Skip to Content

Salman bin Abdulaziz Al Saud, enväldig härskare över Saudi-arabien, kung samt stats- och regeringschef, högste befälhavare, lagstiftare, högste domare samt överhuvud för huset Saud. Bakom honom skymtar hans son Muhammed bin Salman, kallad MBS, som är den som egentligen styr eftersom fadern är till åren. Foto: Saudi Press Agency
UTRIKES

Terrorns rike – en våldsam sekt från öknen

PappersupplaganNya Tider v. 46

År 2017 gav Carl Schiötz Wibye ut boken Terrorens rike (på norska), och 2018 kom också pocketupplagan. Författaren Carl Schiötz Wibye var Norges ambassadör i Saudiarabien 2009-2014 och dessförinnan var han ambassadör fem år i Makedonien. Han har även arbetat i Egypten och Iran, vilket sammantaget ger honom god kännedom om hans ämne. Han beskriver med inlevelse och stor kunnighet ”Hvordan en voldelig sekt fra den arabiske örken radikaliserte islam” (Hur en våldsam sekt från den arabiska öknen radikaliserade islam), som också är underrubrik för boken.

Publicerad: 18 november, 2018, 20:24

  • Svenska

Läs även

År 1744 ingick emiren Muhammed Ibn Saud i den lilla staden Diriyah på arabiska halvön en allians med predikanten Muhammed Abdul Wahhab från ökenområdet Najd i de inre delarna av halvön. Ibn Saud behövde Wahhabs hårdföra och kompromisslösa tolkning av islam för att kontrollera folket i de områdena han erövrade.

Författaren Carl Schiötz Wibye beskriver hur den wahhabistiska läran uppstått och utvecklats utifrån militanta koranverser, som de dessutom ofta omtolkat, och ur haditerna (berättelser om Muhammeds ord och handlingar), av vilka de har producerat en del själva, samt ökentraditioner.

Carl Schiötz Wibye presenterar sin bok Terrorens rike. Han har haft utlandsuppdrag sedan 1974 och mellan åren 2009-2014 var han Norges ambassadör till Saudiarabien. Terrorens rike är Wibyes fjärde bok. Foto: Bærum bibliotek

Enligt wahhabiterna är Koranen den enda bok som behövs, den är perfekt och det behövs inga andra böcker. Universitet, bibliotek och arkiv är skapelser av otrogna och skall inte nyttjas.

All religiös praxis efter det andra århundradet efter profeten är förbjuden. Takfiri-principen är central och innebär att en muslim som är frånfallen, det vill säga ej ansluter sig till den wahhabitiska läran, kan dödas. Som en gren av sunniislam, så avskyr man särskilt shiamuslimer.

Under sina år som ambassadör i Saudiarabien fick författaren stifta nära bekantskap med denna lära. Han skriver att jihad är en plikt för alla muslimer och innebär enligt wahhabiterna att sprida islam med våld. En jihadist som dör martyrdöden kommer till paradiset och kan där förlusta sig med 72 jungfrur. Sharia är den enda lag som gäller och står över alla lagar stiftade av människor.

Kvinnor och män skall separeras och får inte umgås. En kvinna måste alltid ha en manlig förmyndare, mahram, som bevakar henne, och hon får inte gifta sig utan dennes tillstånd. Någon lägsta ålder för giftermål finns inte. I det offentliga skall kvinnan bära niqab eller burka. Barnen får bara leka med likasinnade.

Ett absolut villkor för anhängarna är att strikt följa alla religiösa regler och i dagens Saudiarabien finns en religiös polis, Haia, som kontrollerar detta. Straffet för att bryta reglerna kan bli piskstraff eller avhuggning av kroppsdelar. En gästarbetare från Filippinerna boende i Saudiarabiens huvudstad Riyadh kallade sin hund för Muhammed och fick som straff huvudet avhugget.

Pakten från 1744 är ursprunget till dagens Saudiarabien med statsreligionen wahhabismen, som med hjälp av oljepengar har spridits över hela världen. Redan på 1960-talet påbörjades missioneringen och när oljepriset steg rejält på 1970-talet så började man pumpa in enorma belopp för att få fler proselyter till sin intoleranta tolkning av islam.

Mellan 1973 och 2002 satsade saudiska myndigheter, personer från kungafamiljen (det finns cirka 15 000 prinsar och prinsessor) och affärsmän över 87 miljarder dollar i det globala wahhabism-projektet. Det resulterade i 1 500 moskéer och 2 000 andra religiösa institutioner som till exempel madrasser och universitet över hela världen.

