så. Under 1990-talet blev invandringskritiken mer paria än någonsin och förknippades mest med gatuslagsmål. Under större delen av 2000-talet var debatten stendöd. Inte ens efter Sverigedemokraternas riksdagsinträde 2010 skedde något större skifte: den första reaktionen från både Sahlin och Reinfeldt var att ”vi ska inte ta i dem ens med tång”. Först kring 2020-talets början noteras ett retoriskt skifte, och kanske kommer även realpolitiken att så småningom läggas om. Än så länge rullar dock allt på som förut.
Nu är frågan hur mycket av det mångkulturella samhällsexperimentet som kan göras ogjort, med vilka metoder, och framför allt vem som ska göra det. Samma personer och partier som bespottade och idiotförklarade Sven-Olle? Tänk om man istället hade lyssnat på honom – och den svenska folkmajoriteten – för 35 år sedan!
