Skip to Content

Recension

Stefan Torssell söker sanningen om Estoniakatastrofen

Passagerarfartyget M/S Estonia sjönk den 28 september 1994, cirka kl 01:30. 852 människor omkom, bara 137 räddades. Omständigheterna kring olyckan är fortfarande efter mer än 20 år höljda i dunkel. Svenska politiker och myndigheter har sedan olycksnatten systematiskt förhindrat att sanningen och omständigheter kring katastrofen utreds. Med god hjälp av media och Svenska kyrkan, stiftade man en lag om ”gravfrid” som i praktiken kriminaliserade vidare undersökningar. Stefan Torssells bok M/S Estonia – Svenska statens haveri är resultatet av ett mångårigt sökande efter sanningen kring Estonias förlisning. Boken är också en vidräkning med inkompetenta myndigheter och egenmäktiga politiker, som har bäring långt utöver det här fallet.

Publicerad: 6 september, 2016, 16:58

  • Svenska

Läs även

Många av oss tänker nog att vi lever i ett tämligen välskött land. Det finns förvisso mycket som kan bli bättre, men egentligen litar vi på att stat och myndigheter sköts i en anda av germansk redbarhet. Det finns regler, lagar och kontrollmyndigheter. Bilar måste besiktigas, varje större byggnad ha en utrymningsplan och livsmedel hanteras under rigorös hygienisk kontroll. Inte någon enda invånare ska kunna falla och göra sig illa utan att polisen eller annan myndighet noga utreder orsaken, så att liknande risksituationer ska kunna förebyggas. Nog tänker vi oss att Sjöfartsverket är till för att skydda människors säkerhet på sjön, precis som Luftfartsverket upprätthåller flygsäkerheten.

Efter att ha läst Stefan Torssells bok om Estoniakatastrofen kommer det att vara svårt att hålla fast vid en sådan naiv tillit. Det är inte bara en bok om en tragisk fartygsolycka utan också, och kanske framför allt, en studie i hur statliga organ fungerar, och delvis slutat fungera. Centrala aktörer ser som sin huvuduppgift i denna kris, att på ett snyggt sätt förhala och förhindra undersökningar för att dölja inkompetens och ljusskygga sidoprojekt. I fallet Estonia är det överlevande och anhöriga till omkomna som särskilt fått lida. Utan en seriös haveriundersökning har också möjligheten att ta lärdom som kunnat förbättra sjösäkerheten försvunnit.

Boken är välskriven och det är lätt att ta till sig den information han förmedlar. Teknisk fakta och fackuttryck, som skulle kunna bli tungt och torrt att läsa, blir begripligt när Torssell med sitt lediga språk, lotsar sina läsare genom de lite mer krävande passagerna.

Stefan Torssell har arbetat på sjön bland annat som styrman och vet vad han talar om. Han började arbeta på land för Sjöfartsverket 1995, det vill säga ett år efter Estoniakatastrofen. En dag ringde en man och ställde mängder av frågor om Estonia. Det var komplicerade frågor som var svåra att förklara på telefon, och Stefan frågade varför mannen var så angelägen. Mannen tvekade en stund. ”Min dotter omkom på Estonia”, svarade han sedan. Stefan Torssell bestämde sig för att själv försöka hjälpa mannen att finna svar på dennes frågor. Det blev början till en lång vänskap och till ett djuplodande detektivarbete.

Vid Stefans presentation av boken berättade han att därefter följde ”två kvalfyllda år eftersom jag då knappt hade någon att dela mina kunskaper med. När jag försökte diskutera vad jag var på spåren så förstod inte människor allvaret. Det var först 2004 som jag på allvar kom i kontakt med de anhöriga.”

Stefan Torssell är mycket noga med att hålla sig till fakta. Det finns många rykten och mer eller mindre välgrundade antaganden i omlopp. Det finns säkert också personer som avsiktligt försökt sprida desinformation, säger Torssell. I boken använder han bara fakta som kan verifieras av åtkomliga dokument. Naturligtvis redovisar han många av de hypoteser som har framförts och han diskuterar deras relevans. När Torssell själv spekulerar är han noga med att tala om när han lämnar den fasta marken av säkra fakta.

Carl Bildt var olycksdagen, den 28 september 1994, fortfarande statsminister. Han blev underrättad genom Säpo om olyckan mindre än en timme efter att färjan sjunkit. En febril verksamhet följde under natten. Carl Bildt har konsekvent vägrat att berätta vilka han hade kontakt med. På eftermiddagen samma dag var det Carl Bildt som fastslog katastroforsaken: Bogvisiret var felkonstruerat och hade slitits loss i den höga sjön. Vatten hade kommit in på bildäck och båten hade förlorat stabilitet och kantrat. Skulden låg hos varvet i Tyskland. Punkt.

