Demokratins ideal är fjärran från vad Sverige upplever i dag. Perikles (495-429 f.Kr) blev flera gånger vald att styra Aten. Han ville att alla medborgare skulle ta del i politiken. Det kan knappast sägas om dagens makthavare, som föraktar väljarna. Målning av Philipp Foltz, 1877.

Arnstberg: Sverige är inte längre en demokrati

Sverige är inte längre ett demokratiskt land i ordets egentliga och ursprungliga mening. Detta är nog ett påstående som både kan anses provocerande och sorgligt, men inte desto mindre sant. Hur hamnade vi här, hur ser verkligheten ut, och vad händer härnäst? Hur är egentligen läget efter demokratin, och hur går man vidare? Så kan man formulera frågorna som utgör en röd tråd genom etnologen, professorn och debattören Karl-Olov Arnstbergs senaste bok Efter demokratin: Sju essäer. Boken finns att köpa här.

I inledningen till essäsamlingen ställer Arnstberg upp sex konstateranden om det svenska politiska tillståndet som tyder på att ”Sverige är ett gravt odemokratiskt land”. Arnstberg konstaterar att:

1) Svenska riksdagsledamöter faktiskt inte representerar folket, utan sina partier, och förväntas att i alla väder lyda partilinjen.

2) Att sju av åtta partier förstår begreppet demokrati som liktydigt med ”rätt värdegrund” och dogmen om ”alla människors lika värde”.

3) Att ett parti som representerar åtminstone en femtedel av väljarna (SD) blir utfryst av övriga partier. Att en av landets avgörande ödesfrågor, invandringen, inte får diskuteras på samma villkor som övriga samhällsfrågor – alltså existerar ingen egentlig fri debatt.

4) Att de som avviker med annan åsikt stämplas med diverse epitet.

5) Att medborgare som kritiserar migrationspolitiken med mindre väl valda ordval riskerar att dömas enligt en godtyckligt uttolkad lag om ”hets mot folkgrupp”.

6) Att folkomröstningars resultat – om de över huvud taget får hållas – när som helst kan köras över av politikerna.

Demokratiskt? Knappast. Snarare har ”politikerna lyckats tömma demokratin på sitt demokratiska innehåll och fattar beslut som står i strid mot folkviljan”. Läsaren kan konstatera att professor Arnstberg på knappt två inledande sidor slagit huvudet på spiken.

Just användandet av epitet som vapen mot de av oss som tycker annorlunda än vad värdegrunden tillåter är utgångspunkten i bokens första kapitel. Här handlar det om maktens mörka historia. Det mörker som avses är det socialistiska.

Vi har sedan and­ra världskrigets slut fått lära oss att det är ”nazist” och ”fascist” som är det lägsta och mest monstruösa en människa kan vara. Men Arnstberg ger läsaren här en inblick i mekanismerna bakom och resultaten av den folkmordsideologi som tagit långt fler människoliv än nationalsocialismen och fascismen, nämligen kommunismen med hundra miljoner människors död i sitt CV.

Just för att journalister och and­ra inflytelserika personer i samhället tenderar att ha sina sympatier på vänsterskalan får vi sällan höra om detta, och inte ens Hollywood har varit särskilt intresserat av att göra kommunisternas härjningar till en tacksam kinematografisk kassako. Men Arnstberg berättar om den fasansfulla ukrainska förintelsen, Holodomor, då miljontals ukrainska bönder systematiskt och helt medvetet svältes till döds. Att kulturpersonligheter och kändisar som Sven Wollter försvarar Stalin och sovjetkommunismen i mysiga intervjufåtöljer på bästa sändningstid, är i Sverige helt i sin ordning – talande om något?

Vad är egentligen demokrati? Det är vad som avhandlas i bokens and­ra kapitel. I Sverige har demokrati blivit liktydigt med något som ”snälla människor” håller på med, ja rent av synonymt med det feltolkade och missbrukade FN-begreppet om ”människors lika värde” (”värdighet”, står det faktiskt i FN-deklarationen). Men demokrati betyder inget annat än just ”folkstyre”, det vill säga att den folkliga majoritetens röst är det som avgör politiska beslut.

