Under sin tid som psykolog på Sønderbro, som han beskriver som Köpenhamns enda hårdbevakade institution, kom han att samtala med 250 unga, varav 150 hade muslimsk bakgrund. Det gav honom en utmärkt möjlighet att göra jämförelser. Sennels menar att fakta har blivit tabu i debatten och att hans syfte inte är att säga att den ena kulturen är bättre än den andra:
”Det handlar om att vi är tvungna att tala om problemen i sin fulla omfattning om vi ska kunna lösa dem. Poängen är att vi måste förstå varför människor med muslimsk bakgrund har så svårt att känna sig som en del av det danska samhället.”
Han påpekar inledningsvis att frågor som berör detta område ofta är laddade med starka känslor, vilket som bekant gör att debatten gärna spårar ur, och att hans ansats därför är att förmedla det som han upplevde varje dag. Hans erfarenhet av tre år inom fångvården, med många timmars terapiarbete, kan knappast avfärdas som rena fördomar. Bokens själva kärna, och dess behållning, är de tydliga skillnader han har noterat mellan de danska ungdomsbrottslingarnas inställningar och de muslimska, något han redogör för på ett strukturerat sätt utan förutfattade meningar.
Sennels menar att en grundläggande skillnad är hur man förhåller sig till de egna känslorna, där han definierar känslor som ”utifrånstyrda” eller ”inifrånstyrda”. Hans erfarenhet är att de danska ungdomarna tenderade att i högre grad ifrågasätta sig själva och kritiskt betrakta sin egen roll vid en konflikt, medan de muslimska tenderade att endast se yttre faktorer och andra personer som förklaringen till egen aggressivitet.
De såg sig därigenom som offer för yttre omständigheter – andra personer, samhället, otur – vilket gjorde att deras vrede alltid var rättfärdigad.
”I ett av rollspelen skulle den unge visa hur han skulle reagera om en lärare skällde ut honom. Den typiska reaktionen från unga med muslimsk bakgrund var att omedelbart bli aggressiva och hotfulla.”
Han beskriver vidare hur det var lättare att bedriva terapeutiskt arbete kring vrede med de danska klienterna, då de var mer benägna att ta eget ansvar för den och rentav se den som generande, medan hans samlade intryck av de muslimska klienterna var helt annorlunda:
”De ser ilska som en styrka och vreden är helt klart mer acceptabel i muslimska kretsar än i den danska kulturen. Vrede är därmed ett socialt redskap som man kan använda till att få respekt (inte bara fruktan) och status.”
Det är denna observation som har gett boken dess titel. Sennels sammanfattning, att medan vrede och aggressiva reaktioner ses som ett svaghetstecken och förlorad kontroll i det västerländska samhället, gäller det omvända för det muslimska, där en utebliven aggressiv reaktion ses som svaghet.
Han ser en koppling mellan de våldsbrottslingar han själv möter och globala fenomen som terrorism, som förenas av att de är en ”rättfärdig hämnd från det kränkta/förtryckta/förföljda ’offret’”. Sennels menar vidare att denna ”utifrånstyrning”, där man alltid ser sig som offer, leder till att man också känner att man ”förtjänar bättre”, vilket i sin tur medför att man ständigt upplever att man ”ska ha mer stöd, mer pengar, mer förståelse, fler rättigheter och så vidare”.
Boken ger ofta konkreta exempel ur terapiarbetet, som vid en gruppsession i aggressionsbehandling:
”I ett av rollspelen skulle den unge visa hur han skulle reagera om en lärare skällde ut honom. Den typiska reaktionen från unga med muslimsk bakgrund var att omedelbart bli aggressiva och hotfulla.”
Vi får sedan ett exempel på hur en diskussion om detta ofta såg ut, där Sennels försökte framhålla mer konstruktiva sätt att lösa situationen, men där den unge inte kom längre än:
”Jag vill inte ha fred eller vara god vän med honom. När någon trampar på min heder ska de märka att de gjort fel och kommer att få ångra det.”
Med det begränsade utrymme som en recension innebär, har jag här valt att fokusera på de två kapitel som skildrar Nicolai Sennels upplevelser och psykologiska tolkningar, eftersom jag ser dessa delar som de centrala och mest intressanta. Boken omfattarockså en beskrivning av vilken typ av terapi Sennels menar är mest produktiv för just kriminella med muslimsk bakgrund och lösningar för det danska samhället.
Huruvida boken har svagheter, beror till stor del på ens förväntningar. Den är relativt kort och bygger helt på Sennels egna erfarenheter och slutsatser, även om han med jämna mellanrum lyfter blicken till det större samhället och andra länder, samt ger läsaren en viss statistik. Samtidigt är just dessa egna erfarenheter också bokens styrka, då han uppenbarligen har en långt större insikt i ämnet än de politiker och journalister som vi vanligen hör.
Det är befriande att kunna läsa en beskrivning som utan omsvep och ideologiska skygglappar helt enkelt redogör för en problematik och dessutom föreslår lösningar. Om jag ska identifiera något tillkortakommande, eller åtminstone en aspekt som jag gärna skulle ha sett, är det hur de observationer Sennels gör kan kopplas till själva religionen islam. Vad är religion och vad är kultur specifikt för den region männen kommer ifrån? En sådan redogörelse saknas, men det skadar inte helhetsintrycket nämnvärt. Dessutom understryker författaren att det observerade beteendet ofta handlade om en bakgrund i islamisk kultur, snarare än ett religiöst leverne eller djup kunskap om skrifterna.
I stort sett är det en mycket läsvärd och intressant skildring inifrån en miljö som få har sett och dessutom analyserad ur en psykologs professionella perspektiv. En passage i bokens avslutande kapitel ger oss en nedslående slutsats:
”I grund och botten handlar allt detta alltså om möten mellan kulturer. Den skrämmande verkligheten är att den muslimska kulturen inte passar in i vår västerländska dito. Om man är en av de få som i likhet med mig haft chansen att tala privat med muslimer, är bilden dessvärre glasklar: Muslimer och danskar är så olika att vi aldrig kommer att kunna mötas utan att göra våld på vår egen och varandras kulturer och värderingar.”
Boken finns att köpa här.
