Stenkastning i Gottsunda, bilbränder i Borlänges Tjärna ängar, terrordåd i Nice och München, yxmördare på tåg. Vad beror detta på? I Almedalen diskuterades detta flitigt, men man gick som katten kring het gröt när det gällde islam, vilket vår utsände Perra Winberg redogör för i veckans nummer.
Veckans debattör docent Alf Ronnby gör flera intressanta observationer angående att terroristerna inte verkar vara särskilt hängivna muslimer, utan har det gemensamt att de kommer från en kriminell miljö. Det ligger mycket i att de gäng som kastar sten, bränner bilar och plundrar i svenska förorter kanske föredrar att ingå i Islamiska staten, där de kan syssla med precis detta och mycket värre saker, men utan att få polisen efter sig. Det religiösa blir då bara en fernissa, en efterhandskonstruktion för att rättfärdiga det man ändå hade velat göra.
Hur de politiskt korrekta vill ”lösa” detta sammanfattades ganska väl av debattörerna i Almedalen: man ska ta hjälp av lokalsamhället, det vill säga den muslimska kommuniteten i förorten där stenkastarna bor och varifrån IS-soldaterna rekryteras. Själv är jag övertygad om att det i bästa fall är rent önsketänkande att det muslimska lokalsamhället skulle förhindra detta.
Inte minst Roger Sahlströms besök i Gottsunda vittnar snarare om att det är lokalsamhället som är kärnan till problemet. Det må vara sant att föräldrar till de bråkiga gängen är avskärmade från vad som händer i deras kvarter, många sitter vid tv:n och ser program från hemlandet, vilket Perra Winberg beskrev i sitt reportage från Hisings Backa i NyT v.25/2016.
Problemet med den politiskt korrekta teorin är att det ändå finns en aktiv social kontroll i förorterna. Den är dessutom ganska stark och handlar om att flickor ska hållas ifrån svenska killar, kvinnor tvingas skyla sig, främmande auktoriteter som brandkår och hissreparatörer ska hålla sig borta, de boende ska inte tala med polisen eller journalister.
I Rosengård har det ryktats om sharia-poliser. Att vara kriminell medför status och beundran, inte fördömanden. Det låter verkligen långsökt att en sådan miljö skulle se stenkastarna och IS-krigarna som avfällingar, så som proffstyckarna hoppas. Pratet om ”inkludering”, ”engagemang” och ”lokalsamhällen” låter bra, men i detta sammanhang är det meningslöst.
Det är klart, tror man fortfarande på det mångkulturella samhället, så är detta det sista halmstrået att gripa efter. Alternativet hade annars varit att få dem att assimilera sig, att överge sin kultur. Inte ens assimilering är dock något jag tror har några större utsikter att bli framgångsrikt i längden och i så stor skala som det i dag handlar om.
Jag tror att många av de migranter som kommer hit, troligen de flesta, kommer att få det svårt att finna sig tillrätta i ett europeiskt samhälle. Speciellt eftersom de oftast kommer från länder och områden som själva saknar fungerande samhällen. Felet ligger inte hos oss.
Det spelar ingen roll hur välkomnande, givmilda eller undfallande svenskarna är mot dem. De kommer själva ändå att uppfatta sig som utanför eftersom de vet att vad än politiker och media säger till dem så kan de inte bli svenskar på riktigt. Det föder avund och ett hat. Att lägga sig platt för dem, så som samhället gör i dag, skapar bara förakt.
Även många av dem som lyckas uppnå materiell status eller en ställning i samhället ser mer till sin egen etniska grupp, ”lokalsamhället” för att parafrasera de politiskt korrekta, än det omgivande samhällets bästa. Hetsar man dessa känslor tillräckligt mycket kan man nog piska upp en sådan stämning att det leder till terrordåd mot oss.
Henrik Melius, verksamhetsledare på Spiritus Mundi, menade i Almedalen att ”det handlar inte bara om en religion”, att ”alla kan bli terrorister”. Jag visar på sidan 8 i min redogörelse av vad vetenskapen har att säga om upplopp i förorter och terrordåd, varför detta uttalande är fullständigt orimligt och verklighetsfrånvänt.
I samma artikel citerar jag även två danska psykologer som beskriver muslimsk kultur och de stora skillnaderna mot vår kultur som gör den så svårkombinerad med demokrati. Demokrati bygger på lyhördhet, kompromisser och att man ser till andras intressen, något som bara betraktas som ett svaghetstecken i dessa kulturer.
Jag vill slutligen citera den tysk-turkiska nunnan Hatune Dogan, som vår vice redaktör Sanna Hill färdades med några dygn bland flyktingar på landsbygden i norra Irak. Nunnan menar att folket hade det mycket bättre under Saddam Hussein och sade uttryckligen att detta folk ”behöver en fast hand”. Hon vet vad hon pratar om.
