Den 3-10 juli i år var min första ”Almedalsvecka” någonsin. När jag var på Göteborgs-Posten i början av 1990-talet skrev jag om tv och konserter. På nöjesredaktionen. Mina dagar i vackra Visby kändes lite som att jag var på Nya Tiders ”Jippo- och mingelredaktion”. Med undantag för själva politikertalen samt några riktigt intressanta seminarier var det mest en massa människor som planlöst vandrade mellan butiker, krogar och intresseorganisationernas tält.
Partiledartalen innehöll mest visioner och mjuka angrepp på hårda ämnen. Almedalsveckan känns mer som den här texten, en summering. I politikernas fall av riksdagsåret som gått. Tonen är mer lättsam än anklagande och eftersom det inte kommer någon talare och begär replik så är mycket oemotsagt. Dessutom antagligen också lögn, båg och kosmetiskt maskerade pamfletter.
Visby och Gotland är ett vädermässigt säkrare kort än till exempel Borås, så det är alltid blötast på ölhaken i gränderna och restaurangerna i hamnen. Det var dock inte många toppolitiker som frotterade sig med väljarskaran och journalisterna om kvällarna. Däremot fanns det en del stabspersonal, sekreterare och namnkunniga debattörer från partierna.
Här fanns förstås också de mediala gycklarna och siarna som aldrig lyckas underhålla men alltid lyckas spå fel. The Master of cermony himself, Anders Lindberg, var förstås på plats (drygt en månad för tidigt, Medeltidsveckan är den 7-14 augusti) och skickade in sin metapolitiska misch-masch till Aftonbladets ledarredaktion. Karl’n är sjukligt besatt av att försöka sänka skeppet SD, men verkar bara ordna fler och fler sympatisörer till partiet. Aftonbladets ledning och marknadsavdelning går förstås en ideologiskt svettig balansgång mellan att låta Anders Lindberg rendera sponsorklick på nätet och att vara ”kontraproduktiv” valarbetare åt Sverigedemokraterna. Lindberg är så besatt och förhäxad av sitt hat mot Åkesson et consortes att om IS sprängde Aftonbladets redaktion i luften, så skulle han krypa runt på golvet i sitt totalförstörda kontorsrum och maniskt leta efter datortangenterna S och D, så att han skulle kunna skriva vilka som egentligen bär skulden till all förödelse.
Jonas Sjöstedt var den bäste talaren, rent retoriskt och dramaturgiskt. Han vet exakt när han ska öka, stegra, backa, darra på rösten, låta engagerad, innerlig eller glad. Taskigt läge i och för sig att vara inbokad till klockan 19.00 sista dagen, en söndag. Det var 600 personer framför scenen och lyssnade. I stort sett hela Vänsterpartiet, skulle jag tro.
Jag hann för övrigt med att köpa födelsedagspresenter till hustrun, sitta i Swebbtv:s Eftersnackpanel, ligga i himmelssäng med nationalekonom, skaka hand med Researchgruppen, se TV4:s Ulf Kristoffersson i badbyxor välja bort en solstol för att den kostade 60 spänn att hyra, säga till Sverker Olofsson att kasta Jan Björklund i den röda soptunnan samt käka närproducerad glass med SD-topp – inte topping.
Vi ses väl den 2 juli nästa år? Kanske är det nya partiledare och språkrör. Eller vikarier. Annie, Ebba och Jimmie är ju alla i barn-nummer-två-läge.
