Den svenska vägen – Finlands öde?

De problem som nu finns i Sverige, och som nästan ingen har en lösning på, uppstod i ett land som var övertygat om att man aldrig skulle hamna där. Med den kokta grodans effekt – små förändringar som pågår under lång tid – sker en gradvis tillvänjning trots att problemet blir allt större. Grodan kokar till döds istället för att hoppa ur vattnet. Det sägs att det inte stämmer i verkligheten och att grodan visst hoppar ur till slut för att få fortsätta leva. Än så länge har dock ingen sådan överlevnadsinstinkt observerats i Sveriges fall.

Finland, sägs det, kommer aldrig att göra samma misstag som Sverige. De har ju utkämpat flera krig under 1900-talet, så de värnar sin kultur och sin självständighet på ett annat sätt än vi svenskar. De är tuffare och säger vad de tycker, medan vi svenskar lider av konflikträdsla. Dessutom kan de ju se vad Sverige gjort fel, och lära sig av oss. För ingen i Finland vill att landet får områden som Rinkeby, med alla problem det innebär.

Den bilden av Finland förekommer inte bara i Sverige, utan är även en självbild som odlas hos finländarna. Men stämmer den?

Svenskt arv

I tio års tid har jag haft en nära personlig relation till det som var Sveriges östra rikshalva i över ett halvt årtusende. Vissa säger 600 år, andra 800 år. Någon början går inte att slå fast: de olika landskapen i östra delarna av landet var tidigt en lika naturlig del av Sverige som Småland eller Dalarna. Med Finland avsågs först bara den sydvästligaste delen av landet, där Åbo ligger, som var den stad där den svenska statsmakten först etablerades och där viktiga institutioner växte fram. Idag heter landskapet ”Egentliga Finland”, som för att markera inför resten av landet att allt började här. I landskapets vapen finns två flaggor. De är svenska, inte finska. Även i Helsingfors, som grundades av Gustav Vasa år 1550, syns det svenska arvet än idag. Här heter landskapet Nyland: det nya landet för de svenska nybyggare som man tror kom från Hälsingland. Vid utloppet av en å slog de sig ned, varför bosättningen fick namnet Helsingfors.

För svenskar som går av färjan i Helsingfors är det vanligt att man på något sätt känner sig hemma, snarare än som en turist i ett annat land. Ibland kan du få betjäning på svenska, ibland inte, men det språkliga främlingskapet mot de finsktalande utgör sällan någon källa till missförstånd. Kulturellt förstår vi varandra bättre än några andra folk. Man får leta med lupp för att hitta några stora skillnader.

Mångkulturellt är skillnaden mellan Stockholm och Helsingfors som natt och dag. Man ska ha rejäl otur för att stöta på högljudda invandrargäng eller se stora grupper utomeuropeiska invandrare. Ibland känns det som att man rest tillbaka i tiden. Till ett Sverige som inte längre finns. Ett Sverige som du kanske har minnen från, eller kanske bara hört om från tidigare generationer. Ett Sverige som kunde och borde ha gjort allt annorlunda.

I de jämförelser som varje svensk intuitivt gör när han eller hon sätter foten i Helsingfors, uppstår en nästan avundsjuk och rosenskimrande föreställning om ett land som valt en annan väg än vi.

Men är det verkligen sant?

Invandringen började senare än i Sverige

När svenska politiker beslutade sig för att landet skulle bli mångkulturellt på 1970-talet, fanns inga liknande beslut i Finland. Under denna tid var Finland inte ett lika utpräglat västland som idag, åtminstone inte politiskt. Landets politik anpassades till viss del för att inte stöta sig med Sovjet, ett fenomen som kallas finlandisering. Det gällde även invandring, som ansågs kunna riskera relationerna till Sovjet. Saken förenklades även av att Finland var ett land människor sökte sig ifrån, inte till. Under 1990-talet, efter Sovjets fall, var de som sökte sig till Finland främst från närområdet: ester, ryssar, och så ingermanländare, ett finskt folk som flyttade till Ingermanland på 1600-talet och som tre hundra år senare tvingades leva under terror och förtryck i Sovjet.

I Helsingfors finns ett historiskt ryskt arv som syns i både arkitektur och gatunamn. Carl Ludvig Engel, som på 1800-talet ritade Senatstorget och dess magnifika byggnader i nyklassisk arkitektur, ritade även Sankt Petersburgs stadskärna. På torget står tsar Alexander II staty än idag, en hyllning till honom efter att han år 1863 valt att sammankalla den finska lantdagen för första gången på 40 år. Ett stenkast därifrån finns Uspenskijkatedralen, som är Västeuropas största ortodoxa kyrka, byggd på 1850-talet. Finland har två kristna folkkyrkor: en evangelisk-luthersk, och en ortodox som är betydligt mindre.

