Den före detta presidentens korta bok heter Folkvandring: en kort vägledning till vår tids migrationskris (Rosa Alba förlag, 2016). Den knappt hundra sidor korta vägledningen översattes snabbt till engelska, franska och tyska och finns nu även att köpa på svenska via internetbokhandlar.

I boken läggs ingen skuld på migranterna utan istället på de ansvariga politikerna i EU-toppen, som Angela Merkel och Jean-Claude Juncker, som direkt uppmanat migranter från Mellanöstern och Nordafrika att söka sig till Europa. För författarna är det lika olyckligt som när det antika Rom invaderades av folkvandringar för 1 500 år sedan.
”Massimmigrationen utgör i sin omfattning, i sin struktur och i sin kvalitet ett helt nytt fenomen som vi helt enkelt vet att det är ansvarslöst att underskatta. Att ha tigit om faran är något som våra barn och barnbarn aldrig skulle förlåta oss för”, skriver de.
Erfarenheten av den kommunistiska ockupationen av Öst- och Centraleuropa sedan 1946 och fram till 1989 gör dessa länder extra vaksamma på när makten vill föra sina befolkningar till tanklösa experiment för att skapa ”nya människor” istället för dem som existerar i Europa sedan tusentals år.
Islam är vidare den religion och politiska ideologi som hotar Europa genom att många muslimer inte vill låta sig assimileras. De tjeckiska författarna jämför med kineser, vietnameser och ukrainare som invandrat till Tjeckien utan integrationsproblem.
Men islam så som den främst kommer till uttryck i arabvärlden är problematisk, utöver de problem Mellanöstern har ändå i form av bristande stabilitet och demokrati. Läget i arabvärlden präglas av fyra påfrestningar:
1) En stadigt ökande befolkningsexplosion.
2) Ekonomiskt exportberoende av gas och olja sedan decennier.
3) Låg attraktivitet för utländska investeringar på grund av regionens instabilitet, orsakad av krig och religiösa konfrontationer.
4) Fruktlösa försök att reformera Mellanösterns muslimska samhällen, vilket resulterat i än mer fientlighet gentemot västvärlden, som i sin tur banat vägen för en hopplös återgång till en aggressivt utövad religiositet.
Västs interventioner i Mellanöstern kritiseras samtidigt och betecknas som misslyckanden alltifrån Irak-invasionen 2003 till den så kallade arabiska våren från 2011 och inbördeskriget i Syrien och Irak i dag. Massimmigrationen, eller den nya folkvandringen som bokens titel anspelar på, av hundratusentals muslimer till Europa innebär kvalitativt nya befolkningsgrupper, där många inte vill låta sig assimileras.
Bokens efterord skrevs när islamistiska terrorister dödat 130 oskyldiga människor i Paris i november 2015. Det skulle snart följa fler terrordåd.
Klaus och Weigl skriver att dessa ”mördare med sina arabiska namn och europeiska pass (i europeiska medier på ett politiskt korrekt sätt kallade ’fransoser och belgare’) har visat att de varken var fransmän eller belgare och att de inte heller någonsin velat bli det. De visade likaså världen hur djupt de hatar de europeiska länder som de fötts i och som de levt i, liksom hur djupt de hatar ländernas inhemska befolkning.”

EU-ledarnas försäkran om att medborgarna ska ”behålla lugnet” och att alla ska ”fortsätta som tidigare, annars vore det en seger för terroristerna” imponerar inte på författarna. Inte heller ledarnas krav på ”mer Europa”:
”För de flesta européer är terrorattackerna i Paris en tydlig varning och samtidigt ett bevis på att Europas nuvarande mångkulturella orientering med råge har passerat sitt bäst-före-datum. I dagens situation måste kraven på en gemensam asylpolitik besvaras med ett NEJ”.
