Jag hyser en passionerad kärlek för Sverige. Jag ägnade en omfattande del av min samlingsserie Demeures de l’esprit [ung. Sinnets boningar] åt dess konstnärers, författares, kompositörers, poeters och filmskapares hem. Jag tror att det sällan har varit så lyckligt som i Pajala, hos Læstadius i Lappland vid den forsande Torne älvs strand, eller på den väg som leder till Dan Anderssons lilla hus, Luossastugan i Dalarna. Därför lider jag så mycket av Sveriges öde, liksom Frankrikes, eller Storbritanniens, eller Belgiens. Men Sveriges fall är särskilt tragiskt, mer extremt, mer vansinnigt. Ingenstans får man ett starkare intryck av en vilja att begå självmord, hos ett folk och en nation.
Varför? Varför? I min bok La Deuxième Carrière d’Adolph Hitler [Adolf Hitlers andra karriär] hävdade jag att Europa aldrig återhämtade sig från traumat efter Hitler, att kontinenten är som en patient som har lidit av en cancer, nazismen, och att alltför nitiska kirurger fortsätter att operera i all oändlighet för att avlägsna den och, vid minsta tecken på sjukdom, fortsätter tills man har avlägsnat alla vitala funktioner och det inte återstår något hjärta, hjärna, lungor, nervsystem, livskraft eller lemmar. Hitler finns i alla våra fraser, som en omvänd referens och en symbol för det absolut negativa, och hans karriär som spöke, hans andra karriär såsom motpol, är förvisso mindre kriminell än den första, men har än större konsekvenser eftersom den betyder Europas död. Det som rasismen inte lyckades fullgöra 1945 – förstörelsen av den europeiska civilisationen – är antirasismen i dag en hårsmån från att uppnå.
Denna antirasism hämtar sin obestridliga legitimitet från dödslägren, och från den ack så begripliga önskan ”aldrig mer”, men i det samhälle som den har skapat kan man inte längre undervisa om förintelsen, eftersom denna antirasisms skyddslingar inte tolererar det, och judarna flyr varje år vår kontinent i tusental. Försöker Sverige, mer eller mindre medvetet, att göra bot för att det var mindre fientligt mot Tredje riket än det kanske borde ha varit? Jag vet inte. Man brukar säga att i sin puritanska nit att göra det rätta går Sverige för långt i antingen den ena eller den andra riktningen. Kanske måste man se det masochistiska vansinnet som att landet visar upp en ny väg till den gudfruktiga hängivenhet som ledde till så många härjningar under senare delen av 1800-talet. Om detta vittnar Ibsen, Dreyer, Munch eller just Laestadius, var och en på sitt sätt. Den neurotiska dimensionen av den aktuella situationen är för mig obestridlig. Måste man påpeka att gästfrihet förstås aldrig har inneburit att man låter sig invaderas av ett obegränsat antal gäster, som inte är särskilt vänskapliga, och till dessa överlämnar sitt hem eller fädernesland, för att till slut tvingas be dem att vara snälla att ge en själv en liten plats och några rättigheter i det som en gång var ens eget land? Ingen moral har någonsin krävt det, men varje moral har dessutom strängt fördömt det som en fruktansvärd likgiltighet inför döden, ett förnekande av förfäderna och en orättfärdig uppoffring av de kommande generationerna.
Fallet Sverige är, även om det är skrämmande i mina ögon, också mycket spännande. Jag är faktiskt övertygad om att det som jag kallar Det stora utbytet, bytet av folk och befolkning, den demografiska översvämningen och det etniska ersättandet som hela Europa har underkastats, men framför allt Västeuropa, trots sina enorma proportioner som företeelse, endast är en del av en bredare rörelse, utbytessträvan, den allmänna ideologin om alltings utbytbarhet, människor av andra människor, folk av folk, män av kvinnor, människor av maskiner, det levande av det materiella, djur av saker, som i de fruktansvärda köttfabriker där stackars djur som aldrig kommer att få se varken gräs eller himmel bokstavligen produceras, som döda föremål, vilka dessvärre ofta dessutom möter halaldöden.
Utbytessträvan är en helhet. Den som inte har förstått att utbytessträvan är en helhet kan inte förstå någonting om Det stora utbytet. Och Sverige, om man ska tro de förfärade ekon som når våra förbluffade öron, är det mest framskjutna laboratoriet för denna globala utbytessträvan, för produktionen av likriktad mänsklighet. Är det sant att små svenska pojkar har förbjudits att kissa stående? Är det sant att arabiska har gått förbi finska som landets andra språk? Är det sant att en film från regeringen ber svenskar av svenskt ursprung att gå upp i en ny nation, där de endast ska bli en komponent bland andra, jämlika de andra, antagligen i väntan på att den islamiska triumfen ger dem en underordnad roll, som ett erövrat och kuvat folk, som dhimmis? Det är inte bara ett Nobelpris i litteratur som tilldelas Bob Dylan som vittnar om denna globala utbytessträvan, i detta fall Det lilla utbytet, en nödvändig förutsättning för Det stora utbytet, ty de folk som känner sina klassiker låter sig inte utan revolt kastas på historiens sophög. Jag talar om masskulturens ersättande av högkulturen som gemensam referens.
Det värsta är att den ohygglighet som nu sker fortfarande skulle kunna undvikas. Det skulle räcka att de europeiska folken vaknar, lämnar det vegetativa tillstånd som glömskans undervisning och dvalans industri försatt dem i. Jag tror inte på möjligheten, för att parafrasera Stalin, att göra motstånd mot utbytessträvan i ett enda land. Hela vår kontinent hotas till sin civilisation och sin självständighet. Hela kontinenten måste göra uppror och först av allt mot förrädarna som överlämnar den till invasionen. Om några talar om ett inbördeskrig har de trots allt fel. Kampen som ska föras liknar snarare ett klassiskt självständighetskrig, ett antikolonialt uppror. Medlen och målet är ett: återvandringen, de erövrande folkens återfärd hem till sig.
