Skip to Content

I verk som En natt i juli skildrar Jan Fridegård statarnas hårda liv. Bilden från år 1933 visar några statare. Foto: Wikimedia Commons/Gunnar Herbert Lundh
HISTORIA

Statare, trälar och Jan Fridegård

Digital utgåva

I sina litterära verk skildrar Jan Fridegård (1897-1968) de svenska proletärernas hårda verklighet, i synnerhet statarmiljön han själv kom från, samtidigt som han väver in inslag av folktron i berättelserna. På så vis ger hans verk intressanta inblickar i ett Sverige som inte längre finns, men vars minne lever kvar.

Publicerad: 10 juni, 2019, 08:40

  • Svenska

Läs även

Jan Fridegård skildrar främst statarnas, men även trälarnas, liv i sina böcker.
Foto: Wikipedia/Vecko-Journalens julnummer år 1943.

”När jag sedermera kom den bättre flickan närmare undrade jag vad det var som gjorde henne bättre än fabriksflickorna. Den enda skillnaden jag märkte bestod i underklädernas kvalitet.” Citatet är hämtat ur Jan Fridegårds roman Jag Lars Hård som kom ut år 1935 handlar om den unge stataren Lars Hård som dras in i ett faderskapsmål. Vad som även tas upp i den här romanen är de klasskillnader som rådde under Fridegårds livstid. Detta kommer till uttryck genom att romanfiguren Lars Hård (som är Jan Fridegård själv) nämligen har haft tillfälliga sexuella förbindelser med inte mindre än tjugo fabriksflickor innan han träffar tre herrskapsflickor och under sina möten med herrskapsflickorna börjar han fundera över vad som egentligen skiljer dessa fina unga damer från fabriksflickorna.

Klasskillnaderna är ett av de återkommande motiven i Jan Fridegårds författarskap. Skillnaderna mellan hög och låg både betonas och ifrågasätts i flera av hans böcker och det är inte helt osannolikt att det är författarens egna reflektioner som kommer till uttryck genom hans romanfigurer då hans liv och författarskap tycks ha hängt mycket tätt ihop.

Jan Fridegårds liv och tidiga författarskap

Jan Fridegård föddes som Johan Fridolf Johansson den 14 juni 1897. Hans föräldrar var statare i Enköpings-Näs socken i Uppland. I en av de självbiografiska texter som finns utgivna i boken Jag, Jan Fridegård minns Fridegård sin uppväxtmiljö på följande sätt: ”Armodet var stort och föräldrarnas slit nästan ofattligt när man efteråt tänker på det. Men fattigdomen var stark och renlig – mina föräldrar var stolta och krusade ingen.” Enligt Fridegård hade fadern dessutom alltid ”oppositionen, för att inte säga revolutionen inom sig. När han hade brännvin hemma, höll sig godsägaren helst undan och kunde ändå inte sitta säker på sitt kontor. Med en underlig eld i ögonen gick far ibland ned och talade om för honom att han var en utsugare och att han inte borde sitta för säker på sin plats.”

När det gäller Jan Fridegård själv skriver Ebbe Schön i boken Jan Fridegård: Proletärdiktaren och folkkulturen att han aldrig passade in helt i statarmiljön, särskilt inte på åkern där han fann ”sig tafatt och oduglig och möttes av kamraternas hån.” Han var snarare, enligt Schön, ”föga bunden av kollektivets krav. Han var en relativt självständig person som sökte bryta sig loss ur statarmiljön för att skaffa sig andra försörjningsmöjligheter”. Hans första steg ur statarlivet förde honom till militären där han tjänstgjorde som dragon vid Livregementet, men i samband med den här tiden, skriver Schön, blev han ”inblandad i en olaglighet” och hamnade på Kronohäktet på Långholmens fängelse år 1919. Där satt han, enligt Schön, fram till mars 1920. Det brott han blivit anklagad för var stöld och sin tid i fängelset skildrar han i bland annat den andra boken om Lars Hård, Tack för himlastegen, som gavs ut 1936.

