När jag var yngre brukade jag höra berättelser om kriget och tänka på våra konfliktfyllda grannländer Somalia, Rwanda och vår avlägsna kusin Kongo. Mitt första möte med ett offer för kriget i Rwanda var med en granne som heter Andrew.
Andrew var gårdens hjälpreda och allt-i-allo. Vi kallade honom Mrwanda (en man från Rwanda). Han var en flykting, den första jag någonsin träffade, och ett offer för det blodiga folkmordet 1994.
Jag var ett litet barn då och trodde att kriget handlade om kannibalism, stöld av fiendens mat och sådana saker. Ingen talade om den psykiska tortyr som kriget medförde.
Hur som helst, Andrew verkade ändå glad och kände sig hemma i Kenya. Ett fredligt land. Jag kände endast till fred i mitt hemland. Fram till 1998, då den första bomben exploderade.
Innan dess hade Kenya förvisso haft några sammandrabbningar mellan olika stammar, ett kuppförsök 1982 och tillfälliga våldsamheter efter val, men jag kände inte att det var något att oroa sig för eftersom det där hände i byar långt bort från oss.
Så, den 7 augusti 1998, fick vi vår första erfarenhet av terrorister, när den amerikanska ambassaden i Nairobi sprängdes och hundratals människor dödades. Detta var förstås skrämmande, men mina föräldrar övertygade mig om att det inte var vårt fel. Terrorismen riktades mot amerikanerna och vi var kenyaner. Att kenyaner dog var oavsiktligt, så kallad collateral damage.
Trots allt trodde jag faktiskt aldrig att jag skulle möta terrorismen ansikte mot ansikte förrän jag började arbeta i en byggnad som inhyste två ambassader; den norska och den svenska. Stället ligger i huvudstaden Nairobi och heter Lejonplatsen.
Av någon anledning föredrog dessa två skandinaviska länder att hålla ihop sina utländska beskickningar i Kenya. Fram till 2011, då jag började arbeta för Radio Africa, visste jag inte ens att de där ambassaderna existerade.
Jag brukade se människor, mestadels från Somalia, promenera in och ut ur huset på Lejonplatsen, och nyfiket precis som alla andra reportrar, kände jag mig manad att ta reda på vad de gjorde där. Ingen berättade för mig att min nya arbetsplats skulle innebära ett evigt springande upp och ned för trapporna på grund av konstanta ”brandövningar”. Varje gång detta hände kom där en brandbil i full fart, dessutom poliser med hundar och säkerhetspersonal med gasmasker.
Ambassadernas tjänstemän forslades bort i bilar med tonade rutor medan resten av oss som arbetade i huset gick till uppsamlingsplatsen. Ibland bad utryckningspersonalen oss om ursäkt. Men hur länge tänkte de dölja det faktum att ambassaderna var en fara för resten av dem som befann sig i byggnaden?
Droppen som fick bägaren att rinna över var när en man av somaliskt ursprung körde fram till huset och lämnade sin bil alldeles utanför för att ta en drink i en bar i närheten. Vi evakuerades igen.
Den här gången kunde säkerhetsvakterna vid grindarna inte hålla tyst, det läckte ut information från deras håll. Vid ett flertal av dessa brandövningar hade somaliska medborgare hotat att spränga framför allt den svenska ambassaden i bitar. De hade också hotat att misshandla ambassadpersonal. Anledningen var att de fort som tusan ville ha uppehållstillstånd i Sverige för sig själva eller för att kunna skicka släktingar och familj dit upp.
Efter denna incident tog man beslut på de två ambassaderna att flytta verksamheten från Lejonplatsen till stadsdelen Gigiri, som ligger i utkanten av Nairobi.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
