Det är nu allmänt erkänt att europaättlingarna afrikanderna, och Sydafrikas vita minoritet överlag, är hotade. Det finns nu två, nej tre, stora svarta politiska partier som försöker bjuda över varandra när det gäller att konfiskera mark som ägs av afrikander, påföra oss högre skatter, införa strängare raskvoter för våra rugby- och cricketlag, översvämma de kvarvarande skolor som har en afrikandisk majoritet med svarta elever, och göra det svårare för dem med rötter i Europa att komma in på universiteten. Till och med lokala skattesatser används för att försöka driva småföretag eller familjegårdar ägda av dem med ”fel” hudfärg i konkurs.
På det hela taget håller det multikulturella experimentet på att haverera fullständigt i Sydafrika. Våldet och förödelsen ökar (70 000 döda sedan 1994) tillsammans med korruptionen, miljöförstörelsen och intoleransen mellan Sydafrikas språkliga och etniska grupper. Invandrade afrikaner dödas i likhet med de vita farmarna rutinmässigt och polisen och rättsväsendet ser ofta mellan fingrarna med det.
För många betraktare i utlandet är Sydafrika ett förlorat land, ett sjunkande skepp som man bara kan överge. Men själva vårt samhälles förfall är i sig ett kraftfullt argument mot politisk korrekthet, som fortfarande kan rädda oss och den europeiska civilisationen i stort. Det kommer att ta årtionden innan Europa eller Nordamerika nått den grad av förfall som Sydafrika redan gjort. Vi är före vår tid, som det heter. Vi är det empiriska beviset för att mångkulturalism, positiv särbehandling, kryperi för icke-européer bara för att de är icke-européer, leder raka vägen mot avgrunden!
Men ändå, kan skeptikern invända, varför skulle det vara värt att rädda de fyra miljoner vita som lever i Sydafrika när hela den europeiska/västerländska civilisationen befinner sig i fara? När våra insatser behövs för att rädda Frankrike, Storbritannien, USA från ett planerat sönderfall och övertagande av andra kulturer, varför bry sig om Sydafrika?
Jag accepterar att det faktum att vi under större delen av nittonhundratalet offrat våra liv i minst fyra krig för de Allierade och för Väst inte värderas särskilt högt. Men här följer några goda skäl till att ni borde stöda oss nu, i vår slutgiltiga kamp för överlevnad. Det är ingen fysisk kamp utan en andlig sådan, en viljans kamp. Vi har många fiender och få vänner… Vi fortsätter dock, trots alla odds, att göra motstånd mot att bli mördade, att bli assimilerade, att bli införlivade!
Varför det afrikandiska folket är värt att stödja
De flesta av oss kommer från Nordeuropa, som under de senaste 300 åren eller så, ända sedan Upplysningen, har producerat några av de främsta genombrotten inom vetenskap, filosofi, konst, musik och litteratur. Om nordeuropéerna är värda att rädda, så är det också värt att rädda oss. Faktum är att vi är en unik grupp av blandad holländsk, tysk, fransk och skotsk härkomst, som mestadels talar en moderniserad germansk dialekt som kallas afrikaans.
Det häpnadsväckande med vårt språk, afrikaans, är att även om det utvecklat en förenklad grammatik är dess ordförråd nästan oförändrat sedan den europeiska medeltiden, i betydligt högre grad än ens de stora europeiska språken. Vi har här en unik länk till vårt avlägsna förflutna i Europa. Det finns vissa belägg för att större delen av Nordeuropa talade dialekter som påminner om afrikaans från omkring 1300 till 1600 e.Kr, då lågtyskan var lingua franca i hela Hansan.
Under nittonhundratalet var vi förenade i en stor nationell rörelse som endast bragtes på fall av utländsk inblandning, terrorism, intensiv propaganda, ekonomiska sanktioner och mer därtill. Istället för att få ett federalt system och tolerans för etniska skillnader, fick vi leninism och etnisk dominans, till och med ett långsamt folkmord där vi blir dödade en efter en, familj efter familj.
