Tre länder – en union

Kalmarunionen var, som Dick Harrison skriver i Sveriges historia medeltiden, ”en typisk produkt av sin tid”. Syftet med en stor personalunion under det sena 1390-talet var, menar Harrison, ”att med gemensamma ansträngningar skapa en militär motvikt mot gemensamma fiender”. Vid samma tid hade, som Harrison noterar, Litauen och Polen ingått en union för ”att kunna agera mer kraftfullt mot Tyska orden”.

Karta över Kalmarunionen. Island tillhörde Norge på den tiden. Bild: Wikimedia Commons

Kalmarunionen kom dock att bli en tid präglad av ökade spänningar och stridigheter mellan svenskar och danskar. Faktum är att unionen bildades till följd av en lång och våldsam kamp om Sverige.

Kampen om Sverige

1300-talets senare del var en mycket svår tid i Sverige, men kanske särskilt för kungen, Magnus Eriksson. Digerdöden, som drabbat Sverige omkring år 1350, hade fått katastrofala följder. Lennart Svensson noterar i Ett rike utan like – Sveriges historia att så många som en tredjedel av rikets befolkning dog i farsoten och Dick Harrison skriver att Sverige, till följd av digerdöden, dessutom drabbades av agrarkris då gårdar övergavs samt ekonomisk kris. För kung Magnus, som redan innan digerdödens utbrott var högt skuldsatt efter att han, som Harrison noterar, tagit stora lån för att köpa Skåne, skapade detta ett dilemma. Detta ledde till att Magnus, som Harrison skriver, hamnade i konflikt med hansestäderna då han inte längre hade råd att ge ”hanseaterna lika omfattande privilegier som tidigare. Han hade behov av alla tullar och övriga inkomster han kunde komma över”. Han hamnade även, som Harrison framhåller, i konflikt med frälset när han år 1351 lät ”införa skärpta bestämmelser om deras innehav av skattepliktig jord”.

Konflikterna och krigen samt kampen om Sverige under kung Magnus Erikssons senare regeringstid kom att bana väg för Kalmarunionen. Bilden visar Magnus Erikssons domsigill. Bild: Wikimedia Commons

Den politiska krisen kulminerade när kung Magnus äldre son Erik gjorde uppror mot honom år 1356. Harrison noterar att stormännen, som var missnöjda med kung Magnus, samlades kring Erik som redan under våren 1357 etablerade sig som motkonung mot sin far i ”inte bara Skåne utan även” i ”stora delar av Götaland och Östergötland”. Thomas Lindkvist och Maria Sjöberg noterar i Det svenska samhället 800-1720 – Klerkernas och adelns tid att Erik kom att styra större delen av riket. 1359 avled plötsligt Erik och hans gemål Beatrix av Bayern, vilket gjorde det möjligt för Magnus att återta styret över hela riket, men fler stridigheter och konflikter blossade snart upp. 1360 återtog den danske kungen Valdemar Atterdag Skåne och erövrade även Gotland. Enligt Harrison började då Magnus och hans yngre son Håkan, som var kung av Norge, anlägga en ”moteld mot Valdemar genom fördrag med nordtyska hansestäder”. Dock var hansestädernas villkor för Sverige så höga att Magnus inte ville ratificera fördraget, vilket utlöste en konflikt mellan honom och Håkan som ledde till att sonen lät fängsla honom och blev sedan kung av Sverige 1362. Magnus fångenskap blev dock inte lång då han snart försonades med Håkan samma år. Därefter styrde de två kungarna Sverige tillsammans. De slöt fred med Valdemar Atterdag och Håkan gifte sig med den danske kungens dotter Margareta.