Enoch Powell hade varit minister i den konservativa regeringen på 1960-talet och en försvarare av alla människors grundläggande rättigheter, oavsett etnicitet eller var på jorden de befann sig. Powell protesterade kraftigt när vissa parlamentariker talade om elva dödade afrikaner under Mau Mau-upproret i Kenya som ”undermänniskor” och han insisterade på att britterna måste använda samma måttstock var i världen de än är.
Hans mest kända tal blev dock den varning han framförde inför konservativa politiker på lördagseftermiddagen den 20 april 1968 på Midland Hotel i Birmingham, ett tal som filmades
och kom att få stor spridning. Powell har kallats den förste folklige politikern, för han såg medborgarna som politikernas uppdragsgivare och han tog sig tid att träffa vanliga britter och lyssna till dem. Han tog till sig deras oro över den massinvandring som vällde in från tredje världen och förändrade landet till oigenkännlighet. Den 56-årige Powells varning om ”floder av blod” ekar än.
”De som gudarna vill förgöra gör de först galna. Vi måste vara galna, bokstavligen galna som nation, som tillåter ett årligt inflöde på 50 000 personer som utgör grunden för den framtida tillväxten av en befolkning av utländsk härkomst. Det är som att se en nation fullt upptagen med att stapla upp sitt eget begravningsbål”, sade han.
Sverige, som är ett avsevärt mindre land, beviljade enligt Migrationsverkets statistik hela 135 459 uppehållstillstånd under 2017.
Powell var beläst och bildad, redan som 25-åring blev han professor i antikens grekiska och han talade vid sin död tio språk. Vid begravningen i februari 1998 sade den tidigare premiärministern Margaret Thatcher: ”Det kommer aldrig att bli någon annan så övertygande som Enoch Powell. Han var magnetisk.”
Han använde ofta hänvisningar till antiken, och så även i sitt berömda tal, där han citerade den romerske poeten Vergilius och hans ödesmättade nationalepos Aeneiden:
”När jag blickar framåt, fylls jag av onda föraningar. Såsom romarna ser jag ’floden Tiber skumma av blod’.”
Under 1960-talet började Storbritanniens etniska uppsättning att förändras drastiskt, vilket pågår i högsta grad i dag. Powell påpekade om den infödda befolkningen:
”Av orsaker som de inte kunde förstå, och genom ett beslut som de aldrig tillfrågats om, fann sig britterna vara främlingar i sitt eget land.”
Under talet citerade han två vanliga britter vars oro och öde han hade fått ta del av. Den förste var en ”medelålders, alldaglig arbetare i en av våra nationaliserade industrier”:
”Efter en mening eller två om vädret sade han plötsligt: ’Om jag hade pengarna skulle jag ge mig av, jag skulle inte stanna här i landet.” Jag gav något urskuldande svar om att inte ens denna regering skulle vara för evigt, men han brydde sig inte om det och fortsatte: ’Jag har tre barn, alla har gått ut skolan och två är gifta nu, med familj. Jag kommer inte att vara nöjd innan jag ser dem alla bosatta utomlands. Inom 15 eller 20 år kommer den svarte mannen att dominera över den vite i detta land.”
Det andra exemplet är än mer talande, om ett område där först ett hus köptes av en invandrarfamilj, sedan ett till…:
”Nu bor endast en vit där, en äldre kvinna som är pensionär. Detta är hennes historia. Hon förlorade maken och båda söner i kriget. Så hon gjorde om sitt hus med sju rum till ett vandrarhem. /…/ Sedan flyttade invandrarna in. Med växande skräck såg hon hus efter hus byta ägare. /…/ Den lugna gatan blev skränig och stökig. Med sorg såg hon sina vita inneboende flytta ut. /…/ Invandrarna har erbjudit sig att köpa hennes hus – till ett pris som hon i vanliga fall kunnat tjäna på några veckor eller månader genom att hyra ut rummen. Hon är rädd att gå ut. Fönstren är söderslagna. Hon får träck instoppat i brevlådan. /…/ [Barnen] kan inte engelska, men ett ord kan de: Rasist!”
Till redaktionen på Nya Tider får vi ofta brev från människor som känner att de inte har någon annanstans att vända sig. Vanliga tidningar vill inte trycka deras berättelser. Den engelska pensionärens historia hade lika gärna kunnat vara från Borlänge eller Örebro eller Borås år 2018.
