Den julianska kalendern bestod av 365 ¼ dygn, det vill säga 365 dagar och 6 timmar, samt ett skottår med en extra dag vart fjärde år. Vårdagjämningen inföll den 24 mars, sommarsolståndet cirka 26 juni, höstdagjämningen omkring 26 september och vintersolståndet den 25 december.
När Julius Caesars kalender spreds över Europa i början av vår tideräkning sammanföll det väl med kristendomens utbredning. På flera av datumen sammanfaller kristna och romerska högtider, till exempel Jesu födelse som förlades till den 25 december med anledning av det romerska firandet av solens och ljusets återkomst. Det är därför som julen firas på just den dagen i majoriteten av de kristna länderna.
Ett problem med den här kalendern var dock att det tropiska året, det vill säga det naturliga året – Jordens omloppstid – består av 365 dagar, 48 minuter och 45 sekunder (cirka 365, 2422 dygn). Detta ledde till en förskjutning mellan det julianska året och det egentliga årtidsåret som under loppet av 128 år uppgick till ett helt dygn. Denna förskjutning kom med tiden även att innebära att årstiderna flyttade på sig. Dessutom hade astronomen Nicolaus Copernicus (1473-1543) fastställt i sitt observatorium att den astronomiska vårdagjämningen inträffar mellan den 20-21 mars, men då denne astronom även gick emot kyrkans världsbild genom att framhålla det faktum att Jorden kretsar kring solen – och inte tvärtom – blev i stället astronomen Aloysius Lilius (ca 1510-1576) den förste som författade planen för den nya kalendern.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.