Den 6 maj år 2004. Klockan är 23:20 på natten i staden Izberbasj i den ryska delrepubliken Dagestan. En patrullbil med tre poliser ställer sig i en upplyst gatukorsning. Plötsligt kör en bil av märket Lada upp bredvid polisbilen och två män öppnar eld med automatkarbiner. Poliserna får ingen chans att besvara elden. Patrullchefen Magomedsjapi Sultanov och polismannen Timur Magomedov dödas omedelbart av kulregnet, medan föraren Kurban Alijev såras svårt.
Misstankarna riktas mot de islamistiska separatistorganisationer som är verksamma i Dagestan och som har ett starkt fäste i Izberbasj. Två män i 30-årsåldern blir snart misstänkta i utredningen, vi kan kalla dem Magomed Sjamilev och Rashid Ramazov. Åklagaren hävdar att de båda männen varit medlemmar i en terroristorganisation och gjort sig skyldiga till bland annat grova vapenbrott och polismordet 2004.
De misstänkta flyr dock utomlands och efter en tid hamnar Magomed Sjamilev i Sverige som kvotflykting på rekommendation av FN:s flyktingorgan UNHCR.
Efter att man sent omsider spårat Sjamilev till Sverige skrev den ryske riksåklagaren ett välformulerat brev till justitieminister Beatrice Ask och bad om att Sjamilev skulle utlämnas. I brevet garanterar man att Sjamilev kommer att behandlas i enlighet med internationell rätt, inte utsättas för tortyr eller annan grym eller inhuman behandling, samt att han har rätt att ansöka om förnyad prövning. Riksåklagaren förklarade sig villig att bistå svenska myndigheter samt att lämna ut alla handlingar i målet på begäran.
Rysslands begäran togs upp av Högsta Domstolen den 29 september 2014. Man gick på den svenska riksåklagarens linje och nekade utlämning. I domen upprepar HD två gånger att Sjamilev är dömd för bland annat medlemskap i en kriminell organisation, att detta inte är straffbart i Sverige och att det därför ”föreligger utlämningshinder i denna del” – utan att nämna att han kan utlämnas för de grova brott han begått som medlem i organisationen.
HD hänvisar också till att Sjamilev inte kan utlämnas enligt 7 § utlämningslagen eftersom: ”Enligt beslutet om permanent uppehållstillstånd hade Magomed Sjamilev gjort sannolikt att han vid ett återvändande till Ryssland riskerade sådan behandling som utgör förföljelse av myndigheterna på grund av politisk uppfattning eller tillskriven politisk uppfattning.”
Man hänvisar vidare till UNHCR:s framställan där Sjamilev ”erkänts som flykting, eftersom han på grund av sina politiska aktiviteter och sin religion anses riskera förföljelse i Ryssland”.
Vilka politiska aktiviteter och vilken religion är det då han påstås vara förföljd för? Sjamilev nekar till alla brott men säger till svensk polis att han varit aktiv i kampen för ”ett fritt Dagestan”. Det är välkänt att muslimska extremister är mycket aktiva i den kampen, inte minst wahhabitiska grupper som vill ha ett muslimskt kalifat under sharialagar i Dagestan, Tjetjenien och Nordossetien – till att börja med. Wahhabitiska fanatiker förklarade faktiskt Dagestan självständigt i slutet av 1990-talet, kastade ut de lokala myndigheterna i det område de kontrollerade, införde sharialagar och bjöd in tjetjenska krigsherrar för att upprätta en islamistisk republik. Inte många i den vanliga befolkningen ville dock leva under sharialagar, trots att 83 procent i Dagestan är muslimer, och tillsammans med polisen upprättade de hemvärnsgrupper som försvarade sig mot krigsherrarna. Kalifatet som wahhabiterna ville bygga krossades när ryska trupper ryckte in för att hjälpa till, men Dagestan är fortfarande ett centrum för islamistiska terrordåd och situationen i det mångetniska landet beskrivs ibland som ett ”lågintensivt inbördeskrig”. Aliaschab Kebekov – eller som islamisterna säger, Ali Abu-Muhammad, emiren av Norra Kaukasus – förklarade så sent som i mars i år att det är viktigare att bedriva jihad i Kaukasus än i Syrien. I september hotade Islamiska Staten (IS) med att ”befria Tjetjenien och Kaukasus”.
Inget av detta utesluter förstås att Sjamilev kan vara en helt igenom fredsälskande muslimsk separatist, som förföljs av ryska myndigheter enbart för sina åsikters och sin religions skull. Rimligtvis måste väl den sekretesstämplade UNHCR-utredningen visa att de ryska myndigheterna inte ”förföljer” honom på grund av terrorism, grova vapenbrott och mord? Visserligen är det enda vi vet om utredningen att UNHCR inte ens tar den frågan i beaktande – men inte hade man väl annars låtit Sjamilev leva i Sverige som en fri man, helt befriad från ansvar för mordet på två polismän?
