Den amerikanska högern är nästintill enig om den märkliga uppfattningen att en minskad amerikansk närvaro i Mellanöstern, president Barack Obamas verk, har medfört ett ”plötsligt” utbrott över hela Irak av en särskilt vildsint fraktion av sunni-fundamentalister som kallar sig Islamiska staten i Irak och Syrien (ISIS). Detta lilla band av fanatiker har erövrat en tredjedel av Irak, inklusive metropolen Mosul, från vilken 500 000 invånare har flytt. Även Tikrit står under ISIS kontroll. Fallujah föll i januari.
Lika märklig är föreställningen att ISIS, som i skrivande stund rullar fram mot huvudstaden Bagdad, på något sätt är en ny mördare på banan. Medan gänget, lett av nykomlingen Abu Bakr al-Baghdadi, inte är lika uråldrigt som den egyptiska gudinnan med samma namn, var ISIS tidigare känt som Al-Qaida i Irak (AQI), vilket speglar deras tidigare och mer anspråkslösa mission. AQI skapades av Abu Musab al-Zarqawi, som i veckotidningen The New Yorker träffande beskrivits som ”en jordanier som tidigare dömts som tjuv och sexbrottsling innan han anammade radikal islam”. I enlighet med sina föränderliga och allt mer expansiva ambitioner, bytte AQI namn till ISIS. Medan ”man ursprungligen tänkte sig al-Qaida som ett slags sunnimuslimsk främlingslegion, som skulle försvara muslimska länder från västerländsk ockupation”, skriver New Yorkers redaktionsmedlem Lawrence Wright, ”hade Zarqawi ett annat mål i tankarna. Han hoppades kunna provocera fram ett islamiskt inbördeskrig”. George W Bushs invasion beredde marken i Irak för Zarqawis syften. ”Det fanns ingen bättre arena än den splittrade irakiska staten, som spänner över den sunni-shiitiska gränsen.”
Så våldsamt och extremt är ISIS, och har alltid varit det, att organisationen ”sparkades ut från al-Qaida-konsortiet”, förklarar Wright. Kommer ni ihåg det brev som Ayman al-Zawahiri skrev till Abu Musab al-Zarqawi år 2005? I det bad bin Ladens underboss (Zawahiri) en mellanchef (Zarqawi) att omvärdera visdomen i att slakta så många shiitiska civilister i Irak. Al-Z nummer 1 kom in på ämnet genom att ge Al-Z nummer 2 råd om det kloka i att föra in ”de muslimska massorna i mujahedinrörelsen”. Att döda så många av dem tjänade förmodligen inte det syftet. Ja, shiiterna är besvärliga – teologiskt problematiska – medgav Zawahiri. Även shiiternas historia av att ge sitt ”tysta medgivande till korstågen” var suspekt. Men även om Zawahiri inte gav en torkad kamelpuckel för sina shiitiska bröder, ansåg han inte att de borde slaktas utan föredrog att förlåta deras ”okunskap”. Dessutom, tillade Zawahiri som en eftertanke, vore det omöjligt för mujahedin att döda alla shiiter i Irak.
Zarqawi avfärdade Zawahiris mjukare linje och det var nog lyckligast som skedde då han blev dödad av amerikaner år 2006. Men hans arv, precis som Bushs invasion av Irak, lever vidare i ISIS. Det shiitiska Iran, tidigare en bitter fiende till Saddam Husseins Irak, har nu en hög position i det Irak som Bush byggde. Det iranska Revolutionsgardet har satts in för att bistå den irakiska armén. Men det är inte de 930 000 medlemmarna i Iraks säkerhetstrupper som Revolutionsgardet vill ha till sin hjälp. Trots de furstliga summor (25 miljarder dollar) som USA har satsat på att träna och förbereda dem, flydde denna artificiella Bush-skapelse inför 1 300 ISIS-krigare. För att bekämpa de härjande sunniterna kommer Revolutionsgardet förmodligen att samla hjälp från välmotiverade shiitiska klanmiliser. I Irak utgör shiiterna omkring 60 procent av befolkningen. Sunniter utgör mindre än 20 procent.
Det är denna bubblande gryta av sekteristiska stridigheter som Saddam Hussein hindrade från att koka över.
