Liberalernas partiledare Jan Björklund inledde talet med att berätta om en bilresa han företog med sin blivande fru genom Europa 1986 och beskrev vad som blivit bättre sedan dess med Berlinmurens fall, enklare gränspassager och möjligheten att lagligt använda trådlösa telefoner. Det är en hel del som blivit bättre, men det som blivit sämre utelämnades. Enligt Björklund berodde förbättringarna på liberalismen, och det må så vara, men det parti Björklund företräder har inte mycket med klassisk liberalism att göra. Finns det något påtänkt förbud eller inskränkning av rättigheter för svenska folket är det så gott som givet att ”Liberalerna” stöder den.
Efter denna vinklade historieskrivning var det dags för den första uppenbara lögnen, att nationalismen är liberalismens fiende. Det stämmer helt enkelt inte, nationalism är ett förhållningssätt som kan tillämpas i stort sett oberoende av position på vänster-högerskalan. Den kan dock inte kombineras med den globalistiska socialliberalism som är Björklunds ledstjärna. Denna så kallade socialliberalism är ju mer socialistisk än liberal, men det som gör den till nationalismens fiende är globalismen, inte socialismen eller liberalismen.
Anledningen till att Björklund talade om detta tema var Sverigedemokraternas tydligare linje om att lämna EU, vilket uppenbarligen är det värsta hot socialliberalerna kan tänka sig. Med anledning av detta annonserade Björklund en omställning av valkampanjen. Tidigare har den handlat om förbättrad skola och förbättrad integration, men nu lägger man till frågan om det svenska EU-medlemskapet.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
