Skip to Content

UPPFÖLJAREN till den uppmärksammade bok som sålt i över 10 000 exemplar. Foto: Nya Tider
Kultur

Recension: Invandring och mörkläggning II

Det pågår en massinvandring till Sverige. De senaste 30 åren har landet tagit emot cirka en miljon fjärrinvandrare. Denna fråga får dock inte diskuteras på normalt sätt. En författarduo som brutit tabut och gett en saklig och faktabetonad lägesbeskrivning är journalisten Gunnar Sandelin och professor Karl-Olov Arnstberg. Nu följer de upp förra årets succé med Invandring och mörkläggning II – Fördjupningar och förklaringar. I den försöker de besvara frågan ”varför blev det så här?”.

Publicerad: 26 juli, 2014, 07:33

  • Svenska

Läs även

Karl-Olov Arnstberg.

Karl-Olov Arnstberg.

Det var i mars 2013 den kom, del 1 av Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelins granskning av massinvandringen och dess försvarare. Invandring och mörkläggning – en saklig rapport från en förryckt tid hette boken. Den gavs ut på Arnstbergs eget förlag Debattförlaget. Boken hade teman som invandringskostnader, invandrad kriminalitet, Miljöpartiets extrema invandringspolitik samt mångkulturism som religiös ideologi.

Denna bok blev en succé. Enligt författarna har den sålt i över 10 000 exemplar, vilket är mycket för en debattbok på ett litet förlag. Boken togs väl emot i de fria debattforumen på nätet. Boken ignorerades i stort sett av etablissemangsmedia. Det var först när Arnstberg i december 2013 skulle annonsera för boken i gammelmedias flaggskepp, Dagens Nyheter, som mediavänstern reagerade. Detta var kontroversiellt, att komma med fakta som gick emot det etablerade manuskriptet! Uppståndelsen kring DN-annonsen bidrog dock bara till att öka försäljningen. Man kommer här att tänka på visdomsordet ”hellre ökänd än okänd”.

Gunnar Sandelin.

Gunnar Sandelin.

Jag recenserade Invandring och mörkläggning i Nya Tider v. 12/2013. Nu har alltså uppföljaren kommit, kallad Invandring och mörkläggning II – fördjupningar och förklaringar. Del 1 gav en bild av läget i stort: hur stor invandringen egentligen är och hur låst debatten är. Kanske fanns det då läsare som frågade sig hur detta märkliga läge uppstått. Varför blev debatten låst kring dessa frågor? Varför är Sverige en skendemokrati med massinvandring som grundbult, som överordnad fråga som inte får diskuteras? Del 2 av Sandelin/Arnstbergs undersökning försöker ge svar på dessa frågor.

Det är ett gediget verk. Man tar ett brett grepp. Kolonialism, svedjebrukare och valloner passerar revy. Värdegrund, internationalism, jämställdhet, Expo, agendajournalistik och Diskrimineringsombudsmannen granskas. Även den som är bekant med invandringsproblematiken kommer att hitta aspekter man inte tänkt på, förklaringar man inte känt till.

Många av dessa frågor fokuserar dock på hur mångkulturalismen infördes i Sverige – genom riksdagsbeslut, medveten propaganda, skuldbeläggning, kulturrelativism och andra verktyg. Men varför? Vad var motivet till denna medvetna samhällsomvälvning? Denna svåra fråga närmar sig Arnstberg/Sandelin i det sista kapitlet benämnt ”Elitens två kulturer”.

Ursprunget till den psykopatologiska låsning som vidlåder den svenska debatten finner författarna bland annat i en forskningsriktning som kallas Frankfurtskolan, som behandlas på sidan 314 och några sidor framåt. Detta var en grupp intellektuella i Frankfurt, Tyskland, som på 1920-talet ville bredda marxismen som analysinstrument. Klassisk marxism vill som bekant ta över samhället med ekonomisk-politiska medel. Frankfurtskolans marxism, så kallad ”kulturmarxism”, vill i kampen även ta med kulturella, sociala och psykologiska faktorer. Man såg ju vid denna tid att arbetarna i västvärlden var rätt loja inför detta med revolution och klasskamp. I Ryssland hade revolutionen skett 1917, men i Västeuropa kände de flesta människor mer lojalitet med sitt folk än sin ”klass”. Här fortsatte borgerliga regeringar att styra, ibland med hjälp av socialdemokrater, vänsterfolk som inte ville ha revolution. Hur skulle man då hjälpa revolutionen på traven, hur skulle man inrätta kommunismens ”paradis” om direkt politisk kamp inte var möjlig?

