Med avstamp i denna sammanställning kommer vi att i nästföljande nummer av tidningen återge hemliga bandinspelningar med poliser om bland annat orsaken till censurerade signalement. Likaså anställda inom myndigheten som under inspelade samtal med våra reportrar begått grova tjänstefel, genom att exempelvis frångå myndigheternas efterforskningsförbud.

I vår föresats att ta ett samlat grepp på svenskt polisarbete ligger också att regelmässigt överklaga till kammarrätten i de fall polisen inte lämnar ut offentlig information. Detta för att få en prövning av den slentrianmässiga sekretess av signalement som är unik för svenskt polisarbete.

Chefredaktör Vávra Suk har tagit ett publicistiskt beslut i hur Nya Tider ska hantera identiteten av dessa tjänstemän, vilka i enskilda fall troligen kan komma att dömas till fängelse för grova tjänstefel.
Vávra Suk förklarar sitt beslut:

– Det finns ett allmänintresse att veta vilka dessa polismän är, då deras feghet utgör en risk för exempelvis brottsoffer som söker skydd. Därför har vi tagit beslut att publicera deras identitet. På så vis slipper exempelvis olycksdrabbade grannar till poliserna göra misstaget att vända sig till någon som i handling visat att brottsbekämpning inte är första prioritet.

Ny forskning visar: Fegisar har gjort svensk polis sämst i världen

Sedan regeringsskiftet för snart åtta år sedan har anslagen till polisen blivit allt större. Man har bland annat genomfört:

• Satsningar, mer pengar, fler anställda.
• Ökad internutbildning.
• Större befogenheter.
• Kraftsamling på dialog och förebyggande.
Det har inte hjälpt. Trots dessa satsningar anmäls fler våldsbrott, våldtäkter och stölder än någonsin.

”Sverige hamnar ofta på en mycket hög nivå vid internationella jämförelser”, skriver exempelvis BRÅ i sin rapport Internationella jämförelser av kriminalstatistik och publicerar i samma skrivelse statistik från Interpol, där Sverige ligger överst i listan av länder med högst brottslighet. Detta inte bara i Europa, utan i samtliga världens länder som listas i tabellen.

Den som tror detta har ökat belastning på Sveriges domstolar tar däremot fel. För samtidigt som kriminaliteten är högre än någonsin, är det allt färre gärningsmän som grips och blir ställda inför rätta.
En genomgång som åklagarmyndigheten gjorde förra året visar att landets tingsrätter i mångt och mycket sitter sysslolösa. Detta alltså i landet med världshög brottslighet. På bara tre år har antalet mål i domstolarna minskat med 15 procent.

Statistiken är förunderlig redan vid en enkel anblick. Förutom i tider av krig finns inga liknande grafer, där brotten ökar samtidigt som antalet gripna brottslingar minskar.

En närmare syn av BRÅ:s statistik ger ännu en törn åt den svenska polisineffektiviteten. Det fåtal människor som trots allt blir lagförda är nämligen sällan våldsmännen, rånarna, inbrottstjuvarna eller sexbrottslingarna. Istället utgör merparten av det polisen kallar ”uppklarade brott” sådana gärningar där den dömde fastnat i polisens egna kontroller – fortkörare, cyklister utan lampa och fordonsägare med trasiga blinkers.

I jämförelse med europeiska kollegor hamnar svensk poliskår på en bottenplats, och polisprofessor Leif GW Persson har uttalat att den svenska kåren troligen är sämst i världen.

Forskarkritik: Poliser vill framstå korrekta snarare än att lösa brott
Polisforskaren Stefan Holgersson tillhör en av många som studerat varför svensk polis inte klarar sin uppgift att skydda medborgarna. Hans slutsats är hård – det handlar om feghet. I augusti förra året presenterade Holgersson sina studier. Han pekade då på ett mönster där poliser allt oftare ställer sig frågan hur media kommer reagera på om de går ut med viss information, snarare än vad som är bäst för att lösa själva brottet.

Avgörande blir alltså inte att få fatt i en misstänkt och ge brottsoffer upprättelse, utan som Holgersson skriver ”Det [handlar] om att framstå i bra dager, snarare än om att öka chanserna att lösa brottet.”

Rädsla att lämna ut  signalement
En av de saker som får polismännen rädda är tillrättavisningar från media. Sådana angrepp mot polisen kommer ofta när myndigheten valt att gå ut med fullständiga signalement.

Att offret exempelvis sagt att våldtäktsmannen haft utländskt utseende har orsakat ramaskri och fördömande artiklar i de stora tidningarna som menar att sådan information kan öka motståndet till invandringen.
Inför medieattackerna har polisens strategi varit att backa, plocka bort signalementet och be om ursäkt. Något som de drivande tidningarna ofta lyfter fram som en lyckad journalistisk gärning och en seger.
”Stockholmspolisen gör en pudel om signalement”, skrev exempelvis Dagens Nyheter efter att tidningen förmått polisen att censurera det faktum att det var en rom som söktes för brott.

Liknande skedde när polisen i Globen, Stockholm, varnade för afrikanska stöldligor. Strax därefter kunde lokalbladet Liljeholmen/älvsjö stoltsera med en intervju där den pressade polischefen Lennart Paulsson bad om förlåtelse, och förklarade att etnisk tillhörighet är en del av signalementet som inte bör komma till allmänhetens kännedom.

Direktiv från rikspolisstyrelsen för att slippa signalementkritik
Efter upprepade angrepp från svenska journalister har den svenska polisen nyligen utformat ett internt handlingsdirektiv för hur myndigheten i framtiden ska kunna eftersöka brottslingar utan att berätta hur den eftersökta ser ut.

Direktivet uppmärksammas i bland annat SVT den 14 augusti 2012, där Karl Wallin, kanslichef vid Rikspolisstyrelsen, berättar att myndigheten fortsättningsvis ska lämna ”genomtänkta” uppgifter och inte beskriva personer utefter etnicitet.

Karl Wallin och Rikspolisstyrelsens direktiv illustrerar mycket av den kritik som forskare Stefan Holgersson satt fingret på.

För det är just vad rikspolisstyrelsen prioriterat sin arbetstid till. Ett direktiv, inte om hur de skulle lösa fler brott. Inte hur medborgare ska skyddas. Inte hur offer ska få upprättelse. Men istället hur de själva ska framstå i bättre dager.