Grekland kräver krigsskadestånd av Tyskland

Den 44-årige ex-kommunisten Alexis Tsipras är partiledare för det vänsterradikala partiet Syriza sedan 2009. Under hela sin ungdom var han med i kommunistiska ungdomsförbundet och sedan Greklands kommunistiska parti, hur mycket mer ”ex-kommunist” han är i jämförelse med Lars Ohly lämnar vi därhän.

Under årtionden har åtskilliga röster om det vanskötta Grekland yttrat sig, det var inget som förvånade någon, det socialdemokratiska Pasok hade haft makten större delen av tiden sedan 1981 med bland andra far och son Papandreou som partiledare och farfadern ledde Pasok tiden före den korta militärdiktaturen 1967-74. Landets borgliga regeringar var inte mycket annorlunda än de Pasok-ledda. Allt var i sin ordning i det korrupta, EU-bidragsmottagande turistparadiset tills det blev ännu värre efter att landet genom fusk lyckades bli del av Euroområdet. Grekland blev medlem i EG 1981 och införde euron som valuta 2001, men redan efter några få år insåg omvärlden att Grekland dolt besvärande ekonomiska förhållanden. Det medvetna ekonomiska mörkandet som avslöjats visade att landet inte kvalificerade sig för att ingå i den gemensamma EU-ekonomin. Grekland ansågs av olika bedömare snarare befinna sig på samma nivå som ett utvecklingsland i Afrika. Världen chockades samtidigt över hur statsanställda greker kunde få lön utbetalt utan att gå till jobbet och hur man behöll sin lön trots att man gått i pension. Efter att socialdemokraterna gjort vissa inledande åtgärder som IMF, ECB och EU-kommissionen ålade dem, slog befolkningen bakut och valde 2015 istället vänsterextremism med resultat att Syriza blev det nya stora partiet. Redan samma år, 2015, under ett besök i Berlin och förintelsemonumentet, vädrade Alexis Tsipras sina höga ersättningskrav mot Tyskland. Tsipras företrädare yttrade också krav på samma sak redan 2012. Ersättningskraven skulle grunda sig på Nazitysklands, Italiens och Bulgariens angrepp mot Grekland den 6 april 1941 och den efterföljande ockupationen, men från den tyska Förbundsregeringen vill man inte diskutera ämnet med grekerna. Detta eftersom ersättning betalades redan årtiondena efter andra världskriget. I övrigt anses Tysklands skuld vara reglerad genom ett slutgiltigt avtal med segrarmakterna 1990. Sigmar Gabriel (socialdemokrat) som under flera år var vicekansler till Merkel och näringslivs- och energiminister skall redan när Alexis Tsipras första gången ställde kraven, officiellt ha yttrat att grekernas krav är dumt. I Sverige gav detta vissa rubriker 2015, men den här gången bemöter media nyheten mest med en gäspning.

Cirkusen med Alexis Tsipras som grekisk statminister skildrades övergripligt i den av SVT nyligen sända dokumentärserien ”Vägen till Brexit”. Där visades hur Alexis Tsipras och hans än mer socialistiska finansministrar uppträdde mot övriga EU-länder när dessa skulle hjälpa landet ur sin ekonomiska knipa. Grekerna drog ut på förhandlingarna med långa extra inlägg och oaviserade vändningar och de framlade tilläggskrav för att visa sitt trots mot Tysklands rullstolsburne finansminister Wolfgang Schäuble. Grekernas linje var och är att EU skall ge fler och bevilja fler förmånliga lån utan egentlig motprestation. Europeiska rådets ordförande Donald Tusk skildrade i dokumentären hur innerligt trött han var på grekernas nyckfullhet under förhandlingarna och deras oförmåga till insikt om nödvändiga åtgärder. Irritationen inom EU blev som störst när Alexis Tsipras, efter att ha godtagit förhandlingsförslaget under sommaren 2015, genast därefter utlyste en folkomröstning så att hans folk kunde rösta nej till de det åtgärdspaket som skulle räddat Greklands ekonomi. I dokumentären framgår också hur snälla tyska representanter var mot grekerna. Den största tjänsten utfördes av Angela Merkel som, bakom ryggen på Donald Tusk, hastigt gjorde upp med Turkiet om att återta alla de syriska flyktingar som ansamlats i Grekland och på så vis räddade Grekland från ett flyktingkaos som de inte kunde hantera eller bekosta. EU, det vill säga tyska och svenska skattebetalare, får sedan dess betala Turkiet flera miljarder Euro årligen enligt uppgörelsen. Grekland kastades inte heller ut ur Euroområdet som det egentligen var tänkt från början, trots att landet fuskat och medvetet överträtt alla regler. Genom fulspel mot övriga EU lyckades Alexis Tsipras komma undan ansvaret att städa upp landets ekonomi och sköt problemen framför sig ytterligare några år.

Grekland har under alla år som EU-medlem kunnat kassera in bidragspengar från länder i norr. Trots det prekära faktumet beslutade Hellenska parlamentet (grekiska riksdagen) onsdagen före påsk, den 17 april 2019, med stor majoritet att Berlin skall betala 100-tals miljarder Euro i krigsskadestånd och ersättningar till krigsoffer. Tidigare har nämnts 2 600 miljarder kronor, det kan jämföras med att Polens regering krävt ungefär 8 000 miljarder kronor. Tsipras sade i sitt tal inför parlamentsledamöterna att det var en ”historisk och moralisk plikt” och att det nu finns en chans att ”avsluta detta etiska och känslomässigt belastade kapitel”. Alexis Tsipras förklarade också att Grekland ”förväntar sig ett svar från den tyska regeringen med välvilja och god anda och äkta vänskap”. Partiet Gyllene Gryning var det enda som röstade nej till att kräva pengar. Att ställa samma krav mot Turkiet, som under början av 1900-talet mördade en miljon av sin grekiska minoritet (1914 – 1922) och tvingade lika många till utvandring, skulle vara en svårare sak. Det var ändå relativt få som dog under den tyska ockupationen; 20 000 soldater, 80 000 civila greker och 60 000 judar. I en del fall räknar man in svältoffer så att summan når 250 000 döda greker under Tysklands ockupation 1941 – 1944.