För att öppna upp låsningen i debatten så måste nog den traditionella västvärlden befria sig från denna negativa lära, denna kulturmarxism.

Den kulturmarxistiska analysen fokuserade här på det västerländska samhällets ideella, kulturella grundvalar, såsom kristendomen och traditionella ideal som mod, uppoffring, självbehärskning, flit, familjevärderingar etc. Om dessa värden kunde raseras så skulle västvärldens själva grundval eroderas, ”förtrycket” skulle upphöra och ett nytt, upplevt friare samhälle skulle etableras. Frankfurtskolan avfärdade den faktabaserade objektiva forskningen, utan såg vetenskapen som ett verktyg i ”moralens” och politikens tjänst.

Eftersom de ledande tänkarna och många av medlemmarna var judar tvingades de fly från Tyskland när Hitler tagit makten. Läran spred sig därmed till USA, där den snabbt slog rot och blev så småningom tongivande i 1960-talets revolter.

Frankfurtskolans teser omsattes då i praktiken av bland andra Herbert Marcuse, som utmålade bögar, kvinnor och minoriteter som förtryckta grupper i kamp mot den vite mannen, symbolen för västerlandets styrka och bestånd. Allt den vite mannen gör är i Marcuses analys dåligt. Han förtrycker kvinnor, bögar och invandrare med sina traditionella ideal och sin religiösa tro. Där har ni den politiska korrekthetens lära, den som i dag håller västvärlden i ett järngrepp. Den omhuldas med religiös nit; den som minsta lilla ifrågasätter kvinnors och minoriteters offerstatus är en fascist och en ond människa. Arnstberg/Sandelin har mer eller mindre målat upp denna bild av den rådande ideologin, och de har i den meningen rätt anser jag.

För att öppna upp låsningen i debatten så måste nog den traditionella västvärlden befria sig från denna negativa lära, denna kulturmarxism. Men hur? En del av botemedlet torde vara den lära som heter nationalism. Författarduon är inne på det. Man säger bland annat att den moderna västerländska nationalstaten historiskt visat sig ha fungerande demokratiska institutioner. EU och FN däremot är i jämförelse odemokratiska imperier.

det blir allt lättare att få asyl. Andelen som får asyl stiger, samtidigt som allt fler söker sig till Sverige. År 2011 beviljades 30 procent av alla asylansökningar; under de första fyra månaderna år 2014 hade denna andel nära fördubblats, till 59 procent. Antalet beviljade uppehållstillstånd (där även andra kategorier än flyktingar innefattas, framförallt anhöriginvandrade, som brukar utgöra hälften av alla beviljade uppehållstillstånd) hamnade år 2013 på 116 500. Det är mer än hela Västerås tätort, Sveriges femte största stad – på ett enda år. 2014 ser det ut att bli många fler.

DET BLIR ALLT LÄTTARE ATT FÅ ASYL. Andelen som får asyl stiger, samtidigt som allt fler söker sig till Sverige. År 2011 beviljades 30 procent av alla asylansökningar; under de första fyra månaderna år 2014 hade denna andel nära fördubblats, till 59 procent. Antalet beviljade uppehållstillstånd (där även andra kategorier än flyktingar innefattas, framförallt anhöriginvandrade, som brukar utgöra hälften av alla beviljade uppehållstillstånd) hamnade år 2013 på 116 500. Det är mer än hela Västerås tätort, Sveriges femte största stad – på ett enda år. 2014 ser det ut att bli många fler.

