Gunnar Wall (född 1951) vågar ifrågasätta. Han kanske inte alltid angriper problemen så som en luttrad dissident kunde önska, men han kommer bra nära. Han har sin bakgrund i radikal press och han skriver fortfarande i Internationalen, Socialistiska partiets tidning. Samtidigt har han arbetat på Upsala Nya Tidning, som kallar sig liberal. Wall kan därmed sägas ha en fot i båda världarna: i etablissemanget och i den regimkritiska kulturen.
Walls senaste bok har utgetts på Semic press, som kan sägas vara ett etablerat förlag. I så måtto är 11 september och andra terrordåd genom historien (2014) en unik bok, även sett globalt. Att ifrågasätta den officiella versionen av terrordåden den 11 september 2001 (på engelska 9/11) gör man inte ostraffat. 9/11 är tabu i mainstream-media. Endast den officiella versionen återges. Kritikerna är hänvisade till internet. I Sverige är det bara Jan-Olof Rönn som hittills ifrågasatt den rådande 9/11-versionen. Hans Utan media kan du inte starta ett krig recenserade undertecknad i Nya Tider v. 47/2013. Där nämner Rönn en del märkligheter kring 9/11.
Rönns bok behandlade media i stort och dess tendens att mörka och förvränga sanningen. Wall fokuserar på 9/11. Titelns ”och andra terrordåd” täcks för sin del bara in av det 14-sidiga efterordet. Där sägs en del nyttigt, men som konsumentupplysning kan sägas att boken helt domineras av frågorna kring 9/11.
Wall har dessutom egenheten att han inte delat in sin text i kapitel. Det finns inte ens mellanrubriker i denna 253-sidiga bok. Nej, allt redogörs för i en löpande text. Styckebyten görs och det är ju bra. Men läsvänligheten hade blivit större med kapitelindelningar och mellanrubriker. Det ska dock medges att boken är stringent skriven. Wall har noter till böcker, tidningar och webbsidor han stödjer sig på.
Boken börjar med vad som kan sägas vara den officiella versionen av dådet: hur fyra passagerarplan ska ha kapats av muslimska terrorister. Jag säger inget om detta just nu, det ges belägg för vad som sägs, men detta är den version man kan läsa även hos officiella historiker. Ett exempel på en sådan är tyske Stefan Austs Inside 9/11 från 2002.
Vid niotiden på förmiddagen träffas World Trade Centers tvillingtorn i New York av två av de kapade planen. Hur tornen börjar brinna och sedan rasar, och hur människor drabbas i kaoset, gås igenom av Wall. I sig är detta inte kontroversiellt som rapport. Det är ännu välkänd mark för genomsnittsläsaren. Men boken börjar hetta till på sidan 96. Här redogörs för hur en mindre byggnad i WTC-komplexet, WTC 7, rasar ihop vid femtiden – och detta utan att ha träffats av ett plan eller fått några nämnvärda skador. Även sättet som tvillingtornen rasar ihop på är märkligt. Experter som granskat det hela (som fysikern Steven E. Jones), tycker att det ser ut som om de sprängts som vid en kontrollerad rivning. Och detta nämns av Wall. Att redogöra för sådan här kritik är välgörande. Sådant här får vi aldrig läsa i gammelmedia.
”Det är ett par saker som är lite förbryllande här”, skriver Wall på sidan 100. Då syftar han på att 9/11-attackerna kom lämpligt för USA för att lansera en ny offensiv utrikespolitik. Walls ton är återhållen och hans bok är balanserad, men alla de märkligheter och anomalier han radar upp gör att även den mest tvivelsjuka läsare torde instämma i att hela affären är ”förbryllande”.
Som att USA:s försvar i juni 2001 övade ett scenario med en terroristattack. Det hela hette ”Combined (Joint) Training for Unconventional Threat”. Scenariots titelsida hade bilder av flygplan, kryssningsmissiler och självaste Osama Bin Laden. Han var känd som terrorist för USA:s allmänhet redan då, men nog ger denna försvarsövning ändå ett suspekt intryck.
Bin Ladens kopplingar till Bushfamiljen och CIA:s roll i att finansiera den muslimska gerillan i Afghanistan 1979-1989 nämns även av Wall. Han går inte så långt som till att kalla al-Qaida, den grupp där bin Laden sägs ha ingått och som beskylls för att ha utfört 9/11, en skapelse av CIA. Men sådana indicier är lätta att hitta för internetsurfaren. Webbtidningen för USA:s försvarsveteraner, Veterans Today, kallar det hela vitsigt för ”al-CIA-duh”.
Nåväl. Wall går igenom fler saker kring 9/11 som självutnämnd finmedia tiger om. Som när han redogör för den grupp kallad neocons, ny-konservativa, som präglade Bushadministrationen 2000-2008 och som yrkade på offensiv utrikespolitik när USA nu var den enda återstående supermakten. I gruppen ingick folk som Condolezza Rice, Dick Cheney, Paul Wolfowitz, Donald Rumsfeld och Richard Perle. Detta var topprådgivare och försvarsminstrar, ja själve vicepresidenten Cheney var del i denna imperialistiska grupp. Wall skildrar gruppens framväxt och det är välgörande.
Wall nämner i sammanhanget även hur den avgående presidenten Eisenhower 1961 sade att USA styrs av ett militärindustriellt komplex. Och detta komplex jämte oljeindustrin tog makten på ett avgörande sätt i USA i och med 9/11. Wall ger oss här en skildring av Bush den äldres verksamhet i oljeindustrin, hur hans son Bush den yngre följde honom i spåren med bolaget Arbusto, och hur superkapitalisten George Soros sedan räddade detta konkursmässiga bolag. Och därifrån vidare till hur kapitalism och multinationella företag går hand i hand med USA:s imperialistiska agenda, med 9/11 som startskott.
Walls bok innehåller mycket, och alla trådar följs inte till sitt logiska slut. Men han får bra mycket sagt. Detta är inte bara ännu en bok om utrikespolitik. Detta är en svensk motsvarighet till sådant som skrivs av Noam Chomsky, en amerikansk regimkritiker sedan 20 år. USA skapade en nationell diktatur efter 9/11 och få protesterade. Vänstern gjorde det kanske, men USA kunde bedriva sitt ”krig mot terrorismen” och 9/11:s uppgivna förövare länge och väl utan att mainstream-media protesterade, varken här eller där. Än i dag är ifrågasättande av 9/11 tabu i svensk gammelmedia. Därför är Walls bok värdefull.