En madrassa är en koranskola, som ofta är det enda alternativet i fattiga områden. Dessa skolor är helt grundläggande för spridningen av läran. Denna stora apparat producerar tiotusentals nya missionärer årligen. Även andra arabländer sprider wahhabismen, men inte alls i så stor utsträckning som Saudiarabien.

Den wahhabistiska läran har gett upphov till många andra religiösa sekter som till exempel Muslimska brödraskapet, Salafismen (vill leva som i islams begynnelse), al-Qaida, Islamiska staten, Talibanerna, Boko Haram och andra militanta islamistiska organisationer.

Författaren påpekar att det inte bara är religiösa extremister som smittats av den intoleranta wahhabismen, utan dess tankegods är mer utspritt än så. I början på 2010-talet visade undersökningar att 10-15 procent av världens muslimer stödde jihadisternas agenda.

År 2003 fick saudierna skörda vad de själva sått, när al-Qaida utförde tre olika terrorattentat i Riyadh, där tio amerikaner och tio andra utlänningar mördades av självmordsbombare. Al-Qaida menade att de otrogna vanhelgade Saudiarabiens heliga mark.

Attentaten fick till följd att saudierna avskedade några av de mest extrema prästerna och lärarna på skolor och universitet. För lite och för sent, anser Wibye. Hatpredikningarna fortsätter världen runt med oförminskad styrka och nya terrorister produceras i lugn och säker takt.

I september 2011 stämde försäkringsbolaget Lloyds Saudiarabien på 136 miljoner pund i ersättningar till offren för attacken i USA den 11 september 2001, eftersom de menade att saudierna hade finansierat al-Qaidas terrorattack. Efter två veckor drog Lloyds tillbaka stämningen, men de sade att saken kunde tas upp igen senare. När Schiötz Wibye skrev boken 2017 hade det inte skett och undertecknad har inte hört att det skulle ha skett senare heller. Man kan ju bara spekulera om anledningen. Är det hot eller pengar som har talat?

I slutet av boken ger författaren några exempel på hur man kan göra för att sätta stopp för jihadismen som blivit ett resultat av åratals indoktrinering. Han nämner att man nu i Saudiarabien har startat ett anti-jihadismprogram, som har haft viss effekt, men i resten av världen fortsätter framgången för jihadisterna.

Carl Schiötz Wibyes avslutar sin bok med ett antal förslag på åtgärder för att komma till bukt med dessa extremister i Europa. I ljuset av det stora hot han målar upp kan de dock uppfattas som lite tafatta. Han anser bland annat att de muslimska skolorna måste granskas bättre och extremistiska lärare i islam ersättas med mer objektiva.

Den wahhabistiska Hilali/Khan Koranen skall ersättas med mer neutrala översättningar. Hatpredikanter skall portförbjudas i västländerna, anser han, vilket danskarna redan har gjort. Moskéer som sprider läran skall stängas, vilket har skett i Österrike och Frankrike. I Österrike har man också utvisat ett stort antal hatpredikanter. Dessutom har man förbjudit utländsk finansiering av moskéer.

Författaren går dock vidare med att generellt hävda att islamisternas religiösa seder och bruk inte får tränga undan våra egna värderingar, utan dem måste vi försvara. Han menar att man kan åberopa den europeiska människorättskonventionen, 9:2, som säger att ”religionsfriheten får begränsas med hänsyn till tryggheten, den offentliga ordningen, hälsa, moral eller för att skydda andras rättigheter och friheter.” Undertecknad kan tillägga att den danska grundlagen har liknande inslag.

Han ansluter sig också till den dödshotade somaliske islamkritikerns Ayaan Hirsi Alis förslag att muslimer som inte vill anpassa sig till sitt nya hemland inte skall få medborgarskap. Allra sist skriver han att vi inte får ge efter för deras hot, för då kan konflikterna fortsätta och slutligen leda till krig.

Avslutningsvis vill undertecknad påpeka att Sverige är flera år efter andra länder, när det gäller att sätta stopp för islamisterna enligt de metoder som Schiötz Wibyes räknar upp. Detta beror i första hand på rädslan för att bli kallad islamofob (ett uttryck påhittat av islamister) eller rasist, enligt forskaren Peder Hyllegren på Försvarshögskolan som intervjuades i SVT nyheter den 11 februari 2018. Den stora okunskapen om islam hos beslutsfattare spelar också in, och de borde börja med att läsa denna bok för att rätta till detta.

I Sverige har flera riksdagspartier tagit in islamister som partiföreträdare och islamister har även infiltrerat icke-statliga organisationer, vilket till exempel Johan Westerholm skriver om på ledarsidorna.se den 16 augusti 2018.