Powell vände sig specifikt emot att invandringen gällde ”bosättning”, något han underströk flera gånger, och poängterade:
”Detta har inget att göra med inresa i landet av samväldets medborgare, lika lite som vilken annan utlänning som helst, i syfte att studera eller förbättra sina kvalifikationer, såsom till exempel samväldets läkare, som till sitt lands stora nytta hjälpt till att bygga ut våra sjukhus snabbare än vad som annars varit möjligt. Dessa är, och har aldrig varit, bosättare.”
Att bara stoppa invandringen var redan för sent, år 1968, menade Powell. Det enda rimliga var återvandring:
”Svaret på den enkla och rationella frågan är lika enkelt och rationellt: stoppa, eller så gott som stoppa, vidare inflöde, och uppmuntra maximalt utflöde.”
Han berättade att han träffat invandrare som sökte hjälp för att kunna återvandra, men inte fick någon. Hur effektiva sådana åtgärder skulle vara vet ingen, sade Powell, för det hade aldrig provats.
Han insåg att talet kommer att orsaka ett ramaskri och sade:
”Den främsta uppgiften för statsmannaskap är att förhindra sådant ont som går att förhindra. I försöken att göra så stöter man på hinder som är djupt rotade i den mänskliga naturen. Det onda märks inte förrän det har visat sig, och i varje dess steg finns rum för dispyter huruvida det är verkligt eller imaginärt.
Framför allt är folk benägna att se varningar för problem som orsaken till problem, och även att man önskar problem. ’Om bara’, älskar de att tänka, ’om bara folk lät bli att tala om det så skulle det nog inte inträffa’. Kanske går denna vana tillbaka till en primitiv övertygelse om att ordet och saken, namnet och objektet, är samma sak.
I alla händelser är inte diskussionen om framtida oundviklig ondska särskilt populär bland politiker, men den är i hög grad nödvändig. De som smiter från den diskussionen förtjänar fördömanden från dem som kommer efter.”
Så här avslutade han talet:
”Endast resolut och brådskande handling kommer att avvärja det. Huruvida det kommer att bli allmänhetens vilja att kräva det, vet jag ej. Vad jag däremot vet är att se det, men inte berätta om det, skulle vara ett stort förräderi.”
Precis som han förutspått sablade media omedelbart ned honom. The Times skrev att det var ett ”ondskefullt tal” och att detta var ”den första gången en seriös brittisk politiker förordade rashat på detta oblyga sätt under efterkrigstiden”. Det Powell i själva verket hade gjort var alltså tvärtom att värna den egna befolkningen och förhindra den katastrof vi ser i dag.
Även politikerna vände honom ryggen och redan följande dag petades han från det konservativa skuggkabinettet. Han fick aldrig några nya tyngre politiska uppdrag.
Precis som sanningssägare i Sverige tystades han och svartmålades av press och politiker, men hade folkets stöd. Efter talet mottog han otroliga 120 000 brev och Gallups opinionsundersökning i slutet av april visade att 74 procent av britterna höll med honom, och bara 15 ogillade talet. Enligt historieprofessorn George L Bernstein kände många britter att Powell ”var den förste brittiske politikern som faktiskt lyssnade till dem”.
Trots det var det inte många som vågade uttrycka sina åsikter offentligt av rädsla för repressalier. En känsla smög sig på att vara en förföljd minoritet i sitt eget land.
Powell stod fast vid sina uttalanden i hela sitt liv. I en intervju år 1977 i det brittiska diskussionsprogrammet Anno Domini gav Powell en förklaring till politikernas beteende:
”Den sannolikaste utsikten är att politiker i alla partier kommer att säga: Ja, Enoch Powell hade rätt, men det säger vi inte offentligt, men vi vet det privat… Enoch Powell har rätt och det kommer utan tvekan att utvecklas så som han säger. Men kanske är det bättre för oss att inte göra någonting nu och låta det ske, kanske blir det efter vår tid, än att ta tag i de många brännande nässlorna nu, som vi annars måste greppa om vi i dag ville ändra händelsernas utgång. Så låt det fortsätta tills en tredjedel av London, en tredjedel av Birmingham och Wolverhampton är övertagna, tills inbördeskriget kommer. Låt det fortsätta, vi kommer inte att få skulden. Vi kommer antingen att vara borta eller slinka undan på något sätt.”
Det är knappast så att politikerna ”varit naiva”, som bland andra Sveriges statsminister Stefan Löfven försökt slinka undan med.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