Ett perspektiv som detta är vad som måste till i denna politiska korrekthetens och globaliseringens tidevarv. Arnstberg/Sandelin formulerar sig med kringsyn. Man har inte hoppat på nationalismen oförberett. Man ger reservationer: ”Nationalism må i sina patologiska former vara ett monster, men den är inte desto mindre det främsta instrument som står till mänsklighetens förfogande, för skapandet av ett demokratiskt rättssamhälle…” (s 178) Och vad sägs om denna dämpade, men ärligt menade hyllning till nationalismen, den ideologi som gammelmedia i dag utmålar som ett hot: ”Det är vår övertygelse inte bara att nationalism i grunden är en positiv och för invånarna i ett land sammanhållande kraft, utan också att bejakandet av den egna demokratiska staten i det långa loppet är nödvändigt, för att landet ska kunna försvaras mot attacker från andra och fientligt sinnade nationer och inte falla sönder genom en illa förstådd och illa kontrollerad massinvandring.” (s 181)

Homogena länder fredliga. I boken redovisas uppgifter ur Journal of Peace Research om samband mellan det som i gammelmedia kallas ”mångfald” och konflikt. Kontrasten blir skarp mot etniskt homogena samhällen.

HOMOGENA LÄNDER FREDLIGA. I boken redovisas uppgifter ur Journal of Peace Research om samband mellan det som i gammelmedia kallas ”mångfald” och konflikt. Kontrasten blir skarp mot etniskt homogena samhällen.

Någon form av nationalism, någon form av västerländsk vurm för den egna särarten, någon form av identitarism måste till. Vi är de vi är, vi står för vårt etniska, språkliga, rättsliga och kulturella arv. Nationalismen är dagens frontlinje. Nationalism och rimlig särartsvurm är medlet mot politisk korrekthet och låst debatt. Arnstberg/Sandelin har förstått det. Man citerar den Gustav Vasa som sade ”varen svenske”, man citerar Vilhelm Mobergs nationalistiska appell Svensk strävan från 1941 och man återger andra nationalistiska idéer; ett helt kapitel i boken heter just ”Svensk nationalism”. Detta perspektiv är nödvändigt. Man kan inte bara tala om ”västerländska värderingar, rättssamhälle” etc när man ska försvara sig mot den politiska korrekthetens framstormning. Nationalismen måste även upp på dagordningen. Med reservationer, men dock.

Arnstberg/Sandelin skriver om mer än nationalism. En rätt stor del av boken återger svensk media och den svenska debatten sedan del 1 av boken kom ut. Man skriver om sådant som fallet Dan Park, om Ali Esbatis ”våga vägra ta debatten”, om stormen kring annonsen för bokens del 1 i december 2013, om rasifiering och annan vokabulär, som ”antimuslimsk” eller ”islamkritisk”. Författarduon ger med detta och annat en bild av svensk debatt av i dag. Man försöker förklara varför likriktningen i media är som den är. Författarduon är på god väg till upplysning, men det intryck jag får är att man ännu tycks hysa hopp om att sanningen ska dyka upp i gammelmedia (visat i att folk som Anna Dahlberg och Marika Formgren citeras). Och man tycks tro (eller trodde) att det ska gå att debattera med gammelmedias journalister och kommentatorer. Man redovisar härvid hur en av författarna, Sandelin, deltog i en TV-debatt om åsiktskorridor och låsning i media.

Sandelin inledde i detta program sin replik med att skildra rädslan hos svenska debattörer och journalister för att säga sanningen, med belagda exempel. Men han får i programmet inget som helst gehör för detta. Allt rinner av de politiskt korrekta, som vattnet på en gås. Trängseln i åsiktskorridoren åskådliggörs i själva det program som skulle diskutera den…! Aftonbladets Jan Helin säger till exempel att han inte står för repression av oliktänkande, han värnar minsann allas lika värde. Sandelin/Arnstberg: ”Problematiken med skrämda journalister avfärdades med en klackspark: ”Patetiskt!”, småskrattade Jan Helin. ”Nonsens!”, tillade Eva Hamilton med ett snett leende.”

