Den numera klassiska formeln är känd som Feynman-vägintegralen. Så vitt fysiker vet förutsäger den exakt beteendet hos ett kvantsystem – en elektron, en ljusstråle eller till och med ett svart hål. Vägintegralen har haft så många framgångar att många fysiker tror att det är ett direkt fönster in i verklighetens hjärta.
Men ekvationen, även om den ingår i tusentals fysikpublikationer, är mer en filosofi än ett rigoröst recept. Den antyder att vår verklighet är en slags blandning – en summa – av alla tänkbara möjligheter. Men den förklarar inte för forskare exakt hur man ska beräkna summan. Så fysiker har tillbringat årtionden med att utveckla en arsenal av approximationer för att konstruera och beräkna integralen för olika kvantsystem.
Approximationerna fungerar tillräckligt bra för att fysiker nu ska sträva efter den ultimata vägintegralen: en som blandar alla tänkbara former av rum och tid och producerar ett universum format som vårt som nettoresultat. Men i denna strävan att visa att verkligheten verkligen är summan av alla möjliga verkligheter uppstår en djup förvirring om vilka möjligheter som ska ingå i summan.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