Vad som ses som uppgivenhet och handfallenhet hos den europeiska eliten inför migrationsströmmarna, folkvandringen alltså, är inte omedveten, menar Klaus och Weigl, utan bygger på en förhoppning om att omdana Europa till en mindre nationalistisk världsdel och mer centraliserad till Bryssel och EU-byråkratin. Folkvandringen blir därför ett medel att begära mer makt till EU för att klara anstormningen. Att förhandla om flyktingkvoter, som den svenska regeringen tycks tro är lösningen, innebär därmed ännu ett steg mot att ge upp nationalstaternas suveränitet.
”Nationalstaterna, uppbyggda kring en majoritetsbefolkning, blockerar genom sin blotta existens den påstått så storsinta integrationsprocessen av europeiskt enande, som ibland tycks handla om en regelrätt gleichschaltung, en likriktningsomställning.”
De europeiska eliterna kan dock inte gå ut offentligt med dessa överstatliga federala ambitioner till sina väljare, som aldrig önskat att öka invandringen – inte ens i Sverige har en sådan majoritet någonsin funnits enligt alla opinionsmätningar. Motstånd tillåts i retoriska former eller vid tillfällen då befolkningen är ”extra påtagligt missnöjd”.
Vad kan man då göra? Författarna listar sju punkter för de medborgare som genomskådat de politiskt korrekta centraliseringsivrarna och migrationsentusiasterna:
1) Avfärda föreställningen om att Europa och EU skulle vara en egendom som tillhör Angela Merkel och ”hennes” administration i Bryssel. Avfärda likaså föreställningarna om att opposition mot hennes politik skulle innebära ett avfärdande av den europeiska värdegrunden, högerextremism eller bristande solidaritet med svaga grupper.
2) Inse att det som står på spel är nationalstaternas överlevnad. Förhindra därför att migrationen används som förevändning för att genomdriva ytterligare tvångsåtgärder riktade mot nationalstaternas självständighet.
3) Avfärda illusionen om en ”europeisk” lösning på migrationskrisen. Stå istället kompromisslöst fast vid att prioritera nationella lösningar och acceptera inte någon form av centralt påtvingade migrationskvoter.
4) Avvisa de falska klichéer som går ut på att mottagandet av migranter skulle vara synonymt med att hjälpa människor som är hotade till livet.
5) Kräv att de befintliga europeiska och internationella avtalen på migrationsområdet efterlevs (Schengen- och Dublinförordningarna), liksom den gällande asylrätten samt kräv folkomröstning inför varje försök att ändra dem.
6) Sök aktivt allierade länder i Europa (Visegrádgruppen – Tjeckien, Slovakien, Ungern, Polen – och enskilda tyska förbundsstater, stater på Balkan) och stå emot hot och påtryckningar från de ledande EU-staterna, ge inte efter för utpressningsförsök med hot om att dra in bidrag från EU.
7) Begär att er regering för en transparent politik, förser allmänheten med fullständig information och var inte rädda för att använda er av folkets stöd.
Om inte dessa punkter efterlevs hotar två scenarier, enligt författarna:
Antingen kommer väljarnas missnöje och oro att resultera i allt mer radikala åsikter vilka till slut kommer att ta sig uttryck i reaktioner som omkullkastar all politisk stabilitet och leda till ytterligare upptrappningar, eller så kommer protesterna tystas genom åsiktsförtryck, vilket hotar grundvalen i de demokratiska systemen och kan leda till ytterligare vågor av okontrollerbar radikalisering med följder som författarna helst inte vill tänka på. De vill inte tänka på att orden ”krig” och ”undantagstillstånd” kan komma till användning igen.
Den korta skriften är relativt lättläst och ger en bra introduktion dels till själva folkvandringen/migrationskrisen, dels till hur centraleuropeiska politiker resonerar. Václav Klaus mottog EU-parlamentsgruppen ADDE:s frihetspris på Grand Hôtel i Stockholm fredagen den 4 november. I ADDE ingår bland andra Sverigedemokraterna och United Kingdom Independence Party (UKIP). Klaus tacktal finns på SD:s YouTube-kanal.