Diverse minoriteter får däremot underordna sig, även om det ibland kan ses som olyckligt, men det är en egentlig demokratis enkla spelregler. Och samtidigt: ”Demokratin är folkets enda riktigt effektiva vapen mot makthavarna”. En slutsats Arnstberg drar är att i vår tid är det därför populismen som är det tydligaste tecknet på att demokratin lever. Vinner globalismen är demokratin däremot död; demokrati kan nämligen inte praktiseras globalt.

”Rasist” är ett annat begrepp som vänstern av olika schatteringar gärna slänger med för att tysta debatten. Vad är rasism? Om detta handlar kapitel tre. Är det rasism att konstatera att kulturella skillnader uppenbarligen för med sig problem? Religiösa? Arnstberg vågar till och med fråga sig om det är rasism att konstatera att olika folk har olika intelligensnivå, vilket faktiskt har stöd i forskningen.

Ändå döms svenska pensionärer för att i sociala medier ha kal­lat exempelvis somalier för ”IQ-befriade” (nåja, helt utan IQ är de naturligtvis inte, och det finns självklart högintelligenta somalier, men folkgruppens genomsnittliga IQ är betydligt lägre än européers och östasiaters).

Utifrån sådana konstateranden, är det egentligen så klokt att fylla på Sverige med människor från länder med betydligt lägre genomsnittsintelligens, frågar sig Arnstberg. Ja, ”vilka samhällsbyggarkompetenser har egentligen syrier och afghaner visat sig förfoga över?” En rasistisk frågeställning? Hets mot folkgrupp?

Islamkritiken har också den fått en rasiststämpel. Den som kritiserar islam är ”islamofob”. Ja, också denna kritik kan leda till att den som formulerar sig skarpt eller konstaterar fakta kan dömas för hets mot folkgrupp. Islam och växande islamiskt inflytande, både rent statistiskt och samhällsmässigt är det fjärde kapitlets ämne. För den som är påläst och insatt i islamdebatten säger väl denna essä inte något direkt nytt och sensationellt, men som en sammanfattning om problematiken med en växande muslimsk befolkning i Europa och Sverige utgör kapitlet en viktig referens.

Särskilt intressant är dock redovisningen av de ofantliga summor skattepengar som Sverige öser över islamiska samfund och organisationer, många med illa dold islamistisk agenda. I detta kapitel finns dock tyvärr en del faktafel.

Exempelvis stämmer det väl inte riktigt att Sverige och Bulgarien är Europas mest muslimtäta länder? Nog är det väl fler som betecknar sig som muslimer i exempelvis Albanien, Kosovo och Bosnien-Hercegovina? Antar att Arnstberg här syftar på muslimska minoriteter, och att Sverige därmed går i täten.

En punkt jag personligen inte håller med författaren om är att svaret på islam skulle vara sekularism. Det är att ignorera kristendomens roll som identitetsskapande faktor i vårt land. En stark traditionell kristendom är ett skarpt vapen mot islam, så har det varit historiskt och så är det fortfarande på exempelvis Balkan. Jag får ibland känslan av att Arnstberg gått på den parodibild av kristendom som exempelvis Svenska kyrkans ledning basunerat från mitten av förra seklet.

”Civilizations die from suicide, not by murder” (Civilisationer dör från självmord, inte av mord), konstaterade den brittiske historikern Arnold Joseph Toynbee. Just detta sker i Sverige i dag. Vi är förvisso del av en större civilisation som Arnstberg tror kommer att överleva, den europeiska (och amerikanska), men ”Sverige går under. Sverige, den europeiska moraliserande högkulturens ivrigaste fanbärare, Sverige, den moraliska stormakten, världens (post)modernaste land.”

I det femte kapitlet avhandlas postdemokratins Sverige. Författaren radar här upp ett antal exempel. Huvudet på spiken blir det när han tar upp acceptansen för lögn i det offentliga. Sverige är förljuget. Varje svensk politiker, myndighetschef, tjänsteman och ledare inom mainstreammedier måste öva upp sin förmåga att manipulera och att ljuga övertygande.

Aspiranterna till sådana befattningar måste dessutom också ha ”en viss psykopatisk läggning”, skriver Arnstberg. Till lögnen hör också idén om ”rätt och fel” åsikter, och den skadliga konsensus och verklighetsförnekelse detta lett till.