Det som utspelar sig i Irak, med ISIS, är inte mer än en fortsättning längs ett förutsägbart kontinuum, där startpunkten var en amerikansk ockupation där man störtade en extremt effektiv skapare av lag och ordning: Saddam Hussein. Konsekvensen är att där det en gång fanns förtryck och ordning, finns det nu bara kaos och blodbad. Den laglöshet som vi förde till Irak genom vår messianska, trosbaserade krigsinsats har gjort att splittringar som slitit sönder regionen i fyra årtusenden har kommit upp till ytan.
Som jag förutspådde i min kolumn år 2007: ”När vi väl ger oss av, kommer någon Saddam-aktig stark ledare att fylla det maktvakuum vi efterlämnar. Den diktator som träder fram ur Iraks ruiner kommer att införa sharia, tillbe den försvunne imamen [en messiansk figur i shiitisk tro – red. anm.] och tvinga kvinnor att klä sig i svarta tält. Vi hade det bra med Saddam eftersom han var sekulär, en fiende till muslimsk fundamentalism. Kan vi få tillbaka det som vi, i vår dårskap, förstörde? Nej.”
Jag har inga större förhoppningar om att kunna tillföra något nytt vad gäller Iraks förutsägbara utveckling från en (sekteristisk) skurkstat till en kollapsad stat till en islamisk stat, i den amerikanska ockupationens kölvatten. Jag har inga skäl att ändra det jag skrev i december 2006, under rubriken ”Saddam höll åtminstone ordning”:
… Om irakierna tycks otacksamma eller desorienterade, så beror det på att de är upptagna… upptagna av att dö i antal många gånger högre än under Saddam. Under de sista dagarna av Saddams skräckvälde, det vill säga under de 15 månader som föregick invasionen, var de primära dödsorsakerna i Irak naturliga: ”hjärtattack, stroke och kronisk sjukdom”, som The Lancet rapporterade. Sedan Irak blev en åskådningslektion för Bush, har den primära dödsorsaken varit våld. …
… Husseins välde var en av de fredligare perioderna i detta splittrade lands historia. Synd bara att det är för sent att damma av Saddam, tvätta av smutsen och be honom återinföra lag och ordning i Irak.
I hemlighet är detta vad de som har hjärna och hjärta helst skulle vilja. Vi hade kunnat ge honom ett högtidligt löfte om att aldrig bråka med honom mer, så länge han höll tassarna borta från kärnvapen, fortsatte att hålla Iran i schack, och höll massakrerna till ett minimum. I rättvisans namn skedde Saddams sista större massaker år 1991, då ”bara” omkring 3 000 shiiter mördades. Det är färre än vad som slaktas per månad i Irak under ”demokratin”.
Ingen hyllar Saddam, bla bla bla. Men även de som gapat om att Saddam är Mellanösterns Hitler måste medge att Irak inte var ett laglöst samhälle före vår trosbaserade intervention. Även krigets tillskyndare måste någon gång medge att under vårt överinseende har Irak gått från ett sekulärt till ett religiöst land; från skurkstat till kollapsad stat.
Sätt er själva i detta sorgliga folks ställe. Skulle du hellre leva under Saddam – som var en brutal diktator, men försåg Irak med en av civilisationens grundpelare: ordning – eller under ett styre bestående av ideologiska terrorister, fejdande krigsherrar och rena stråtrövare, som alla löper amok därför att de kan, och där inte ens moskéer utgör säkra tillflyktsorter från dessa brutala typer och deras bomber?
”Irak har glidit tillbaka ned i kaos”, sade en av Fox News utbytbara kommentatorer, som dittills tyckts helt omedveten om den förtvivlans skugga som har uppslukat denna gulfstat; om den kristna befolkning som nästan utplånats; om de miljoner irakier som förlorat sina hem och lever i misär som flyktingar inom eller utanför sitt land, alltsedan Bush bussade sina krigshundar på det.
”Jag önskar att amerikanerna aldrig kommit”, sade en intervjuad irakisk man till den erfarna krigskorrespondenten Arwa Damon, på tioårsdagen av den amerikanska nakba (katastrofen). ”De förstörde vårt land. De sådde split. De fick oss att gråta efter Saddam Husseins dagar.” En annan irakisk kvinna sade vid samma årsdag: ”Jag förlorade hoppet för sex eller sju månader sedan. Man känner sig inte hemma längre.” En efter en, talade irakier om den ”korruption, misstänksamhet och tribalism” som hade smugit sig in i civilsamhället efter invasionen.
Nej, Irak har inte plötsligt ”glidit tillbaka” till detta underutvecklade och oupplysta tillstånd. Det bombades fram av en tjurskallig militärmakt som inte kan skilja mellan shiit och pannkaka.
