Skip to Content

Regementets kalk. Målning av Gustaf Cederström. Nattvarden var en viktig ritual för de svenska soldaterna, särskilt inför en drabbning. Foton höger: Pixabay.
KULTUR

Karolinernas gudsfruktan: Korset och värjan

PappersupplaganNya Tider v. 49

I karolinernas Sverige betraktades svenskarna som Guds utvalda folk, vilket förkunnades från predikstolar och i fältgudstjänster. Monarken sågs som Salomo i det nordiska Israel, målet var ett folk och en kyrka som endräktigt underordnade sig Guds ord.

Publicerad: 4 december, 2018, 07:40

  • Svenska

Läs även

Karl XI:s regeringstid, 1672-1697, kom att bli av stor betydelse för kyrkans liv och för utformningen av det karolinska Sverige. En rad viktiga dokument utarbetades: Kyrkolag 1686; katekes 1689; kyrkohandbok 1693; psalmbok 1695. Även en revision av Gustav Wasas kyrkobibel inleddes och slutfördes 1703 som Karl XII:s Bibel.

Kyrkan inordnades i enväldets samhällsbyggnad och den evangeliska kristna tron blev avgörande för både överhet och folk. Svenska folket skulle vara ett kristet folk. Psalmboken och framför allt katekesinlärning lade grunden för en folkundervisning som saknade motstycke i andra länder.

Flera exempel vittnar om den personliga tron hos både Karl XI och dennes efterträdare på tronen, Karl XII. Bägge inledde arbetsdagen med bibelläsning och bön, bevistade regelbundet gudstjänsten och var noga med nattvardsberedelse samt nattvardsgång.

Västmanlands regementes nattvardskalk i silver, skänkt av Karl XI 1697. Efter nederlaget vid Poltava 1709 grävdes kalken ner vid en stor ek av regementets pastor. Först 1721 frigavs pastorn ur rysk fångenskap och kunde återvända hem med kalken, som nu finns på Armémuseum i Stockholm. Foto: Nya Tider

Som konung stod Karl XI över sina undersåtar men under Guds ord. Han var högst medveten om den ställning och auktoritet som följde på kallelsen att vara kung av Guds nåde, samtidigt som han var djupt övertygad om att inför Gud var alla lika. I samband med sin död gav han befallning om att inga regalier fick läggas i hans kista, som skulle vara av enklare slag.

Av undersåtarna förväntades att de skulle visa kungen kärlek, fruktan och lydnad, ty han var satt att vara Guds styresman. Att inte erkänna detta var detsamma som att kränka den gudomliga ordningen. Denna ordning betraktades som en gåva av Gud som medförde folkets välsignelse.

I kungens kallelse ingick det även att utöva makt över kyrkan. Syftet var att skapa samma styrka och enhet inom kyrkan som indelningsverket åstadkommit i krigsmakten. Målet var ett folk och en kyrka som endräktigt underordnade sig Guds ord. På så sätt skulle Guds vrede avböjas och verkställandet av hans straffdomar förhindras. Av samma skäl dömdes kättare till landsflykt eller livslångt fängelsestraff.

Kungen ägde absolut makt över sina undersåtar, men både dessa och kungen stod under Gud, som skulle döma även över regentens gärningar. Denna förståelse av den kristna samhällsläran förhindrade att enväldet utvecklades till ett tyranni. Psalm nr. 377 i 1695 års psalmbok, kal­lad ”en konungs bönepsalm”, ger oss en god sammanfattning av ideologin:

En fader till att vara
För landet är jag satt,
Att nöd och allsköns fara
Förhindra, dag och natt.
Giv Gud, som allt förmår,
Att jag mig så förbarmer,
Att ingen tryckt och armer,
Ifrån mig tröstlös går.

Också i den svenska armén var det noga med kristendomen. ”Sann gudsfruktan är ett av de förnämsta, nödigaste och nyttigaste ting, vid vår krigsmakt”. Orden är Karl XI:s.

Kungen undersökte personligen kunskaperna i trosläran på generalmönstringarna. Den enskilde soldaten skulle ha försvarlig kristendomskunskap och kunna läsa en bok.

Reglementerade korum hölls varje morgon och kväll samt huvudgudstjänst varje sön- och helgdag. Dessa arrangemang genomfördes också under svårast tänkbara förhållanden och inställdes endast i yttersta nödfall, om ens då. I krigstid hölls korum under bar himmel och vintertid även i sträng kyla. Under den långa predikan stod soldaterna på knä.

Ansträngningarna att göra svenska folket än mer kristet bar stor frukt. Man kunde inte tänka sig en värld utan Bibelns Gud. Läskunnigheten blev allt mera utbredd tack vare katekes­undervisningen. Enkla människor lärde sig många saker utantill och hade häpnadsväckande förmåga att i stillhet lyssna till Guds ords förkunnelse. När Karl XII jordfästes i Riddarholmskyrkan i Stockholm varade begravningsakten från klockan sex på eftermiddagen till klockan tre på natten.

Värvare. Målning av Gustaf Cederström. Den enskilde soldaten i den karolinska krigsmakten avkrävdes kristendomskunskap och religionen var ett framträdande inslag i hans vardag.

 

Hur starkt den evangeliska tron gripit tag om folksjälen visas av hur man såg på och bemötte dödsdömda. Enligt Kyrkolagen skulle prästen besöka sjuka och dödsdömda. De som bekände och ångrade sina synder skulle få ta emot nattvarden om de önskade den. Vid bikt hade prästen absolut tystnadsplikt.