Caspar Nilsson

[email protected]

Håll god ton och ett vårdat språk i kommentarerna. Olagligt innehåll är så klart förbjudet och kommer att resultera i avstängning från vårt kommentarsfält.

Om du har blivit godkänd för att lägga upp kommentarer utan förhandsgranskning från tidningens sida är det du själv som är ansvarig för innehållet. Det innebär att Nya Tider kan tvingas att medverka vid brottsutredning vid ett eventuellt åtal.

För förhandsmodererade kommentarer ber vi om tålamod. Vi går löpande igenom kommentarer men det kan beroende på tid på dygnet dröja flera timmar innan vi hinner titta på den.

Vi förbehåller oss rätten att radera kommentarer som innebär förtal, är kränkande, innehåller grovt språk eller helt enkelt är irrelevanta.

Efter terrorn – om medlöperi och uppror

KULTURI Katerina Janouchs nya roman Budbärarinnan möter läsaren Cecilia Lund, vars liv förändras för alltid när hon, efter ett brutalt terrorattentat, tar bladet från munnen och skriver en skarp krönika. Man får även stifta bekantskap med den unga invandrarflickan Leyla som ska giftas bort mot sin vilja, och läsaren får följa hur de två kvinnornas vägar till sist korsas. Denna gripande berättelse om priset att stå för sanningen i ett korrupt samhälle är oförglömlig.

Svensk framtidspoesi

RECENSIONSka man tjäna pengar på böcker ska man inte ge ut diktsamlingar. Och att därtill ge dem etiketten ”science fiction” bättrar inte på oddsen. Men förlaget Svensk Sci-Fi har trotsat tingens ordning och verkligen gett ut Teodor Werelius spekulativa framtidsdikt Noll plus noll. Lennart Svensson ger verket högt betyg – trots allt.

Staffan Stalledräng – martyren som blev stjärngosse

KULTURDen 13 december firar vi Lucia i Sverige. Det är en mycket uppskattad tradition, och otaliga Luciatåg kommer att framföra sina stämningsfulla uppträdanden den dagen även i år. De välkända Luciasångerna berör oss på ett särskilt sätt, och de flesta av oss kan säkert flera av dessa sånger utantill. En sång som sägs ha fastnat i minnet hos många är ”Staffan var en stalledräng” som sjungs av stjärngossarna i Luciatåget. Men vem är egentligen Staffan och var kommer hans hästar in i sammanhanget?

Karolinernas gudsfruktan: Korset och värjan

KULTURI karolinernas Sverige betraktades svenskarna som Guds utvalda folk, vilket förkunnades från predikstolar och i fältgudstjänster. Monarken sågs som Salomo i det nordiska Israel, målet var ett folk och en kyrka som endräktigt underordnade sig Guds ord.

Ny islamkritisk bok rör upp känslor i Tyskland

RECENSIONI en 500 sidor lång bok varnar den tyske socialdemokratiske ekonomen och författaren Thilo Sarrazin för konsekvenserna av den massinvandring som Europa har utsatts för. Muslimsk kultur och muslimernas höga födelsetal är ett hot mot såväl det öppna samhället som demokratin och välfärden, hävdar Sarrazin. Nu vill de tyska socialdemokraterna utesluta författaren.

Jenny Nyström – inte bara tomtar

Så här års syns han överallt. På julkort, i skyltfönster och på julmustflaskorna i den lokala ICA-butiken: Jenny Nyströms tomte. På Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm kan man just nu besöka en utställning om en av våra mest älskade illustratörer. Men Jenny Nyström målade inte bara tomtar. I hennes produktion återfinns också fantastiska oljemålningar och pasteller som konstnärinnan skapade under sin tid i Paris och på konstakademin i Stockholm.

Livsregler som skydd mot kaos

RECENSION

Demokratins historia i låtsashistorikers ögon

BOKRECENSIONHistorieskribenten Henrik Arnstad är återigen aktuell, denna gång med en bok om de inkluderande rörelsernas historia. Boken har namnet Hatade demokrati (2018), vilket man onekligen kan betrakta som en fortsättning på den sedan tidigare utgivna Älskade fascism (2013). Tesen är att demokratin genom sina krav på inkludering gör sig själv kontroversiell, rentav hatad, av grupper som av olika anledningar vill upprätthålla en gränsdragning gällande vilka som ska tillåtas att delta och inte. Arnstad ställer således upp en modell för vad han kallar ”demokratisk ideologi” där hjärtlandet är inkludering, och inte folkstyre eller majoritetsbeslut – om någon nu trodde det.

Gå till arkivet