Journalismen – ett hot mot demokratin

I gamla tider stod präster och myndigheter för samhällsinformation och attitydbildning till allmänheten inom ramen för lokal tradition. I denna dynamik växte den moderna demokratin och rättssamhället fram. Makten att informera var och är den mest basala och viktigaste komponenten i byggandet av civilisation. För den kristna tron är sanningsbegreppet mer fundamentalt än i andra religioner. ”Sanningen skall göra Er fria” formuleras i Johannesevangeliet kapitel 8 vers 32, en formulering med ett oändligt djup och fundamental betydelse för det kristna samhällsbygget. Sveriges ämbetsmän och institutioner har tagit detta för givet, en självklarhet, fram till 1960-talet.

På 1960-talet inträffande för Sverige ödesdigra ting. Ett var den tilltagande vurmen för den starkt antikristna kommunismen. Flera idédebatter på 1950- och 1960-talet med Ingemar Hedenius och Herbert Tingsten som gavs utrymme i media, ägda till stor del av icke-kristna intressen, resulterade i en begynnande underminering av det ditintills så framgångsrika lutherska samhällsbygget. Kristna konservativa debattörer släpptes inte fram i media förutom när de förlöjligades. Journalismen började göra sig märkbar, den fann sina instrumentella metoder, den formulerade det katastrofala grundpostulatet att icke folkvalda journalister hade rättighet att styra den information som allmänheten skulle få del av.

Maktförskjutningen kulminerade i den kommunistiska 68-revolten bland studenter. Här i Sverige växte det fram ett kollektivt Stockholms-syndrom (ett begrepp inom psykiatrin som betyder ”identifikation med den som hotar”) mot Sovjetunionen, den militära giganten som i ett ögonblick kunde utplåna Sverige. Den historiska situationen var idealisk för en makthungrande ouppfostrad, alltså icke-kristet fostrad, journalistkår, allt ifrån studenter till professorer med ett dubiöst sanningsbegrepp. Landet låg vidöppet för dem och de förstod att de kunde göra karriär, få ekonomisk profit och få anseende genom att vrida information till sin egen eller sin kommunistiska ideologis fördel. Mycket av detta ägde också rum internationellt med den så kallade Frankfurtskolan som bas. Frankfurtskolan var och är ett vetenskapligt mediokert genomtänkt system av klar icke-kristen prägel. Ett blodbestänkt sammelsurium av psykoanalys och marxism. Sanningen skulle icke vara central längre. Den som hade informationsmakten kom i centrum. Var det en tillfällighet att samtliga centrala personer i Frankfurtskolan tillhörde en anti-kristen ideologi – den kommunistiska?

Vi känner alla till en mängd lögner som spridits av förenade hönshjärnor och tricksters i journalistkåren som:

1. Det är mobbaren i skolan som har problem – inte mobboffret.

Kommentar: Att säga att mobbaren har problem är ett slag i ansikte, mage och själ på det redan utsatte mobboffret. En satanisk hållning utan någon som helst grund i seriös vetenskaplig forskning. Svenska fnittriga feministiska journalister ljuger. Ego-uppblåsta så det bubblar om dem.

2. Alla människor vill jobba – ingen sjukskriven fuskar.

Kommentar: Alla normala människor, dock icke svenska journalister, förstår att många fuskar för att få förtidspension och sjukskrivning. Till exempel hela Englands utvärderingssystem av sjukdomsrelaterad arbetsoförmåga utgår från att en stor procentandel försöker lura välfärdssystemet på pengar. Men detta mörklägger svenska journalistkåren. Uppriktigt sagt verkar den så obegåvad att jag inte tror den har förmåga att ens förstå begrepp och referensramar i saken. Stackars Sverige.

3. Invandring är lönsamt per definition.

Kommentar: Detta är inget annat än en stor lögn som trumpeterats ut i decennier av ”ego-uppblåsta” journalister. Även om viss invandring är lönsam rent ekonomiskt så är definitivt inte all invandring det.

4. Den största och mest katastrofala mörkläggning av svensk journalism som undertecknad känner till är dock mörkläggningen av iatrogena by-proxy-övergrepp (sjukvårdsframkallade övergrepp från närstående) hos barn och vuxna, till exempel den så kallade apatiska barn-epidemin i Sverige. Vad som gör iatrogena by-proxy-övergrepp speciellt tragiska är att vuxna lurar läkare att börja undersöka och felbehandla deras barn genom att fabricera symtom hos barnen. När läkaren väl förstår att han är lurad så kan han inte avslöja övergreppet eftersom han själv varit en stor del av övergreppet. Skulle han i ett sent skede i övergreppet säga till föräldrarna att han misstänker att de ligger bakom, skulle läkaren själv riskera åtal för deltagande i barnmisshandel och kanske komma i fängelse eller mista sin legitimation. ”Han borde vetat bättre, han som kallar sig läkare” och mycket annat kan föräldrarna skriva i sin anmälan mot läkaren som kommer mer eller mindre helt i övergreppsmännens händer. Allt detta har undertecknad, specialist på simuleringsdiagnostik, gång på gång informerat svensk media om men då har de hängt ut mig som en okunnig rasist. Offren har blivit en sanslös tortyr av flyktingbarn inför öppen ridå i det svenska etablissemangets regi, där vi vet att många barn är svårt plågade. Detta förstår vi bland annat genom att de har extrema nivåer av stresshormoner i blodet. Men detta mörklägger journalisterna som utser sig själva till experter på allt möjligt. Svenska mediokra journalister har skapat världens kanske mest tragiska medicinska skandal där tusentals flyktingbarn svårt torterats under en tidsperiod över tio år – eftersom läkare kommer i en hopplös situation: A. de uthängs av journalister som rasister om de slår larm. B. De riskerar polisanmälas av övergreppsmännen för felaktig vård. Men den här typen av kognitiva reflektioner klarar helt enkelt inte svenska journalister av. Krasst uttryckt är de för korkade. Istället intervjuar journalisterna de alltmer fåtaliga i saken sanslöst okunniga läkare som tycker som de själva.

En annan central punkt är att svenska journalister inte förstår att Mohammed och Jesus Kristus representerar två totalt olika religioner med två gudar som inte har det minsta med varandra att göra. Det är två helt oförenliga gudsbilder och värdesystem, men kristna präster som påpekar detta uppenbara sanna påstående skjuts i sank av de mediala prästerna – alltså journalisterna – som menar sig ha tolkningsföreträde. Är det någon mer än jag som är pessimist inför framtiden?

Det finns en mängd andra punkter där svenska journalister i en primitiv onyanserad journalism sätter sig över medborgarna, bestämmer vad folket skall tycka och tänka utan den minsta självkritik. Jag benämner denna ideologi för journalism. Jag använder en -ism eftersom jag ser den som en ideologi, hos journalister, en mycket destruktiv sådan eftersom den släppt det kristna sanningsbegreppet som tidigare varit navet i det svenska samhällsbygget. En annan benämning torde vara demokratur.