Man frågar sig om Arnstberg/Sandelin ännu hoppas på någon öppning i gammelmedia med ”lagom invandringskritik” formulerad av dess ledarskribenter (jämte Anna Dahlberg på Expressen och Marika Formgren på Axess, sådana som Sanna Rayman och Per Gudmundson i SvD). Eller har författarduon gett upp hoppet om gammelmedia…? Man citerar i boken förvisso generöst från sajter som Fria Tider och Flashback parallellt med citaten ur etablissemangsmedia, så nog känner man till nätets och alternativ medias kraft.

Som antytt är låsningen i elitmedia av psykopatologiskt slag. Nu ska man inte vara kategorisk, det kan ändra sig snabbt. Men man får ju medge att eliten haft god tid på sig att komma till insikt. De har haft 30 år på sig att skudda den politiska korrektheten av sig och våga börja omprioritera massinvandringen, eller åtminstone våga börja diskutera den.

Då är frågan: när man möter detta antydda sentiment i det som brukade vara fri debatt under idealet ”det goda samtalet” – ska man då bli uppgiven, ska man som Ingrid Carlqvist flytta utomlands? Hon är värd all respekt och hennes flytt nämns i boken. Men jag anser inte att läget är så dåligt. Det vill säga, nog är debatten låst, men om nu gammelmedia stängt dörren, om den beslutat sig för att förklara oss som förordar ett civiliserat och stabilt samhälle för parias – vad spelar det för roll? Att fokusera på etablissemangsmedias allenarådande välsignelse är fel. Det är en daterad modell. Det är pyramidmodellen: all sanning kommer från en punkt, från toppen. Det är gammelmediamodellen, enkelriktad kommunikation och styrd debatt. Nu finns ju alternativ media. Det Sverigevänliga internet samlar många läsare per dag. Bengt Westerberg citeras i boken med uppgiften att bara Avpixlat har 210 000 unika besök per vecka. Alla bloggar och nättidningar sammantaget torde man lugnt kunna säga att alternativ media på nätet samlar en halv miljon besökare per vecka.

Den Sverigevänliga rörelsen har nått kritisk massa, helt på egen hand och parallellt med gammelmedia. Den är en underground, en ”sidestream” som Thomas Jackson brukar säga, ett ”contre-société” och en ”mot-offentlighet”. Så sett ur den aspekten behöver man inte vara pessimist. Elitmedia är låst men fri media lever. Vi brukar ofta säga det på Nya Tider, men det är sant, så sant. Detta är en källa till optimism, för er som tror att allt beror på att saker måste sägas i etablerad media för att ha bäring. Del 1 av aktuell bok, Invandring och mörkläggning, sålde ju 10 000 exemplar trots att gammelmedia ignorerade den. Den blev i så måtto en ”game changer” skulle jag vilja säga.

Nu fortsätter äventyret i del 2 som har en del goda resonemang. Boken behövs som översikt över debatten, som kritik av Frankfurtskolan och som fokusering på nationalismen som en sund mot-ideologi i det politiskt korrekta kaoset. Och för att bedriva fortsatt upplysningsverksamhet skulle jag råda Arnstberg/Sandelin att studera globalismens framfart. Frontlinjen i dag går mellan globalism och nationalism. Globalism är lika med storkapitalism som krossar allt i sin väg, den slukar stater och folk och skapar ett Imperium. Man kan säga: globalismen är den reella maktfaktorn som sponsrar den politiska korrektheten. Politisk korrekthet är metapolitik, globalism är realpolitik; det förra är medlet, det senare är målet.

Lennart Svensson

[email protected]

Håll god ton och ett vårdat språk i kommentarerna. Olagligt innehåll är så klart förbjudet och kommer att resultera i avstängning från vårt kommentarsfält.

Om du har blivit godkänd för att lägga upp kommentarer utan förhandsgranskning från tidningens sida är det du själv som är ansvarig för innehållet. Det innebär att Nya Tider kan tvingas att medverka vid brottsutredning vid ett eventuellt åtal.