Hur går det då till när demokratin dör? I sjätte kapitlet diskuteras detta. Just den skadliga konsensus som Arnstberg nämner i det föregående kapitlet spelar här en viktig roll. Arnstberg nämner personligt hur gamla vänner sagt upp bekantskapen för att de inte kan acceptera att han avviker från deras uppfattningar och föreställningar om verkligheten. Detta känns säkert igen av många läsare. Det är just så det totalitära systemets mekanismer sipprar ned i människors vardag.

Denna konsensus – att alla skall och förväntas tycka likadant – gäller ju också makthavarna. Den brer ut sig över hela höger-vänster-skalan och har i Sverige gjort skalan helt irrelevant ”eftersom också moderater och kristdemokrater har accepterat vänsterliberalismen och den politiskt korrekthetens tre grundpelare”, det vill säga massinvandring, feminism och klimatalarmism (och medföljande globalism).

Här kunde faktiskt Arnstberg också ha nämnt Sverigedemokraterna, de avvisar förvisso den första dogmen, men till viss del har de också anpassat sig till konsensus. Och det är väl just talande för denna politiska korrekthetens gleichschaltung?

En stor del i demokratins kommande död är också den demografiska förändringen. Denna del av kapitlet gör en både rädd, nästintill uppgiven och inte minst arg: Fortsätter den – främst muslimska – invandringen och den muslimska befolkningen ha högre födelsetal än de sekulariserade svenskarna och européerna är det faktiskt ute inte bara med demokratin, utan med hela vår civilisation. Jag tror inte Arnstberg nämner det just här, men det visar ju på att en återvandring är ett nödvändigt verktyg som måste övervägas.

Bokens sjunde och sista kapitel utgörs av en intressant utblick i världen, närmare bestämt en djupdykning i hur demokratin fungerar i stadsstaten Singapore. Landet är förvisso i praktiken en enpartistat, men det beror – som Arnstberg initierat presenterar det – inte på ett korrupt diktatoriskt styre, utan på ett maktparti som faktiskt prioriterar kompetens och nationens bästa.

Landets grundare och mångårige ledare Lee Kuan Yew presenteras här som en onekligen skarptänkt politiker som omformade en samling fiskebyar till en världsledande ekonomisk supermakt, präglad av trygghet, renlighet och hårt arbete.

Sammantaget är Karl-Olov Arnstbergs senaste bok väl värd att läsas och ha i bokhyllan. Läsaren får inte minst med sig ett stort antal argument att använda mot meningsmotståndare som faktiskt är en del av det maskineri som hotar vår demokrati och vårt lands fortsatta existens.

Boken finns att köpa här.

Dela artikeln

Materialet är upphovsrättsskyddat. Du har tillstånd att citera fritt ur artiklarna förutsatt att källa (www.nyatider.se) anges. Foton får inte återanvändas utan Nya Tiders tillstånd.

Relaterat

De kriminella nätverken kartlagda

De kriminella nätverken kartlagda

🟠 INRIKES Researchföretaget Acta Publica har specialiserat sig på att undersöka individer och företag med kopplingar till organiserad brottslighet och religiöst eller politiskt motiverad extremism. De har tillgång till egna databaser med upp till 20 års data från fler än 600 myndigheter. De har nu publicerat en årsrapport om nätverkskriminaliteten i Sverige för 2023 och Nya Tider sammanfattar delar av rapporten nedan.

Läs även:

Woke: dårhuset som samhällsmodell

Woke: dårhuset som samhällsmodell

🟠 BOKRECENSION Joanna Williams är brittisk författare och journalist, samt direktör för tankesmedjan Cieo. Hon har tidigare skrivit om feminism och om fördumningen av universiteten, och i den nya boken Så vann woke gör hon en kritisk analys av wokerörelsen, med fokus på denna i sitt eget hemland och i USA. Stilen är välformulerad, saklig och resonerande, men genom den lugna akademiska ytan lyser ett starkt engagemang mot denna den senaste av kulturradikalismens skapelser.

