Skip to Content

Recension

Stefan Torssell söker sanningen om Estoniakatastrofen

Passagerarfartyget M/S Estonia sjönk den 28 september 1994, cirka kl 01:30. 852 människor omkom, bara 137 räddades. Omständigheterna kring olyckan är fortfarande efter mer än 20 år höljda i dunkel. Svenska politiker och myndigheter har sedan olycksnatten systematiskt förhindrat att sanningen och omständigheter kring katastrofen utreds. Med god hjälp av media och Svenska kyrkan, stiftade man en lag om ”gravfrid” som i praktiken kriminaliserade vidare undersökningar. Stefan Torssells bok M/S Estonia – Svenska statens haveri är resultatet av ett mångårigt sökande efter sanningen kring Estonias förlisning. Boken är också en vidräkning med inkompetenta myndigheter och egenmäktiga politiker, som har bäring långt utöver det här fallet.

Publicerad: 6 september, 2016, 16:58

  • Svenska

Läs även

Många av oss tänker nog att vi lever i ett tämligen välskött land. Det finns förvisso mycket som kan bli bättre, men egentligen litar vi på att stat och myndigheter sköts i en anda av germansk redbarhet. Det finns regler, lagar och kontrollmyndigheter. Bilar måste besiktigas, varje större byggnad ha en utrymningsplan och livsmedel hanteras under rigorös hygienisk kontroll. Inte någon enda invånare ska kunna falla och göra sig illa utan att polisen eller annan myndighet noga utreder orsaken, så att liknande risksituationer ska kunna förebyggas. Nog tänker vi oss att Sjöfartsverket är till för att skydda människors säkerhet på sjön, precis som Luftfartsverket upprätthåller flygsäkerheten.

Efter att ha läst Stefan Torssells bok om Estoniakatastrofen kommer det att vara svårt att hålla fast vid en sådan naiv tillit. Det är inte bara en bok om en tragisk fartygsolycka utan också, och kanske framför allt, en studie i hur statliga organ fungerar, och delvis slutat fungera. Centrala aktörer ser som sin huvuduppgift i denna kris, att på ett snyggt sätt förhala och förhindra undersökningar för att dölja inkompetens och ljusskygga sidoprojekt. I fallet Estonia är det överlevande och anhöriga till omkomna som särskilt fått lida. Utan en seriös haveriundersökning har också möjligheten att ta lärdom som kunnat förbättra sjösäkerheten försvunnit.

Boken är välskriven och det är lätt att ta till sig den information han förmedlar. Teknisk fakta och fackuttryck, som skulle kunna bli tungt och torrt att läsa, blir begripligt när Torssell med sitt lediga språk, lotsar sina läsare genom de lite mer krävande passagerna.

Stefan Torssell har arbetat på sjön bland annat som styrman och vet vad han talar om. Han började arbeta på land för Sjöfartsverket 1995, det vill säga ett år efter Estoniakatastrofen. En dag ringde en man och ställde mängder av frågor om Estonia. Det var komplicerade frågor som var svåra att förklara på telefon, och Stefan frågade varför mannen var så angelägen. Mannen tvekade en stund. ”Min dotter omkom på Estonia”, svarade han sedan. Stefan Torssell bestämde sig för att själv försöka hjälpa mannen att finna svar på dennes frågor. Det blev början till en lång vänskap och till ett djuplodande detektivarbete.

Vid Stefans presentation av boken berättade han att därefter följde ”två kvalfyllda år eftersom jag då knappt hade någon att dela mina kunskaper med. När jag försökte diskutera vad jag var på spåren så förstod inte människor allvaret. Det var först 2004 som jag på allvar kom i kontakt med de anhöriga.”

Stefan Torssell är mycket noga med att hålla sig till fakta. Det finns många rykten och mer eller mindre välgrundade antaganden i omlopp. Det finns säkert också personer som avsiktligt försökt sprida desinformation, säger Torssell. I boken använder han bara fakta som kan verifieras av åtkomliga dokument. Naturligtvis redovisar han många av de hypoteser som har framförts och han diskuterar deras relevans. När Torssell själv spekulerar är han noga med att tala om när han lämnar den fasta marken av säkra fakta.

