Kommunismens sammanbrott i Ryssland innebar frigörelsen av en vild kreativitet. Företag startade överallt. De som lyckats kapa åt sig startkapital och hade goda idéer kunde snabbt bli rika. Andra kastades ut i skoningslös fattigdom. Vladimir Megré var 1994 en sådan nyrik kapitalistisk entreprenör som bedrev handel utefter floden Ob i Sibirien. Rutten var 300 mil lång och gick långa sträckor genom nästan obebodda skogstrakter, Taigan. Där fanns bara små byar och bosättningar glest utspridda. Urbefolkningen levde där ofta ett ostört traditionellt liv, obekymrade om städer, fabriker och arbetsläger i andra delar av det väldiga landet. När båten angjorde en sådan by blev det marknadsdag och festdag. Byns ungdomar dansade till skränande popmusik och söp sig fulla i båtens danssalong. Dagen därpå fortsatte båten sin färd och livet i byn återgick till den vardagslunk som gällt i århundraden.
Vid ett sådant strandhugg träffade Vladimir två skäggiga gamla män. De sa sig vara far och son, trots att de såg jämngamla ut. Fadern hävdade att han var 118 år, men såg inte ut att vara äldre än 75. Männen bad att Vladimir skulle låta båten stanna några dagar och att han skulle låna ut en grupp män från besättningen till en expedition några mil in i landet. Där skulle de fälla, stycka och frakta hem en 500-årig ”klingande ceder” (eg. Sibirisk cembratall, Pinus Sibirica). Männen förklarade att trädet hade extraordinära helande egenskaper som människorna kunde få del av om man exempelvis bar en amulett tillverkad av dess trä.
Vladimir Megré tänkte att det var infödingars primitiva vidskepelse och fortsatte sin resa enligt tidtabellen.
Händelsen hade dock väckt Vladimirs intresse och under den kommande vintern läste han allt han kom över om träddyrkan och särskilt om myter och religiösa föreställningar om tall och ceder. Det visade sig finnas en hel del, även i den judisk-kristna historien. Salomos tempel byggdes till exempel av libanesisk ceder.
När båten året därpå anlöper byn frågar Vladimir efter de båda gubbarna. De finns inte där, men en ung kvinna klädd i huckle och lång kjol erbjuder sig att visa vägen till deras ställe långt in i Taigan. Båten får vänta och de ger sig iväg. Efter en lång vandring kommer de fram till en vacker glänta vid en skogstjärn.
”Välkommen till mitt hem!”, säger kvinnan, ”jag heter Anastasia”. Hon säger sig vara barn-barn till den yngre av männen de letar efter. Kvinnan klär plötsligt av sig spritt naken och hoppar i sjön. Efteråt lägger hon sig i gräset och låter solen torka sig. Vladimir försöker sig på ett sexuellt närmande men avvisas bestämt.
Ett med naturen
Det finns inget hus i gläntan. Anastasia påstår att hon sover i ett björnide och att hon äter nötter och örter som ekorrar och andra djur samlar in åt henne. Anastasia leker med vargar och talar med fåglar. Hon gör överhuvudtaget inget ”nyttigt arbete”, hon samlar inte ens ett förråd av mat inför vintern, hon litar på att ekorrarna och hackspettarna kommer att dela med sig. När det är som kallast på vintern kryper hon in till björnen i idet, säger hon.
”Det är så Gud tänkt sig. Allt skapat är till för människan. Har man bara ett rent hjärta kommer man aldrig att lida brist på något man verkligen behöver.”
De renhjärtades telepatiska gemenskap
Vladimir frågar om det ändå inte blir erbarmligt långtråkigt att leva ensam i skogen, utan böcker och TV, avskild från resten av mänskligheten och med bara djur att prata med. Men Anastasia har inte tråkigt och hon är faktiskt inte heller isolerad. Hon avslöjar att hon kan sätta sig i telepatisk förbindelse med renhjärtade människor i städerna, ända bort i Moskva. Hon kan känna deras känslor och tankar och dela deras sinnesintryck.
Anastasia har särskilt goda känslor för och därmed kontakt med koloniträdgårdsodlare. Därför ägnar hon en stor del av sina vardagar åt att sitta i ett meditationsliknande tillstånd ”uppkopplad” till någon sådan fritidsodlare. Det är tydligen inte någon perfekt tvåvägskommunikation och hon kan därför inte direkt ”prata” med den andre. Däremot kan hon lyssna på tankeflödet och sända glädje och positiva känslor när hon vill uppmuntra en tanke. På det viset kan hon undervisa stadsborna i konsten att leva med och kommunicera med växter.
