Att straffa förrädare: Räcker skadestånd?

Vi syns inte ha så skiljaktiga meningar gällande själva brottets allvar, men hans invändning mot retroaktiv lagstiftning är, att sådan inte bör vara en ”förstahandslösning”. Skälet är att vi européer har ett ”överdimensionerat samvete”, och vi bör inte ”handla på ett sätt som kastar en skugga in i framtiden”. Därför bör vi i första hand använda civilrättslig lagstiftning och då särskilt skadeståndsrätten (delvis för att den ställer lägre krav på bevisning än straffrätten).

Jag betonade i min artikel, att det brott som begåtts är så helt unikt och allvarligt på alla sätt, att om massinvandringen verkligen skapar katastrofala konsekvenser, bör man införa retroaktiv lagstiftning. Sådan har ju tidigare använts just i liknande extrema fall. Och gällande sådana är det inte särskilt troligt att man ”kastar en skugga in i framtiden”, när själva brottet redan idag börjat kasta en lätt skugga över Sverige och – ifall mina specificerade krav för införande av retroaktivitet inträffar – verkligen kommer att fördunkla landet i framtiden. Jag tror att en eventuell kritik då istället kommer att vara, om vi inte gör något, att vi försummar vår medborgerliga plikt genom att låta de skyldiga gå skottfria.

En grundläggande fråga är naturligtvis, varför just skadestånd skulle vara det lämpligaste instrumentet för att skapa rättvisa? Är sådana verkligen det lämpligaste straffet? Att man beträffande de skyldiga regeringsledamöterna gör dem fattiga? Fångar ekonomisk betalning verkligen in alla aspekter av brottet och straffar de skyldiga på ett adekvat sätt?

Offentliga institutioner av olika slag kan driva skadeståndskrav, men bristen på balans mellan ekonomiska krav och möjligt gottgörande från de skyldigas sida kan då bli stötande (eller komisk). Ta effekten av stridshandlingar, som orsakat miljardförluster för det allmänna: hur skall dessa betalas av regeringsledamöterna? Och om ett antal anhöriga, till exempel föräldrar till barn som mördats i en stor brottsvåg eller ett mindre gerillakrig, inte önskar driva skadeståndsmål mot politikerna för att de vet att dessa inte kan betala något mera? Eller att föräldrarna anser att brottet absolut inte kan sonas genom pengar, utan att ett sådant straff bara förminskar det som skett?

Jag anser av flera skäl skadestånd, om de nu skulle komma att utdömas, inte kan vara rättssystemets grundläggande ansats, eftersom sådana inte motsvarar de handlingar, som dessa politiker möjliggjort, och ger inte de rätta signalerna för framtida regeringar. Varför skall handlingar, som lett till dödsfall och mord, bara straffas genom ekonomisk ersättning? Och där ett mindre antal ersättningar till anhöriga kanske eliminerar all egendom hos ansvariga politiker? De övriga kvarvarande, kanske tusentals dödsfall eller mord, skall de inte orsaka några följder alls för de skyldiga? Och är principen – ekonomisk ersättning för våldsbrott av många slag – egentligen acceptabel? Den tillämpades tidigare i ett primitivare svenskt samhälle, och inslag av den finns i muslimska staters legala system. Men till exempel mord är ju brott också – och i det sammanhang vi tänker på – främst riktat mot hela samhället och hela svenska folket! Privata skadeståndskrav kan passa vissa brott, men räcker inte för huvuddelen av brotten som politikerna möjliggjorde och därmed orsakade.

Jag tror att vårt land verkligen måste ta ställning ifall det vi mest fruktar av massinvandringen verkligen inträffar i framtiden. I det fallet gäller det brott med kanske oerhörda konsekvenser, något som redan börjat inträffa och kanske kommer att på olika sätt hota de flesta svenskars framtida levnadssätt. Varför skulle sådana handlingar reduceras till enbart penningbelopp, och vilken är den riktiga ersättningen för, säg, förlorad frihet eller förstörda och nedbrunna större samhällen? Eller att många äldre och sjuka kanske dör för att de inte får tillräcklig vård? Eller att tusentals svenska kvinnor och barn våldtas? Brotten är helt enkelt inte av den karaktären att ekonomiska straff är tillräckliga. Brotten passar inte in i ekonomiska kategorier. ”Ersättning genom höga ideella skadestånd” är därför inte förstahandslösningen utan bara ett civilrättsligt komplement.

Så vi har brott, där förövarnas avsikter ofta var riktade mot alla svenskar, och vilka angår hela samhället. De som utfört brotten är kanske döda och kan inte lagföras. De som möjliggjort brotten, vilka var förutsebara och många varnade för när massinvandringen skedde, straffas enligt dagens lagstiftning inte för brott. Om Lundströms ansats accepteras, kommer de ansvariga politikerna att mista sin egendom redan efter ett fåtal skadeståndsmål. De är nu utan pengar och går fria i otaliga andra skadeståndsmål. Och många politiker kanske från början inte hade några pengar? De har skrivit över sin egendom till fru och/eller barn, så de kan alltså inte straffas alls! Och även om dessa överföringar av egendom inte godkänns (genom retroaktiv lagstiftning?), kan de bara betala ett litet antal av alla skadeståndsdomar. Samtidigt motsvarar ekonomiska straff inte på något vis regeringsledamöternas brott. Så retroaktiv lagstiftning och kriminalisering av deras agerande blir nödvändig, när krisen inträffar.

Avslutningsvis skriver Lundström att en ny regering kan genom utnämningar ”få rättsväsendet att tillämpa befintlig lagstiftning stringent och politiserat, på samma sätt…(som)…sker idag, men nu med juridiken på svenskarnas sida. ” Ett omedelbart problem med resonemanget är att en omstöpning av rättsväsendet med hjälp av nya utnämningar tar lång tid. Men huvudproblemet är det syfte, som angetts. Jag tror inte på att en regering, som för nationens skull skall skapa rättvisa och få svenska regeringar i framtiden att avhålla sig från liknande brott, skall satsa på politiserad rättstillämpning. Det undergräver helt innebörden och betydelsen av det som måste hända – stränga straff accepterade av en majoritet av svenska folket. Vi får inte svärta ned den rättstillämpning som måste ske! Det gäller brott som skall straffas på vanligt sätt (främst genom långa fängelsestraff) på grund av en ovanlig lag orsakad av unika förutsättningar. Skadestånd är bara ett komplement i sammanhanget.

*https://www.nyatider.nu/vad-hander-nar-det-vi-mest-fruktar-handeropinion-dan-ahlmark/