Julen står för dörren och är på väg att fylla åtminstone de flesta hem med mat, tomtar, ljus och kärlek. Det är enligt många, både religiösa och icke troende, den bästa tiden på året. Inte alltför långt från Nordpolen, om man jämför med andra länder, ligger Sverige. En gång för länge sedan bodde där ett enat folk, stolta över sin kultur och sina traditioner. Folket lever kvar och de flesta firar fortfarande jul, men stoltheten över kulturarvet är knappast längre på topp.
Kriget mot den västerländska identiteten och därmed också folket inleddes för länge sedan. Makthavare har under en ganska lång tid ifrågasatt saker, som att det bara skulle finnas två kön eller att det svenska folket skulle existera som grupp.
Julen var en högtid i Sverige redan innan 1100-talet, då den började tas över av de kristna koncepten. Man brukade tro att det var gudarna inom asatron som utförde en form av jakt på julafton. Just den dagen höll man sig då inne av rädsla för att råka illa ut i jakten och hamna i dödsriket för all framtid. På så sätt skulle man kunna argumentera för att det är en tradition som kommit tillbaka, åtminstone för alla kvinnor som räds att gå ut. I dag när många av oss lever utan tro är det nog en del som håller sig inne, dels på julafton, men också på andra dagar av rädsla för att dö och bli omintetgjorda.
I det romerska riket blev kristendomen officiell religion på 300-talet och man började fira Jesus födelse. Det lär alltså vara därifrån många av våra kristna jultraditioner kommer. Nu, 900 år efter att man började reformera julen, kan vi se hur saker och ting ännu en gång börjat gå i en annan riktning. Den här gången är det inte en riktning som jag tror på något sätt skulle berika vårt kulturarv. Tvärtom anser jag att den suddar ut både det och vår nationella identitet.
Kriget mot den västerländska identiteten och därmed också folket inleddes för länge sedan. Makthavare har under en ganska lång tid ifrågasatt saker, som att det bara skulle finnas två kön eller att det svenska folket skulle existera som grupp. Vi har också totalt förkastat många av våra gamla normer och oskrivna regler vad gäller hur man ser på anständighet. Det är också ett ämne som nyligen dykt upp med ”skampatruller” och andra drev på sociala medier. Samtidigt som jag är glad över att det finns människor som motsätter sig denna utveckling, finns det alldeles för många som trycker på från andra håll.
Angående traditioner vid juletid, började man för några år sedan i Sverige med att ifrågasätta huruvida luciafiranden var acceptabla eller ej. Först handlade det om att alla barnfamiljer inte hade pengar till kläderna inför tåget. Åren efter det kunde tågen få vara kvar om pojkar också skulle få vara lucior. Vintern 2018 eskalerade det så till den grad att skolor förbjöd barnen att klä ut sig till bruna pepparkaksgubbar, eftersom de ansågs vara ”rasistiska”.
I dag har vi gått ännu längre, då femton kommuner i Skåne och många fler runt om i landet har bestämt sig för att slopa hela tillställningen i stället, med den simpla motiveringen att de ”helt enkelt inte vill ha det längre”. Viktoria Munck i Hörby kommun säger till Aftonbladet rentav att ”en som inte sörjer det uteblivna luciatåget är kulturutvecklare”. Jag tycker att det är väldigt intressant att man anser att avvecklingen av en kultur, utan någon form av ersättning, är utveckling. Det håller inte jag med om. Jag anser att en utveckling är när man lägger till någonting, eller åtminstone ersätter det hela med något bättre.
När det kommer till den huvudsakliga delen av juletiden, har vi inte bara fått se alltifrån vinterfester och högtidspynt till vintermust och vinterbrygder. Vi har också fått bevittna kyrkor utan kors och skippade julgransflygningar av Försvarsmakten. Ja, samma Försvarsmakt som förespråkar genusteorier och poserar med prideflaggor. Givetvis är 2019 inte heller något undantag vad gäller skolor som väljer bort kyrkan som lokal för att fira julavslutningar i.
Jag utgår från att även tabun kring svenska flaggor och nationalsången, som uppstått på flera skolor i landet under sommaravslutningar, gäller även den här tiden på året. Med andra ord håller vi på att ”kulturutveckla” inte bara en högtid, utan de flesta traditionella koncept i Sverige. Alltifrån våra personliga identiteter till det som gör landet i sig unikt ska minsann bytas ut eller tas bort. Folket också. Det är den liberala rörelsens agenda.
Hotet mot juletiden må kanske bara vara en aspekt av allt annat som händer i samhället, men jag tycker ändå att det är en viktig punkt att ta upp. Det blir en symbol för att alla ljus, juleljus som ”vinterljus”, håller på att släckas. Samtidigt reser sig ett mörker med ekonomiska förluster och våld ute på våra gator. För varje dag som går blir hotet mot både juletid och julefrid större.
Människor i dag har fruktansvärt svårt att ta in att anledningen till att vissa traditioner har levt kvar i tusentals år är att de har haft en mycket viktig funktion i samhället. När vi tar bort dessa traditioner kommer vi att återigen stå med problem som mänskligheten borde ha tagit sig förbi vid det här laget. Problem som de med relationer, anknytning och familjebildning, men också migration och försvar, anser jag vara några av de främsta.
Utvecklingen kring traditioner som julfirande och olika högtider är i min mening ännu sorgligare. Det finns tydligen en stor andel människor som vill göra sig av med delar av en tradition som i dag handlar om att ha det trevligt med sin familj. Man arbetar alltså mot att göra sig av med julstämningen och att göra det hela till tre månader av enbart mörk vinter.
Jag skulle vilja avsluta med ett citat från SVT:s julkalender ”Panik i tomteverkstan”:
”Den urgamle urtomten är orolig, eftersom allt inte längre är vad det har varit. Någonting katastrofalt håller på att hända med julen, någonting som håller på att förinta hela den magiska världen.”
