I helgen tävlade världens snabbaste sprinters i OS i Tokyo i 100 meter. Lamont Marcell Jacobs korsade mållinjen på 9,80 sekunder och gav Italien sitt första guld i tävlingen. I damloppet vann Jamaica guld, silver och brons och Elaine Thompson-Herah slog ett 33 år gammalt olympiskt damrekord med tiden 10,61 sekunder.
Men ingen av dem kom i närheten av Jamaicas åttafaldiga OS-guldmedaljör Usain Bolt, som gick i pension 2017 men fortfarande innehar titeln ”världens snabbaste människa”. Bolt sprang 100 meter på 9,58 sekunder vilket är lite mer än en svensk bondkatt skulle ha sprungit sträckan på. I en kapplöpning mot geparder och gaffelantiloper, de snabbaste landdjuren i världen, skulle Bolt inte ha en chans.
Man kan tro att hur snabbt ett djur kan röra sig beror på storleken på dess muskler: mer styrka, högre hastighet. Även om det är sant i viss utsträckning, kommer en elefant aldrig att kunna springa ifrån en gasell. Så vad är det egentligen som avgör maxhastigheten?
Nyligen tog sig en grupp forskare, ledda av biomekanikern Michael Günther, då ansluten till universitetet i Stuttgart, på sig att bestämma vilka naturlagar som styr topphastigheten i djurriket. I en ny studie som publicerades förra veckan i Journal of Theoretical Biology presenterar de en komplex modell som tar hänsyn till storlek, benlängd, muskeltäthet och andra faktorer för att klargöra vad som är viktigast för att optimera hastigheten.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