Vladimir blir apostel
Vladimir stannar i tre dygn i gläntan hos Anastasia, hans känslor åker berg-och-dalbana. Vad är detta för varelse? Är det en häxa eller en gudinna? Anastasia försäkrar honom om att hon bara är kvinna, och blir förtjust när han säger att hon är vacker.
Kvinna, häxa eller helgon – hur som helst har hon extraordinära egenskaper.
Det blir fler möten och Vladimir introduceras steg för steg i Anastasias filosofi. Han får av henne i uppgift att skriva ned allt.
På det viset blev han kallad som förmedlare för en andlig rörelse, med en profet som är en hemlighetsfull vacker ung kvinna djupt inne i Sibirens skogsland. Fram tills nu har det blivit tio Anastasiaböcker.
Upplägget påminner inte så lite om Carlos Castanedas berättelser om hur han initieras till den mexikanske indianschamanen Don Juans världsbild. Den lära som utvecklas är en slags ”new age” teosofi, men den har särdrag som förankrar den i den vedryska traditionen och sibirisk shamanism.
Tillbaka till trädgården!
Kärnan i filosofin är att vi kan återupprätta paradiset på Jorden genom att återanknyta oss till det levande. Vi är, var och en, framför allt naturvarelser. Vår framtid, som civilisation och som art, hänger på att vi lyckas hoppa av industrialismens ekorrhjul.
Anastasia menar detta fullkomligt konkret och bokstavligt. Alla kan odla en egen trädgårdstäppa, om det så bara är en balkonglåda. Stick fingrarna i jorden! Återupprätta fysisk kontakt med den levande världen. Skapa en personlig relation med varje enskild planta.
Anastasias etik tar fasta på att återerövra kärleken personligt och konkret. Älska varandra! Gift dig med den du älskar. Var trogna. Älska med varandra bara när ni båda av hjärtat vill ha barn. Älska era barn. Vårda dina nära och kära som du vårdar dina plantor i trädgården. Om ni lyckas med det så kommer allt det andra naturligt: inlevelse, människokärlek, solidaritet och fred.
En myt skapas
Berättelsen om Vladimir Megrés möte med Anastasia och beskrivningen av henne som kvinna och människa är svår för en kritiskt tänkande svensk att tro på rent bokstavligt. Vad vi ser, från behörigt avstånd, är hur en myt skapas. Jag menar då en myt i den goda meningen. En livgivande myt kan vara sann, halvsann eller helt uppdiktad, det är inte det viktigaste. Ofta har de stora myterna en kärna av sanning som sedan dramatiserats och förtätats. Det väsentliga för eftervärlden är den känsla eller idé som myten förmedlar. De stora myterna är livsviktiga för att vi ska förbli förankrade i en kulturs grundvärderingar.
Ekobyar
Anastasiaböckerna har översatts till många språk och spridits långt utanför Ryssland. Inspirerade av Anastasias lära har det startats hundratals ekobyar framför allt i Ryssland men också i Holland, Italien, Kanada, USA. Till skillnad från många andra socialistiskt inspirerade experimentsamhällen betonar man inom dessa den traditionella familjen, enskilt ägande och ett starkt privat ansvar. Man kallar dem ”familjesamhällen”, (Kin’s community). Efter att ha köpt en jordegendom delar man upp den så att varje familj får en egen liten gård, bara cirka en hektar stor, att ansvara för. Därutöver delar man ansvar för vägar och andra gemensamma funktioner.
Det finns inget sådant ”Kin”-samhälle i Sverige, även om det finns intresserade människor, vilket vi berättade om redan i NyT v 18/2013. Stötestenen har varit att man i Sverige inte får bedriva hemundervisning av barn. Anastasialäran har bestämda uppfattningar om pedagogik och om man inte får uttrycka den sidan har man (hittills) inte tyckt det är någon idé. Det finns även problem med kommunala bestämmelser rörande markanvändning, översiktsplaner och detaljplaner.
Fakta: Den verkliga Anastasia?
Agafia Lykov är född 1944 i den Sibiriska vildmarken. Sedan fadern, som den siste i hennes familj, dött har hon levt 25 år helt ensam och självförsörjande, med bara sporadisk kontakt med en grupp geologer. Agafia är antagligen Vladimir Megrés förebild till ”Anastasia”, men livet i Taigan är knappast så romantiskt som Megré skildrar det. När familjen upptäcktes 1978 hade de levt helt isolerade sedan 1936. De var gammalortodoxt troende som flytt från Stalins förföljelser. Modern dog av svält en kall vinter och Agafias tre bröder dog av lunginflammation efter att ha blivit smittade av geologerna som upptäckte dem.