Stefan Torssell vid bogvisiret i Sjöhistoriska museets magasin på Muskö söder om Stockholm. Foto: Vávra Suk

Stefan Torssell vid bogvisiret i Sjöhistoriska museets magasin på Muskö söder om Stockholm. Foto: Vávra Suk

Den officiella haveriutredningen, JAIC, tillsattes av Carl Bildt. Utredningen har kritiserats skarpt. De ansvariga fick utreda sig själva. Vittnesmål samlades inte in. Man ansåg sig inte behöva dyka vid vraket för att undersöka om det kunde finnas skador på skrovet. ”Under de 41 månader Tomas Lindstrand var förundersökningsledare hände ingenting”, skriver Torssell.

Den nye statsministern, Ingvar Carlsson, och ansvarige minister Ines Uusmann lovade att döda kroppar och hela färjan skulle bärgas till varje pris. Samtidigt började en mängd komplikationer dyka upp som gjorde att undersökningar och bärgningsinitiativ förhalades. Till slut stiftades en, i internationell jämförelse helt unik, lag om ”gravfrid” för Estonia. Därmed kriminaliseras all vidare efterforskning på vraket, trots att det kunde vara en möjlig brottsplats.

Stefan Torssells beskrivning av turerna mellan statliga verk, politiker och de förolyckades anhöriga är en spännande och skakande historia som nästan kan läsas som en detektivroman. Det är svårt att lägga ifrån sig boken.
Vad kommer Stefan Torssell fram till?

Säkra fakta är att Estonia inte var sjövärdig när hon lämnade Tallinns hamn. Ombordkörningsrampen, som fungerade som inre bogport, var inte tät och låsanordningar på denna var utslitna och skadade. Viktiga luckor som i nödfall skulle förhindra vatten från att flöda fritt mellan olika delar av fartyget och som skulle vara stängda och låsta under gång, var fastrostade i öppet läge.
Myndigheterna spred avsiktligt felaktiga uppgifter om vrakets exakta position. Den officiella minnesceremonin på sjön hölls därför på helt fel plats.

Sjunkförloppet kan inte ha varit som det beskrivs i den officiella rapporten. Estonia sjönk till exempel mycket fort. Det måste ha funnits ett hål i botten där luft kunnat pysa ut när fartyget lade sig upp och ned. Ombordkörningsrampen var visserligen otät, men den var ändå fortfarande stängd när båten lade sig på botten.

Stefan Torssells teori, med till visshet gränsande sannolikhet, är att Estonia användes för hemliga vapentransporter. Förhalandet av bärgning och haveriundersökning hade till uppgift att ge finska militära dykare tid, att i hemlighet bärga det militära materiell som fanns i några lastbilar som stod nära ombordkörningsrampen.

Torssell redovisar även ett antal teorier om själva haveriorsaken, kring hål i skrovet och andra mystiska omständigheter som försvunna personer som inledningsvis rapporterats vara räddade. Detta redovisas i ett särskilt kapitel, som författaren är noga med att hålla avskilt från den rent faktamässiga delen.

Det stora problemet är alltså att ingen oberoende haveriutredning har gjorts. Vittnesmål har inte gjorts under ed och har inte systematiskt samlats. De tekniska bevis som trots allt finns har inte kunnat användas i någon rättslig prövning. Ingen sjöförklaring har skett.

Torssell menar att lagen om Estonias ”gravfrid” måste rivas upp. Bevis finns fortfarande på botten av Östersjön. En oberoende utredning skulle fortfarande kunna göras.

Läs boken och bilda dig en egen uppfattning!

Här syns bogvisiret upp och ner. Notera den kraftiga inbuktningen i stäven på styrbords sida. Foto: Vávra Suk

Här syns bogvisiret upp och ner. Notera den kraftiga inbuktningen i stäven på styrbords sida.
Foto: Vávra Suk

Kungen höll ett personligt tal på tjugoårsdagen efter Estonias förlisning den 28 september 2014, där han hedrade kataststrofens offer. Minneshögtiden var anordnad på Djurgården i Stockholm av de anhöriga. Foto: AlternaMedia

Kungen höll ett personligt tal på tjugoårsdagen efter Estonias förlisning den 28 september 2014, där han hedrade kataststrofens offer. Minneshögtiden var anordnad på Djurgården i Stockholm av de anhöriga. Foto: AlternaMedia

Beställ boken

Du kan beställa boken över nätet på www.alternamedia.se.
Åke Blomdahl

[email protected]

Håll god ton och ett vårdat språk i kommentarerna. Olagligt innehåll är så klart förbjudet och kommer att resultera i avstängning från vårt kommentarsfält.