Efter mer än tre århundraden i Afrika har vi blivit härdade och starka. Finns det något annat land i världen där svarta måste införa raskvotering som gynnar dem själva därför att de känner sig hotade av vita människors idrottsliga förmågor? För att inte nämna det mest radikala programmet för positiv särbehandling på jorden i syfte att svälta ut oss ekonomiskt, intellektuellt, och till och med bokstavligt genom att hindra oss från att producera mat på våra farmer, som vi gjort sedan 1650-talet!
Striden om Sydafrika är inte över. Man kunde tro att vårt öde beseglades 1994 då Nelson Mandela blev president, efter det dåvarande afrikandiska ledarskapets totala misslyckande under förhandlingarna vid Kempton Park. En uttalad kommunist och medkonspiratör till östtyska Stasi, Joe Slovo, triumferade över dem alla. Men sådan är vår motståndskraft inför terrorism, farmarmord, ras- och språkdiskriminering, ekonomiska och utbildningsmässiga orättvisor, att efter 20 år med en ytterst fientlig regeringsmakt finns vi fortfarande kvar!
Afrikandernas unika bidrag till Europas framtid?
I dag såg jag en fransk tv-debatt på Ce soir ou jamais!, där den kamerunska författarinnan Léonora Miano sade till Elisabeth Lévy att hon ”inte ska vara rädd för att bli en minoritet i Frankrike”. Lévy tog risken att ge uttryck för de onda aningar som många fransmän har inför sitt lands kulturella förändring genom invandringen. Med enastående arrogans sade Miano till henne att ”detta är vad man kallar en mutation” och ”det kommer inte att hända”.
Hur kommer livet att te sig när fransmännen är en minoritet i Frankrike, holländarna en minoritet i Nederländerna, italienarna en minoritet i Italien, och så vidare? Tja, man behöver inte gå längre än till Sydafrika för att finna det mardrömslika svaret. När man blir en minoritet under en icke-europeisk majoritet, tvingas man genomlida ständigt våld, degradering, förnedring och utarmning genom raskvoter och etnisk diskriminering.
Den vittnesbörd som vi afrikander för med oss till den internationella debatten om invandring, mångkultur, folk och etnicitet kan fortfarande rädda den västerländska och europeiska civilisationen. Men för att den möjligheten ska kunna infrias, måste vi själva överleva.
När vi 1652 landsteg på Sydafrikas spets hade de svarta bantustammar man förknippar med dagens Sydafrika inte hunnit invandra norrifrån och skulle inte göra det på ytterligare hundra år. Vi har gjort det mesta av våra möjligheter genom att bygga det mest framgångsrika landet i Afrika, ett land där vi i dag betraktas som främlingar. Vi nekas tillträde till de institutioner som våra förfäder grundat medan våra namn raderas från städer, gator och byggnader för att visa att vi är en raslig och kulturell ”utgrupp”. Vi duger för att betala skatt men inte för att räknas som fullständiga medborgare; en myriad av lagar pådyvlar oss en fundamental ojämlikhet under förevändningen att man ska införa just ”jämlikhet mellan raserna”.
I Sydafrika finns det något som kallas ”rättvis diskriminering”, som det otvivelaktigt kommer att göra över hela världen snart. Det är ingenting annat än antivit rasism.
Om ni tycker att vår röst och vårt unika vittnesbörd borde höras och att vi inte förtjänar att helt enkelt utrotas eller undanträngas från vårt eget land, då ber vi ödmjukt om ert stöd i vår kamp för värdighet, jämlikhet och rättvis behandling från den svarta majoriteten och deras radikala kommunistiska allierade. För att vi ska kunna överleva på längre sikt krävs, precis som för alla andra folk, att vi uppnår självstyre.
Var så snälla och hjälp oss, i ord och handling!
Översättning: Dan Malmqvist, Nya Tider