Idag har Finland omkring en halv miljon personer med utländsk bakgrund. Den största gruppen är just människor födda i Sovjet eller Ryssland, som utgör 100 000. Näst störst är ester, som utgör omkring 50 000. I Helsingfors är det inte ovanligt att man hör ryska och estniska på gator och torg. Stockmann och andra affärer läser upp reklam och erbjuder information på ryska. Man kan bara föreställa sig vilken panik som skulle bryta ut om något liknande skedde på NK eller Åhléns.

I takt med att finsk ekonomi återhämtat sig från 1990-talets svåra år, har dock invandringen förändrats i sin karaktär. Nu dominerar invandrare från Afrika och Asien. De flesta av dessa har kommit från millennieskiftet och framåt, i takt med att Finland blivit allt mer känt som ett attraktivt välfärdsland. Idag utgör de hälften av alla med invandrarbakgrund. Efter ryssar och ester är irakier tredje största invandrargrupp, somalier fjärde. Till skillnad från i Sverige är invandringen fortfarande starkt koncentrerad till de större städerna, i synnerhet huvudstaden.

På besök i Gårdsbacka

Men var finns egentligen alla dessa främmande invandrare, som trots allt utgör hundratusentals, när de knappt syns i centrala Helsingfors?

I årets valrörelse har mångkulturen och invandringen varit en av de viktigaste frågorna. Det är tack vare Sannfinländarna. ”Rädda Finland!”, är den övergripande parollen. I en kampanjbild från en kvinnlig kandidat lyder texten: ”Östra Helsingfors. Som att åka utomlands?”.

Alla, även de som avskyr partiet, vet att det ligger mycket i det. I östra Helsingfors finns Finlands mest mångkulturella och fattiga stadsdelar. Om du frågar en finländare vilken stadsdel som är ”värst”, är det troligt att du får flera olika svar. Lika troligt är det dock att området ligger just i denna del av huvudstaden, vid metrons östligaste slutstationer.

Jag har varit i de flesta ställen i Helsingfors, men aldrig i de östra förorterna. Inte för att jag aktivt har undvikit det, utan för att jag aldrig haft några ärenden dit. Jag bestämmer mig för att åka till Gårdsbacka. I praktiken används bara det finska namnet, Kontula. Här har 30 procent av befolkningen från 15 till 29 år fått socialbidrag. Inget annat område har lika hög ungdomsbrottslighet – stölder, rån och misshandlar. Droghandeln är omfattande. Antalet barn som omhändertas av socialen är högre än i alla andra stadsdelar. 40 procent har ett främmande språk som modersmål. I en artikel för public service-kanalen Yle för några år sedan beskriver polismannen Seppo Kujala hur området fått allt värre sociala problem. Men att det skulle kunna sluta som i Sverige avfärdade han.

Yle: I flera städer i Sverige finns det utsatta områden med sociala problem och hög brottslighet och där polisen stöter på motstånd. Går utvecklingen i Helsingfors i samma riktning?

– I det här skedet finns inget sådant här och om vi får bestämma blir det inte heller verklighet här. Målsättningen är att alla områden är trygga. Om man far till Gårdsbacka är där ganska lugnt, sade Kujala.

Häromåret inträffade ett masslagsmål mellan ett sextiotal muslimer på gården utanför moskén, händelser som får stora rubriker i ett land som inte riktigt vant sig vid det mångkulturella kaoset än.

Jag åker dit en tisdag eftermiddag. En finlandssvensk vän följer med mig. Han har heller aldrig varit där tidigare. Trots att han själv är nationalist, tror han inte att mångkulturen i området är så omfattande som vissa påstår.

Vi går igenom ett långt, deprimerande gångstråk i sliten 60-talsarkitektur. Här har butiker legat på rad, nu är var och varannan lokal tom och ledig. Det är folktomt i gången, de enda vi ser är en grupp arga finska alkoholister eller missbrukare som står och pratar högljutt med varandra.

När vi till slut kommer fram till den öppna centrumplatsen möts jag av en mångkultur jag aldrig tidigare sett i staden. Även min vän blir förvånad: ”Jag trodde inte att det fanns sådana här områden i Finland”, utbrister han.

Araber, afrikaner och andra främmande folk myllrar omkring. En del romer. Här finns många finnar också, men det verkar vara personer som inte haft några alternativ. Enstaka pensionärer, som blivit kvar, och så socialt utsatta finnar på socialbidrag. Trots att det är mitt på eftermiddagen, verkar ingen – varken invandrare eller finnar – stressa till något jobb. Många står bara och hänger i centrum i brist på annat att göra.