Det kan tyckas lite märkligt att partierna, trots att de är helt överens om i vilken riktning Sverige skall gå, av ren prestige har förvandlat svensk politik till ett parti poker som ter sig fullständigt obegripligt för merparten av svenska folket.
Det var visserligen inte särskilt svårt att räkna ut att precis den här situationen skulle uppstå. Alla visste att inget av blocken skulle få egen majoritet. Därmed skulle det behövas antingen aktivt eller passivt stöd utanför det egna blocket, både för Kristersson och Löfven. Detta har de givetvis själva känt till, men valt att undanhålla för det svenska folket genom att ständigt skjuta problemet framför sig – det i särklass mest populära sättet för våra politiker att hantera problem.
Denna prokrastinering fungerar ett tag, ja, ibland betydligt längre än vad vi andra trodde var möjligt. Men likt snöbollseffekten kommer problem som rullas framåt bara att växa sig ännu större. Det gäller den fortsatta idiotförklaringen av 1,1 miljoner väljare, den aldrig sinande invandringen och den allt tydligare systemkollapsen. Den gamla doktrinen om att svenska politiker kompenserar sin uppenbara brist på karisma och retorisk begåvning (”övertygelseetik”) med att vara kompetenta och ansvarsfulla (”ansvarsetik”) är förstås kvalificerat struntprat – de saknar bådadera. Om det stämmer att det svenska politikerskrået någonsin varit ansvarsfullt, så måste det ha varit i en tid som varken jag eller de flesta andra svenskar fått uppleva.
Apropå ansvarslöshet, hur tänkte Annie Lööf och Jan Björklund om det ”löfte” de gav väljarna – att få till stånd en alliansregering utan stöd av Sverigedemokraterna – vilket de nu anser sig ha fått ”mandat” för? Det är ett mandat som är helt värdelöst eftersom löftet aldrig skulle ha kunnat realiseras. Nu när det falska löftet visat sig svart på vitt, anser sig istället Lööf och Björklund ha frikort att släppa fram Stefan Löfven. Hur ansvarsfullt är det förresten av Björklund att i praktiken låta sina barn avgöra regeringsfrågan? Han har lovat dem att aldrig samarbeta med SD, med motiveringen att hans söner är adopterade från andra sidan jordklotet. Är det på sådana premisser statskonsten skall utövas?
Ytterst vilar ansvaret för att situationen kunnat uppstå, enligt min mening, på Ulf Kristersson, som varit en mycket svag ledare från dag ett. Istället för att hantera problemet så fort han tillträdde valde han, likt alla andra svenska politiker, att skjuta problemet framför sig. Något annat vågade han inte, efter att han sett hur Anna Kinberg Batra giljotinerades av det egna partiet för att – om än med myrsteg – ha försökt närma sig problemet (Sverigedemokraterna).
Nu när Annie Lööf och Jan Björklund sprängt alliansen i luften står fortfarande Kristersson med tappad haka. Handlingsförlamningen består och han kan inte ens träffa Sverigedemokraterna för ett samtal. Detta trots att Sverigedemokraterna signalerat total underkastelse till Moderaterna – först genom att rösta fram Andreas Norlén som talman utan krav på att Moderaterna skulle stödja Björn Söder som andre vice talman, och därefter genom att återigen villkorslöst stödja en M-KD-regering.
Sverigedemokraternas agerande imponerar inte heller. Jag menar inte att man kategoriskt skall säga nej till allt och alla, men man måste ställa tydliga krav för att ge sitt stöd till någon annan part. Kapitulation i de egna kärnfrågorna och avkall på den egna integriteten kommer aldrig att leda till inflytande eller respekt. Effekten blir nog motsatt.
Många spekulerar i ett extraval, men jag har svårt att se varför politikerna skulle vilja låta svenska folket rösta igen. Politikerna avskyr val och vill helst kunna använda riksdagen som catwalk inför det samlade medieetablissemanget med en notorisk överanvändning av (för folket) meningslösa och tröttsamma presskonferenser. Eftersom de är rörande överens om att invandringen skall fortsätta på denna så kallade ”EU:s miniminivå” – som i realiteten innebär tre gånger så många asylsökande som Norge, Danmark och Finland tillsammans, 85 000 asyl- och anhöriginvandrare förra året och en prognos på 300 000 asyl- och anhöriginvandrare fram till 2021 – så hittar de säkert en lösning förr eller senare. Och så har man skapat möjligheten att skjuta problemen framför sig i ytterligare fyra års tid.
Det behövs nya alternativ till de gamla politikerna.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