Jan Fridegårds liv var allt annat än lugnt. Innan han blev författare satt han, bland annat, på Långholmens fängelse.
Bilden som togs år 1910 visar fängelsets rastgård. Foto: Wikimedia Commons

Efter att ha avtjänat sitt fängelsestraff försökte Fridegård, enligt Schön, ”sig på en mängd olika yrken och tillfällighetsarbeten; han arbetade på kakelfabrik, var försäkringsinspektör, maskinmjölkare, tegelarbetare, gårdfarihandlare, expedit i klädesaffär, hamnarbetare med mera.” Alla dessa olika försök slutade dock i misslyckanden, men istället för att ge upp började han läsa mer och börja bli intresserad av att skriva. Schön berättar att Fridegård redan 1925 började skriva ”dikter och små artiklar” till Enköpings-Posten innan han kom i kontakt med den anarkistiska tidningen Brand som år 1927 publicerade hans debutroman En bonddrängs väg till Långholmen som en följetång. Trots detta hade han, enligt Schön, svårt att klara sig och att han dessutom hade ett oäkta barn att betala ett underhållsbidrag till underlättade inte situationen. Dock fortsatte han skriva och år 1931 publicerades hans diktsamling Den svarta lutan och två år senare utgavs hans roman En natt i juli som handlar om statarpojken Johan From som dödar en strejkbrytare. En natt i juli räknas som en av de första romanerna inom den så kallade statarskolan, som är benämningen på de författare som skildrade de svenska statarnas liv. Förutom Jan Fridegård räknas även Moa Martinsson och Ivar Lo-Johansson till statarskolan.

Artikeln fortsätter

Denna artikel är en del av den elektroniska utgåvan av Nya Tider. Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.

Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.

Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.

Sophia Eklund

[email protected]

Håll god ton och ett vårdat språk i kommentarerna. Olagligt innehåll är så klart förbjudet och kommer att resultera i avstängning från vårt kommentarsfält.

Om du har blivit godkänd för att lägga upp kommentarer utan förhandsgranskning från tidningens sida är det du själv som är ansvarig för innehållet. Det innebär att Nya Tider kan tvingas att medverka vid brottsutredning vid ett eventuellt åtal.

För förhandsmodererade kommentarer ber vi om tålamod. Vi går löpande igenom kommentarer men det kan beroende på tid på dygnet dröja flera timmar innan vi hinner titta på den.

Vi förbehåller oss rätten att radera kommentarer som innebär förtal, är kränkande, innehåller grovt språk eller helt enkelt är irrelevanta.

  • Three Springs

    Tack, äntligen en kulturartikel om den store Jan Fridegård. Han formade mina tonår. Vi visste inte vem vi fostrade, sade hans fader på en seans. Jan hade tummen mitt i hand, men skriva kunde han. Allt som är av andligt värde är billigt, sade Jan, där han satt på antikvariatet med en sönderläst Bibel. Man håller ögonen på dig, sade en gammal dam, som dansade ned från ett svårt trappsteg. Polisen? Nej, änglarna.

    Torntuppen var den enda bok han erkände som inspirerad och den är mycket läsvärd.

    Jack London jämförde också fabriksflickor med medelklassflickor och gjorde det rätta valet, han som själv var underklass.

    Jan vårdade sin döende mor. Han vårdade hennes liggsår. Hon kom på besök efter döden och knackade i sänggaveln, som ett farväl. Jan blev överlycklig.

  • Three Springs

    Jan visade oss de förfärliga orättvisor som rådde förr i tiden. Jag minns vad mina gamla förfäder berättade och instämmer. De är borta nu, men arvet, minnet, ska föras vidare.

    Den andliga dimensionen var den andra sidan av Jan. Statarsonen, fängelsekunden, krälade som soldat på Gärdet. Han började tänka. Jag har många flugor omkring mig, är jag speciell? Han blev utskrattad där hemma, men som författare var han ju speciell. Han var nära döden när han fick tuberculosis och fäste blicken på ett träd han såg genom fönstret för att få leva. Sven Stolpe har mer att berätta om denna hemska sjukdom i Dödens väntrum, en läsvärd bok. Sven levde med en fjärdedels lunga och hade inte en frisk dag sedan 20-talet. Jag fick träffa denne store man. Han var bister, medan Gunnar Ekelöf var blyg. Jag mötte Henry Parland på restaurang Pilen, författarnas andningshål. Finns den kvar? Henry var en finlandssvensk författare. Begåvad.