Om du har blivit godkänd för att lägga upp kommentarer utan förhandsgranskning från tidningens sida är det du själv som är ansvarig för innehållet. Det innebär att Nya Tider kan tvingas att medverka vid brottsutredning vid ett eventuellt åtal.

För förhandsmodererade kommentarer ber vi om tålamod. Vi går löpande igenom kommentarer men det kan beroende på tid på dygnet dröja flera timmar innan vi hinner titta på den.

Vi förbehåller oss rätten att radera kommentarer som innebär förtal, är kränkande, innehåller grovt språk eller helt enkelt är irrelevanta.

Ulf Lundell – den siste arbetarklasshjälten

KULTURUlf Lundell, 71, är en av Sveriges mest omtyckta och produktiva artister. SVT har nyligen visat en dokumentärfilm om den svenske ikonens liv. I denna krönika reflekterar Karl Mikael Larson över Lundells avtryck på den svenska kulturen.

Volvos dramatiska överlevnad

BOKRECENSIONSaab lades ned, men Volvo överlevde. Detta är känt för alla som hängt med i nyheterna de senaste åren. Detta är svensk bilindustri i ett nötskal, en avgörande aspekt av svensk industriell nutidshistoria. Gemensamt för båda märkena var att man måste söka utländska samarbetspartners samt gå upp i kvalitet, bli ”premiummärken”. Långt om länge lyckades, som vi nu vet, Volvo med det. Men det krävdes en kinesisk entreprenör för att det hela skulle ros i hamn. Nya Tider har läst två böcker om Volvo.

Pat Buchanan skissar hoten mot vår civilisation

BOKRECENSIONI boken Suicide of a Superpower: Will America Survive to 2025? sveper Buchanan med en klarsynt överblick över USA:s utveckling, Europas avsteg från de traditionella värderingarna och den övriga världens förändringar framför allt i fråga om demografi. Att boken kom ut för några år sedan har bara låtit tiden stärka Buchanans teorier om en degradation av den europeiska civilisationen.

Hur såg julfirandet ut på 1800-talet?

JULHISTORIAJULHISTORIA: I dag förknippar kanske inte så många julen med firandet av det nyfödda Jesusbarnet som kom till jorden för att frälsa mänskligheten. Högtiden har blivit mer av en familjefest med god mat, julklappar och Kalle Anka. Det sekulära samhället har mer och mer trängt undan firandet både av Jesu födelse och de lite mer vidskepliga traditioner som var vanliga förr, och som ofta dateras till långt innan det kristna julfirandet var påtänkt. Julen var oerhört viktig förr och man lade stor vikt vid de olika förberedelserna inför julfirandet.

Vikingatidens gudar lever kvar

KULTURVår historia är på något sätt närvarande i bakgrunden för dagens samhälle, kulturen och människorna. För det mesta tänker nog inte gemene man så mycket på det i vardagen. Det är först då frågan ställs om vårt kulturarv, som vi kanske reflekterar över varifrån vi kommer och vad vi har med oss på resan.

Ny bok: förslag för att vända Sveriges tragiska utveckling

BOKRECENSIONReceptbok för svenskt nytänkande tar den tidigare kommunchefen och juristen Tommy Ulmnäs steget vidare, från de samhällsproblem han identifierat i tidigare böcker, till att presentera lösningar på dem. Boken är mer av ett politiskt manifest, än ett antal råd om hur den enskilde medborgaren kan agera. I korta kapitel går Ulmnäs igenom de områden han vill omvandla i grunden, från journalistikens villkor till skolan, med målet att svensken ska återfå sin självständighet.

Legendarisk tidskrift hyllas

KULTURHäpna! Detta, inklusive utropstecken, var namnet på en svensk science fiction-tidskrift. Den utgavs 1954-1965 och hann utkomma i mer än hundra nummer. Den präglade en hel generation svenska sf-läsare och författare. Nu har det utgetts en antologi som samlar noveller från tidskriften samt presenterar den ur olika synvinklar.

Runar Søgaards liv bakom rubrikerna

KULTURI sin självbiografi ger den tidigare predikanten sin version av inte bara äktenskapet med sångerskan Carola Häggkvist, utan berättar även om andra händelser som genom åren har skapat rubriker. Boken ger också en bild av hur det är att vara föremål för mediernas uppmärksamhet i decennier, ett rampljus som inte alltid varit av godo.

Gå till arkivet

Send this to a friend