Carl Bildt var olycksdagen, den 28 september 1994, fortfarande statsminister. Han blev underrättad genom Säpo om olyckan mindre än en timme efter att färjan sjunkit. En febril verksamhet följde under natten. Carl Bildt har konsekvent vägrat att berätta vilka han hade kontakt med. På eftermiddagen samma dag var det Carl Bildt som fastslog katastroforsaken: Bogvisiret var felkonstruerat och hade slitits loss i den höga sjön. Vatten hade kommit in på bildäck och båten hade förlorat stabilitet och kantrat. Skulden låg hos varvet i Tyskland. Punkt.

Stefan Torssell vid bogvisiret i Sjöhistoriska museets magasin på Muskö söder om Stockholm. Foto: Vávra Suk

Stefan Torssell vid bogvisiret i Sjöhistoriska museets magasin på Muskö söder om Stockholm. Foto: Vávra Suk

Den officiella haveriutredningen, JAIC, tillsattes av Carl Bildt. Utredningen har kritiserats skarpt. De ansvariga fick utreda sig själva. Vittnesmål samlades inte in. Man ansåg sig inte behöva dyka vid vraket för att undersöka om det kunde finnas skador på skrovet. ”Under de 41 månader Tomas Lindstrand var förundersökningsledare hände ingenting”, skriver Torssell.

Den nye statsministern, Ingvar Carlsson, och ansvarige minister Ines Uusmann lovade att döda kroppar och hela färjan skulle bärgas till varje pris. Samtidigt började en mängd komplikationer dyka upp som gjorde att undersökningar och bärgningsinitiativ förhalades. Till slut stiftades en, i internationell jämförelse helt unik, lag om ”gravfrid” för Estonia. Därmed kriminaliseras all vidare efterforskning på vraket, trots att det kunde vara en möjlig brottsplats.

Stefan Torssells beskrivning av turerna mellan statliga verk, politiker och de förolyckades anhöriga är en spännande och skakande historia som nästan kan läsas som en detektivroman. Det är svårt att lägga ifrån sig boken.
Vad kommer Stefan Torssell fram till?

Säkra fakta är att Estonia inte var sjövärdig när hon lämnade Tallinns hamn. Ombordkörningsrampen, som fungerade som inre bogport, var inte tät och låsanordningar på denna var utslitna och skadade. Viktiga luckor som i nödfall skulle förhindra vatten från att flöda fritt mellan olika delar av fartyget och som skulle vara stängda och låsta under gång, var fastrostade i öppet läge.
Myndigheterna spred avsiktligt felaktiga uppgifter om vrakets exakta position. Den officiella minnesceremonin på sjön hölls därför på helt fel plats.

Sjunkförloppet kan inte ha varit som det beskrivs i den officiella rapporten. Estonia sjönk till exempel mycket fort. Det måste ha funnits ett hål i botten där luft kunnat pysa ut när fartyget lade sig upp och ned. Ombordkörningsrampen var visserligen otät, men den var ändå fortfarande stängd när båten lade sig på botten.

Stefan Torssells teori, med till visshet gränsande sannolikhet, är att Estonia användes för hemliga vapentransporter. Förhalandet av bärgning och haveriundersökning hade till uppgift att ge finska militära dykare tid, att i hemlighet bärga det militära materiell som fanns i några lastbilar som stod nära ombordkörningsrampen.

Torssell redovisar även ett antal teorier om själva haveriorsaken, kring hål i skrovet och andra mystiska omständigheter som försvunna personer som inledningsvis rapporterats vara räddade. Detta redovisas i ett särskilt kapitel, som författaren är noga med att hålla avskilt från den rent faktamässiga delen.

Det stora problemet är alltså att ingen oberoende haveriutredning har gjorts. Vittnesmål har inte gjorts under ed och har inte systematiskt samlats. De tekniska bevis som trots allt finns har inte kunnat användas i någon rättslig prövning. Ingen sjöförklaring har skett.

Torssell menar att lagen om Estonias ”gravfrid” måste rivas upp. Bevis finns fortfarande på botten av Östersjön. En oberoende utredning skulle fortfarande kunna göras.

Läs boken och bilda dig en egen uppfattning!