Klarsynthet och intelligens obekvämt för makthavarna i Sverige

Klarsynthet och intelligens obekvämt för makthavarna i Sverige

🟠 RECENSION Tommy Ulmnäs har med sin tredje bok, som utkom 2021, byggt vidare på temat om Sveriges förfall som land. Han går igenom område efter område och beskriver hur Sverige gradvis – med uppsåt från korrupta politiker – malts sönder inom alla samhällsområden. Han analyserar problemområdena och ger i boken sin förklaring till varför det ser ut som det gör i landet och är förundrad över att inte fler ser orsak och verkan och efterlyser konsekvensanalyser.

Banksy är en bluff

Banksy är en bluff

🟠 RECENSION Den turnerande utställningen ”The Mystery of BANKSY – a genius mind” hölls på Stadsgårdsterminalen på Södermalm i Stockholm mellan den 27 september 2023 och den 4 februari 2024.

Så tar klanerna långsamt över samhället

Så tar klanerna långsamt över samhället

🟠 BOKRECENSION Alla har vid detta laget hört om de kriminella klanerna som utgör ett hot mot vårt samhälle. Men hur fungerar dessa klaner, och hur har de kunnat växa sig så starka? Boken Klanerna är en genomgång av hur organiserade kriminella arbetar i dagens Sverige, och den bild som träder fram är mycket långt ifrån Jönssonligan. Det rör sig om internationell maffia som inte skyr några som helst medel inte bara för att tjäna pengar, utan även utöva makt. De utmanar statens maktmonopol över samhället.

Nyhetsdygnet

Senaste numret

Nya Tider är den enda tidningen som bemöter systempressens lögner i deras eget format: på papper. Sedan grundandet 2012 granskar Nya Tider den politiska korrektheten och berättar hur verkligheten ser ut bakom systemmedias tillrättalagda version. Tidningen utkommer med en nätutgåva två gånger i veckan och ett magasin varannan vecka.
Vávra Suk
Chefredaktör

Woke: dårhuset som samhällsmodell

🟠 BOKRECENSION Joanna Williams är brittisk författare och journalist, samt direktör för tankesmedjan Cieo. Hon har tidigare skrivit om feminism och om fördumningen av universiteten, och i den nya boken Så vann woke gör hon en kritisk analys av wokerörelsen, med fokus på denna i sitt eget hemland och i USA. Stilen är välformulerad, saklig och resonerande, men genom den lugna akademiska ytan lyser ett starkt engagemang mot denna den senaste av kulturradikalismens skapelser.

Thierry Baudet: Därför behövs en fundamental opposition

🟠 Enligt Forum voor Democraties partiledare Thierry Baudet har partiet intagit en roll som ”fundamental opposition”. Detta genom att inte godkänna själva premisserna i de frågor som de andra partierna debatterar med varandra. Han tar upp invandringen, covid, klimatet, jordbruket, Ukraina och EU som konkreta exempel. ”I alla dessa frågor har vi en mycket mer fundamental inställning. Det är därför vårt parti är i en marginaliserad position, därför att det är den röda linjen som du inte får passera”, säger han till Nya Tider. Nu vill han ge fler rörelser den ”intellektuella ammunition” som krävs för att kunna argumentera för en radikalt annorlunda linje.

“Bönderna är rädda för Arla”

🟠 Nu går en av Sveriges största mjölkgårdar i konkurs. En av Sveriges största mjölkgårdar läggs ned efter en konflikt med Arla, och den drabbade bonden är inte ensam. Nya Tider har talat med drabbade (infälld bild) och med Claes Jonsson, ordförande för Sveriges Mjölkbönder (stor bilden). Alla vittnar om en ”tystnadskultur” där Arla har vänt sig emot sina egna för att uppfylla politiskt korrekta krav och där Arlas medlemmar inte vågar uttala sig, vare sig internt eller offentligt.

Satsa på ett eget örtapotek i år!

🟠 Nu har vi vintern bakom oss och våren har redan deklarerat sin ankomst. Redan lyser de små snödropparna bland löv och snö. Det är nu det frusna börjar få liv igen. Snart kan vi se de första små nässelskotten titta fram. Och nu kan vi börja så våra frön, visserligen inomhus än så länge, men bara känslan av att det är på gång är fantastisk. Man blir glad bara av att titta på de färgsprakande fröpåsarna.

Logga in på ditt konto

Genom att fortsätta surfa vidare på hemsidan godkänner du vår integritetspolicy.