Under valet 1991 satt jag framför teven i en trea i Göteborg. En kursare, Lasse, hyrde rum av en veckopendlande ställningsbyggare och bjöd på valvaksfika ute i Länsmansgården. Markus satt också bänkad. Vi hade alla tre börjat på byggingenjörslinjen på Chalmers och blivit goda vänner. SVT gjorde för första gången vallokalsundersökningar och långa sändningar med många gäster. I TV-soffan satt experter och före detta politiker. Reportrar ute i vimlet tog tempen på väljarna. Sverige var fortfarande väldigt svenskt och tilliten till systemet hög, trots att politiker detaljstyrde oss otäckt mycket. Något den gamle M-ledaren Ulf Adelsohn påpekade i TV-studion och fick medhåll av före detta bostadsministern Birgit Friggebo (FP): ”Man borde satsa mer på ideologier än detaljer”, tyckte hon.
År 1991 var missnöjet stort. Det gav Ny Demokrati röster. De två ledande språkrören för partiet, Ian Wachtmeister och Bert Karlsson, kom att slå in en kil i etablissemanget. ”Ett populistiskt och främlingsfientligt parti”, skrek Bengt Westerberg (FP) och Olof Johansson (C). De två visade prov på stor arrogans och djupt folkförakt. Ingen får störa den politiska klassen, de moderna samhällsbyggarna. Både Centern och Folkpartiet fick usla röstsiffror under kvällen, men svor att stoppa Ny Demokrati till varje pris. Drivkraften att vara emot visade sig vara starkare än visionen för. Ett fenomen som kom att stärka gruppidentitet hos partierna och rusta för en kamp mot den inbillade fienden. Deras ilska och hat gav dem tunnelseende. De utmålade sig själva som goda. Självutnämnda försvarare av det rätta. Utmanare av makten blev därigenom onda och fel.
Detta år lade jag min röst på Folkpartiet. Antagligen föll jag för billiga poänger och floskler. Omvärlden förändrades drastiskt då. Sovjetunionen kollapsade samma år. Öststatskommunism föll samman. Berlinmuren hade rivits två år tidigare. Maktvakuum uppstod i de gamla kommunistländerna. Konflikter blossade upp. Strider bröt ut. Balkan blev en krigszon mellan olika minoriteter och snart var hundratusentals människor på flykt. Planekonomiska strukturer i vårt arma land var också på väg att upplösas. Sossarnas maktimperium sedan sent sextiotal och nyliberalismens lånefest under åttiotalet kom att segla upp till en perfekt storm.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