Här syns bogvisiret upp och ner. Notera den kraftiga inbuktningen i stäven på styrbords sida. Foto: Vávra Suk

Här syns bogvisiret upp och ner. Notera den kraftiga inbuktningen i stäven på styrbords sida.
Foto: Vávra Suk

Kungen höll ett personligt tal på tjugoårsdagen efter Estonias förlisning den 28 september 2014, där han hedrade kataststrofens offer. Minneshögtiden var anordnad på Djurgården i Stockholm av de anhöriga. Foto: AlternaMedia

Kungen höll ett personligt tal på tjugoårsdagen efter Estonias förlisning den 28 september 2014, där han hedrade kataststrofens offer. Minneshögtiden var anordnad på Djurgården i Stockholm av de anhöriga. Foto: AlternaMedia

Beställ boken

Du kan beställa boken över nätet på www.alternamedia.se.
Åke Blomdahl

[email protected]

Håll god ton och ett vårdat språk i kommentarerna. Olagligt innehåll är så klart förbjudet och kommer att resultera i avstängning från vårt kommentarsfält.

Om du har blivit godkänd för att lägga upp kommentarer utan förhandsgranskning från tidningens sida är det du själv som är ansvarig för innehållet. Det innebär att Nya Tider kan tvingas att medverka vid brottsutredning vid ett eventuellt åtal.

För förhandsmodererade kommentarer ber vi om tålamod. Vi går löpande igenom kommentarer men det kan beroende på tid på dygnet dröja flera timmar innan vi hinner titta på den.

Vi förbehåller oss rätten att radera kommentarer som innebär förtal, är kränkande, innehåller grovt språk eller helt enkelt är irrelevanta.

Fantomenförfattaren Claes Reimerthi har avlidit

KULTURDen svenske manusförfattaren Claes Reimerthi som låg bakom många av djungelhjälten Fantomens serieäventyr är död. Förutom att skriva seriemanus var Reimerthi också seriehistoriker och fantasyförfattare.

Elvis in Vegas av Richard Zoglin (2019)

BOKRECENSIONMånga Elvisfans såg fram emot den här boken. De flesta blev besvikna. Jodå, ikonens namn finns där i titeln, men någon ”Elvisbok” i strikt mening är det inte. Mer intressant för de som vill veta mer om Las Vegas utveckling som underhållningsstad. Stefan Pettersson har läst amerikanen Richard Zoglins bok (som är på engelska) om spelstaden i Nevadaöknen.

”Politisk konst” både bredare och friare i Polen än i Sverige

LARS VILKS SKRIVER I NYA TIDERLars Vilks skriver om den prestigefyllda utställningen ”Politisk konst” på U-jazdowski Centre for Contemporary Art i Warszawa, där han ställer ut tillsammans med Dan Park och en rad andra konstnärer som också är förhindrade att ställa ut i sina hemländer.

Passionerat om jämtska

KULTURJämtskan är ett av Sveriges genuina folkmål och vissa menar att det mer är ett eget språk än en dialekt. Det finns runt 30 000 talare och kanske dubbelt så många förstår jämtska. En svårighet för jämtskans bruk och bevarande har länge varit att det saknats ett enhetligt skriftspråk. År 1995 författade Akademien för jamska en vägledning för hur man ska skriva, men den som verkligen gått till botten med skriftspråket är Håkan Roos, fil. mag. i nordiska språk, som nyligen gett ut en bok i ämnet. Frågan är i hur god jord den faller hos de jämtsktalande.

Om Fritz von Dardel, En konstnärlig soldat och hovman

KULTURFritz von Dardel levde ett rörligt och händelserikt liv. Han var militär, överintendent vid Nationalmuseum, diplomat, hovman – och konstnär. Faktum är att konsten kom att bli hans främsta intresse i livet. Dardel tecknade serier samt målade karikatyrer och landskap.

Klosterörterna finner nya vägar

KULTURReformationen innebar stora förändringar för människorna i vårt land. Den katolska tron med Jungfru Maria och helgonen genomsyrade vardagen. Under denna tid var inte läs- och skrivkunnigheten allmän. Det var viktigt med böner och ramsor som man lärde sig utantill. Dessa knöt an till det gudomliga. Läkeörterna ansågs vara Jungfru Marias särskilda växter. För att örterna skulle hjälpa var det viktigt att be till både Jungfrun och helgonen. Med reformationen förändrades detta. Det gällde att finna nya vägar.

Den okända kyrkan i Sverige

KRÖNIKA

Ole Dammegårds museum i Göteborg

KULTUROle Dammegård är välkänd i kretsar som inte nöjer sig med den officiella förklaringen av olika händelser som Palme­mordet och mordet på John F Kennedy. Nu finns chansen att studera hans arbete och liv fram tills i dag i ett litet museum, fyllt av föremål från hans liv. Museet ligger i Göteborg och är öppet efter överenskommelse.

Gå till arkivet

Send this to a friend