För förhandsmodererade kommentarer ber vi om tålamod. Vi går löpande igenom kommentarer men det kan beroende på tid på dygnet dröja flera timmar innan vi hinner titta på den.

Vi förbehåller oss rätten att radera kommentarer som innebär förtal, är kränkande, innehåller grovt språk eller helt enkelt är irrelevanta.

Kommentarer inaktiverade.

Efter terrorn – om medlöperi och uppror

KULTURI Katerina Janouchs nya roman Budbärarinnan möter läsaren Cecilia Lund, vars liv förändras för alltid när hon, efter ett brutalt terrorattentat, tar bladet från munnen och skriver en skarp krönika. Man får även stifta bekantskap med den unga invandrarflickan Leyla som ska giftas bort mot sin vilja, och läsaren får följa hur de två kvinnornas vägar till sist korsas. Denna gripande berättelse om priset att stå för sanningen i ett korrupt samhälle är oförglömlig.

Svensk framtidspoesi

RECENSIONSka man tjäna pengar på böcker ska man inte ge ut diktsamlingar. Och att därtill ge dem etiketten ”science fiction” bättrar inte på oddsen. Men förlaget Svensk Sci-Fi har trotsat tingens ordning och verkligen gett ut Teodor Werelius spekulativa framtidsdikt Noll plus noll. Lennart Svensson ger verket högt betyg – trots allt.

Staffan Stalledräng – martyren som blev stjärngosse

KULTURDen 13 december firar vi Lucia i Sverige. Det är en mycket uppskattad tradition, och otaliga Luciatåg kommer att framföra sina stämningsfulla uppträdanden den dagen även i år. De välkända Luciasångerna berör oss på ett särskilt sätt, och de flesta av oss kan säkert flera av dessa sånger utantill. En sång som sägs ha fastnat i minnet hos många är ”Staffan var en stalledräng” som sjungs av stjärngossarna i Luciatåget. Men vem är egentligen Staffan och var kommer hans hästar in i sammanhanget?

Karolinernas gudsfruktan: Korset och värjan

KULTURI karolinernas Sverige betraktades svenskarna som Guds utvalda folk, vilket förkunnades från predikstolar och i fältgudstjänster. Monarken sågs som Salomo i det nordiska Israel, målet var ett folk och en kyrka som endräktigt underordnade sig Guds ord.

Ny islamkritisk bok rör upp känslor i Tyskland

RECENSIONI en 500 sidor lång bok varnar den tyske socialdemokratiske ekonomen och författaren Thilo Sarrazin för konsekvenserna av den massinvandring som Europa har utsatts för. Muslimsk kultur och muslimernas höga födelsetal är ett hot mot såväl det öppna samhället som demokratin och välfärden, hävdar Sarrazin. Nu vill de tyska socialdemokraterna utesluta författaren.

Jenny Nyström – inte bara tomtar

Så här års syns han överallt. På julkort, i skyltfönster och på julmustflaskorna i den lokala ICA-butiken: Jenny Nyströms tomte. På Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm kan man just nu besöka en utställning om en av våra mest älskade illustratörer. Men Jenny Nyström målade inte bara tomtar. I hennes produktion återfinns också fantastiska oljemålningar och pasteller som konstnärinnan skapade under sin tid i Paris och på konstakademin i Stockholm.

Livsregler som skydd mot kaos

RECENSION

Terrorns rike – en våldsam sekt från öknen

UTRIKESÅr 2017 gav Carl Schiötz Wibye ut boken Terrorens rike (på norska), och 2018 kom också pocketupplagan. Författaren Carl Schiötz Wibye var Norges ambassadör i Saudiarabien 2009-2014 och dessförinnan var han ambassadör fem år i Makedonien. Han har även arbetat i Egypten och Iran, vilket sammantaget ger honom god kännedom om hans ämne. Han beskriver med inlevelse och stor kunnighet ”Hvordan en voldelig sekt fra den arabiske örken radikaliserte islam” (Hur en våldsam sekt från den arabiska öknen radikaliserade islam), som också är underrubrik för boken.

Gå till arkivet