När jag i början av juli blev kontaktad av Utrikespolitiska föreningen i Linköping blev jag förvånad. De ville att jag skulle komma dit och föreläsa för studenterna. Förstod de vad de gav sig in på?
”Ni får själva välja ämnet ni vill ta upp men en föreläsning om Swexit hade uppskattats då EU är ett ämne med stort intresse bland studenterna”, skrev representanten för styrelsen.
Sådana här inbjudningar hör inte till vanligheterna. Alternativ för Sverige är praktiskt taget utestängda från alla de plattformar som andra partier har tillgång till. Det här skulle vara en utmärkt möjlighet att få tala om en av våra profilfrågor. Dessutom vore det ju ett bra tillfälle att visa att EU-frågan inte får reduceras till en floskulös diskussion några veckor vart femte år när det är val till Europaparlamentet.
Jag tackade självklart ja till inbjudan. Men det fanns ett frågetecken som jag funderade över.
Förstod de inte att en inbjudan av en så avskyvärd person som jag, med ett lika avskyvärt parti, är en direkt krigsförklaring mot alla goda, anständiga och toleranta människor inom akademi, media, politik och andra åsiktsindustrier? Eller förstod de i själva verket vilka reaktioner det skulle få, men var redo att försvara yttrandefriheten i praktiken och inte bara som ett substanslöst ord på ett papper? I så fall hade de ryggrad.
När evenemanget blev offentligt, utbröt den förväntade vreden mot det allvarliga etikettsbrott som UF Linköping gjort sig skyldigt till. Den ”liberala demokratins” rättmätiga försvarare var i chocktillstånd. ”Vad i helvete?!” utbrast någon. ”Det vänder sig i magen” fortsatte en annan. En inbjudan av mig var lite för normkritisk för de påstådda normkritikerna.
Jag hade ju hela tiden vetat vad som skulle hända, så jag var lugn som en filbunke. Men var UF Linköping förberedda?
Snart fick jag svar på mina funderingar. Det visade sig att de inte alls hade räknat med dessa reaktioner. De ville anordna föreläsningen eftersom de genuint tyckte att det var viktigt med en Swexitdiskussion. Naivt kanske, men så var det.
När jag debatterade mot Alexander Bard i våras sade han klokt att det är vad som sägs som är viktigt, inte vem som säger det. Inom etablissemanget har man motsatt åsikt: avsändaren är alltid viktigare än budskapet.
Den inställningen hade man inte för avsikt att överge nu. Att jag skulle tala om en fråga som är relativt okontroversiell – åtminstone borde ingen kunna bli ”kränkt” – och som dessutom har ett ganska stort folkligt stöd, var irrelevant. Yttrandefriheten är helt enkelt inte till för en enfant terrible som jag.
UF Linköping hade omedvetet promenerat ut på minerad mark, och nu small det överallt.
Först försökte de med rationella argument försvara inbjudan. De betonade att de inte tog politisk ställning. Det var förstås lönlöst. Drevet bara fortsatte och en socialdemokratisk riksdagsledamot satte ytterligare press på dem att stoppa evenemanget. Inom bara några dagar meddelade UF Linköping att de ställer in allting.
En liten men högljudd grupp lyckades stoppa föreläsningen och utropade seger. Men det är en pyrrhusseger. Resultatet har blivit att ännu fler känner till Alternativ för Sverige och vår linje om ett svenskt EU-utträde. Alla kan se att yttrandefriheten bara är till för de med rätt åsikter.
Varför gör de på detta viset? För att de vet att Alternativ för Sverige har en politik som många människor efterfrågar. Med det kommer förstås en överhängande risk att partiet växer. Jag säger risk, eftersom det definitivt skulle hota deras ställning. Om vi inte vore ett hot, hade de aldrig lagt så mycket energi på att försöka stoppa oss.
Så jag tar avbokningen som ett kvitto på att partiet är på rätt väg. Istället för en föreläsning i Linköping den 1 oktober blir det ett torgmöte i Filipstad med fokus på återvandring.
Väl mött i Värmland!