    Det är Nya Tiders kulturartiklar som tar mig hit. Jag har för mig att föregångaren hade en mycket bra artikel om Voltaire, denne man, som hyllas okritiskt, men ska kritiseras. Det sägs att han på dödsbädden sade att han hade haft fel och att helvetet väntade, men det stod inte i artikeln.

    Våra arbetarförfattare är mycket läsvärda, men var av olika slag med olika utgångspunkter. Jan är min favorit. Man kan se hur han fick flyt på språket efter Lars Hård. Kan ni tänka er att den boken var obligatorisk läsning på min högreståndsskola? Så allt har ändrats.

Vems fel var det att Regalskeppet Vasa sjönk?

HISTORIADen 10 augusti 1628 förliste regalskeppet Vasa på sin jungfruresa, en av stormaktstidens största olyckor. Vid den här tiden rasade trettioåriga kriget i Europa och Vasa byggdes för att delta i sjöslag mot Polen-Litauen. Men vems fel var det att skeppet kantrade och sjönk? Kaptenen fängslades. En utredning gjordes och förhör hölls, men då det visade sig att kung Gustaf II Adolf godkänt hela byggnadsarbetet trots invändningar, kunde ingen hållas ansvarig för Vasas förlisning.

Fallet Cats Falck

HISTORIACathryn ”Cats” Falck arbetade på Rapport och år 1983 började hon undersöka det elektrotekniska företaget ASEA, som hon misstänkte för att smuggla högteknologi via Sverige. Den 19 november 1984, medan hennes undersökning ännu pågick, försvann Cats och hennes väninna Lena Gräns plötsligt. De två kvinnorna hittades döda i Lena Gräns bil i Hammarbykanalen den 29 maj 1985. Dödsorsaken kunde inte fastställas och än idag är det oklart vad som egentligen hände kvinnorna.

Ljusskygg vapenhandel och mystiska dödsfall

HISTORIAUnder 1970- och 80-talen bedrevs en omfattande vapensmuggling mellan AB Bofors och flera olika länder. I maj 1984 började dessa affärer uppdagas när Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen (SFSF) polisanmälde Bofors och en omfattande utredning inleddes. Boforsdirektörerna dömdes visserligen för brottet, men när det gäller de dödsfall som kan kopplas till Bofors finns ännu en del ouppklarat.

Återfunnen runsten rest och invigd

INRIKESEn 1000 år gammal runsten som varit försvunnen i 300 år återfanns 2018 i Eskilstuna. Nu har runstenen restaurerats och invigts och står nu till allmänhetens beskådan.

Från Konglig Museum till Nationalmuseum

HISTORIANationalmuseum i Stockholm är ett av de äldsta museerna i Europa och det största konstmuseet i Sverige. Från början var detta museum känt under namnet Konglig Museum och idén till det kom till i slutet av 1700-talet. Detta museum har en lång historia och allt började med samlande och plundringar. Här uppmärksammas än idag svensk historia och kultur.

En kunglig skandal

HISTORIAÅr 1559, för 460 år sedan, skakades Sverige av en skandal. I samband med att en av Gustaf Vasas döttrar, prinsessan Katarina Vasa, gift sig med Edzard II av Ostfriesland i oktober det året hade brudens yngre syster, Cecilia, och brudgummens bror, Johan, fattat tycke för varandra, vilket ledde till den händelse som än idag är känd som ”Vadstenabullret”.

Nils Rosén von Rosenstein och barnläkekonsten

HISTORIA Under första halvan av 1700-talet vågade sannolikt inte många svenska föräldrar fästa sig vid sina barn. Barnadödligheten i det här landet var nämligen mycket hög på den tiden och de barn som inte dog som spädbarn avled till följd av sjukdomar och infektioner. Den svenske läkaren Nils Rosén von Rosenstein kom dock att bli mycket betydande för barnens liv och hälsa och är än idag känd som pediatrikens fader.

Konsten att skaffa hovfröken

HISTORIADe flesta män går till kyrkan för att antingen be eller delta i en gudstjänst. Gustaf III däremot, begav sig till Växjö domkyrka en septemberdag 1776 enbart för att titta ut en ung dam som han tänkte skulle passa till hovfröken. Detta var första gången i Sveriges historia som en kvinna någonsin blivit vald till hovfröken i en kyrka.

Gå till arkivet

Send this to a friend