Nya Tider är främst en nyhetstidning med målsättning att leverera objektiva nyheter och vara partipolitiskt oberoende. Vi är inte knuten till någon politisk ideologi, vi har inte ens en politisk färg, men det innebär inte att vi inte kan enas om en gemensam åsikt i sakfrågor. En av våra grundpelare är att vi anser att alla folk har rätt till ett eget land och att vi värnar om en mångfald av folk och kulturer i världen. Det är med denna utgångspunkt vi synar rådande kulturpolitik.
Dagens politiskt korrekta kulturelit vet exakt vilka floskler den ska säga för att inte äventyra nästa års bidrag och det passar perfekt för den gamla tidens media med dess agendadrivna tesjournalistik som okritiskt basunerar ut att folkmusiken vore ”ingenting utan yttre influenser” och att all kultur endast uppstår i ”möten mellan människor”. Denna världsbild är falsk. Undertecknad har själv hittat på egna melodier och folkdansvariationer som varken skett vid något möte mellan människor eller under tvång från yttre influenser. Svenskar är ett av världens mest uppfinningsrika folk! Bara fräckheten att antyda att vi inte skulle ha någon fantasi eller att det aldrig under historiens gång skulle ha funnits en enda spelman som en enda gång suttit i sin kammare och uppfunnit en enda låt tar tveklöst förstapriset i dumhet.
Riksspelman Thore Härdelin målade under Delsbostämmans invigningstal upp föreställningen om ”ett klot, ett folk”, och då undrar man genast: om nu hela jordklotet består av ett enda folk – vart kommer då de ”yttre influenserna” ifrån? Från yttre rymden, månntro? Nu är inte verklighetsfrämmande uttalanden något nytt fenomen. Svenska folkdansringens ordförande Ingela Thalén (S) verkar också ha varit upp i det blå när hon skrev i Hembygden 2010 att ”Vi vill belysa hur viktigt det är att vårda det svenska kulturarvet och samtidigt stödja invandrares kulturarv. Det finns ingen motsättning mellan dessa”. Denna insiktslöshet, om att det skulle gå att både äta kakan och ha den kvar – att den ekonomiska kakan är oändligt stor – är en vanlig vanföreställning hos såväl politiker som proffstyckare.
Per Gudmundson, verksamhetsledare på Folkmusikens hus, säger i ett inslag i Sveriges radio att folkkulturen skulle ha beskrivits som ”uttryck för en nationellt avgränsad etniskt rensad svensk kultur” i motsättning till ”främmande kulturuttryck”, men det är en beskrivning som vi som ägnar oss åt folkdans och folkmusik inte känner igen oss i. Ingen förnekar existensen av kulturdiffusion, ett naturligt kulturutbyte med sin omgivning – i kontrast till den, oftast med skattemedel, påtvingande kulturomvandling som är praxis i dag. Släpp tyglarna! Låt folkkulturen anamma sina influenser på frivillig basis i stället för att slå undan benen för mångfalden och göra alla världens kulturer mer och mer lika.
Bingsjöstämman, Sveriges största spelmansstämma, erkänner i sitt programblad att det finns kurdisk musik, vilket väcker hopp om att de kanske en dag även kommer att erkänna att det finns svensk musik och då såklart även ett svenskt folk. Intressant är nämligen att det inte finns någon kurdisk nation, utan kurdisk syftar till folkgruppen kurder, som gärna vill ha ett eget hemland i delar av Irak, Turkiet och Syrien. Den drömmen, om ett eget hemland där folket kan leva i fred och harmoni, är något som även delas av många svenskar, och såklart också andra folkgrupper för den delen.
Först när den självgoda folkkultursocieteten tar ett steg bakåt och låter folket själva få forma folkets musik och folkets dans kan folkets kultur bli rikt och demokratiskt. Just spelmansstämmorna är ett ypperligt exempel på den urgamla demokratiska svenska värdegrunden där det inte finns någon hänsynslös despot som driver runt och bestämmer vad de spontana sammanslutningarna av musiker ska spela. Här skulle det finnas möjlighet för ansvariga att deklarera att spelmansstämmorna ska vara verkligt politiskt obundna, att i ett öppet och tolerant samhälle är alla åsikter välkomna – oavsett ideologisk bakgrund.
Norden har en lång historia av folkstyre, där rösträtten på tinget under järnåldern är ett exempel på ett för den tiden väldigt demokratiskt styrelseskick som väckte uppseende i det samtida Europa. I slutet av 900-talet omtalas hur en grupp franker ropat ”Vad heter er herre?” till en grupp vikingar på floden Eure och fått till svar att deras herre inte heter något, ”ty vi är alla lika”.