Efter en nattvardsgång kunde den dödsdömde vara viss om att vara ett Guds barn och behövde inte frukta döden. Från en avrättning i Uppsala 1694 berättas om hur den dömde på schavotten sjöng psalmer med blottat huvud och upphöjda händer. Och ”under det han bad som bäst, avhögg skarprättaren med ett brett svärd honom huvudet.”

Denna frimodighet och förtröstan på Guds nåd betraktades som en dygd. Alla ansåg sig ha gjort sig förtjänta av döden. Att vara dödsdömd sågs närmast som en fördel. Då visste man den exakta tidpunkten och kunde förbereda sig innan inträdet i evigheten. Synsättet var att Gud verkar i rättens dom och bödelns hantverk.

I karolinernas Sverige betraktades svenskarna som Guds utvalda folk, vilket förkunnades från predikstolar och i fältgudstjänster. Monarken sågs som Salomo i det nordiska Israel. På samma sätt som israeliterna i Gamla testamentet var de svenska krigarna Guds redskap för att bestraffa folk som syndat mot Herren. Blodbaden i Gamla testamentet kunde därigenom tas som intäkt för det egna dödandet. I takt med Karl XII:s framgångar på slagfältet vann denna ideologi alltmer terräng bland befolkningen.

Synen på svenskarna som Guds utvalda redskap vann gehör också i utlandet. Bland protestanter runt om i Europa betraktades Karl XII som ett Herrens verktyg för sanning och rätt. Hur djupt ideologin trängt in i de svenska soldaternas sinnen kan ses i hur man mottog nyheten om konungens död.

Löjtnanten Lyth skriver i sin dagbok från fångenskapen i Sibirien: ”vår allernådigaste Konung, vår segersamme anförare, vår fader och vårt försvar, den stridbaraste Hjälten och Svea store konung, Konung CARL XII för Fredrikshald i Norge var igenom döden avgången och ihjälskjuten.” […] ”Ack, vår nådigaste konung är död! Ho skall näst Gud nu sörja för oss fattiga fångar eller sig om vår förlossning och välfärd bemöda och vårda låta?” […] ”Vi sutto i våra fångehyddor i detta sibiriska Babel och gräto hjärteligen, enär vi tänkte på nådigaste konungs olycklige dödsfall, jämte vårt Svea Zion.”

Hos karolinerna rådde en fast övertygelse om att Guds vilja låg bakom precis allt som skedde. Enligt instruktioner för stormning av ett fientligt batteri, skulle krigsmännen inte tänka på att ta skydd utan gå rakt på, med högt huvud. Ty ”ingen kula träffar människan utan Guds vilja, antingen man går rätter eller luta.” Med anledning av dem som stupade skulle officerarna efter striden påminna om att allt skedde efter Guds rådslut. Truppen kunde därmed förväntas uppträda ”tappert och villigt” i nästa strid.

Försynstron, övertygelsen om att Gud och hans Son är inblandad i allt som inträffar, var djupt förankrad hos den enskilde soldaten. Man marscherar, lägger sig ned att sova och börjar ett anfall ”i Jesu namn”.

För krigslyckan ansågs fromheten vara av stor betydelse. I krigsartiklarna fanns en speciell bön att använda när ”fältslag eller andra farlige tillfällen var för handen”. ”Givom ock allom dem, som med mig emot våra fiender skola strida, frimodighet, lycka och seger, på det att våra ovänner måtte se att du är med oss och strider med dem som uppå dig förlåta.”
Inför större strider sjöngs alltid psalm 96: vers 6:

I Herranom står vår hjälp och tröst som himmel och jord haver skapat,
Han styrke vårt hjärta i vårt bröst, eljest hava vi saken tappat.

Trygge måge vi härvid stå; fast är den grund vi bygge på. Ho kan oss nu omstörta?

Olyckor sågs som ett Guds straff här i tiden för begångna felsteg. Tvärtemot vad man skulle kunna förvänta sig, tyder många vittnesbörd på att varken nederlag, fångenskap, konungens död och förlusten av Sveriges stormaktsställning kunde få krigsmännen att ifrågasätta sitt uppdrag och sin evangeliska tro.

Erik Larsson Smepusts dagbok vittnar om oerhörda strapatser han fick genomgå i kronans tjänst. Som 20-årig dräng i Mora socken tog han år 1701 värvning som soldat i general Levenhaupts regemente i Livland. Smepust hamnade i rysk fångenskap efter slaget vid Poltava, men rymde år 1714. Han tog sig igenom det ockuperade Finland och lyckades komma hem efter en månad. Väl hemma anmälde han sig genast åter till krigstjänst! Som löjtnant deltog Smepust senare i ännu ett krig med Ryssland. Han stupade vid slaget i Villmanstrand år 1741.

Efter svenskarnas seger vid Fraustadt år 1706 inträffade en av de svårare ”krigsförbrytelserna”. En massaker anställdes på den sachsiske generalen Schulenburgs ryska bundsförvanter. Generalen försökte förgäves rädda livet på dem genom att beordra de ryska trupperna att vända kappan med det röda fodret utåt, så att de skulle kunna tas för sachsare. Men då den svenske generalen Rhenskiöld fick veta att de var ryssar gav han befallning om att man skulle ”skjuta dem för huvudet, som var ett rätt ynkligt spektakel.” Ingen av de 600 ryssarna överlevde.

Löjtnanten Lyth skriver angående denna händelse att ryssarna blev ihjälstuckna och ihjälskjutna och ”föllo över varandra som slaktfår”. Det framgår inte om han fick några samvetsförebråelser för den sakens skull. Hårdheten hos karolinerna sammanfaller med att illdåd av detta slag ansågs höra till krigets spelregler och var ett uttryck för Guds straff. Men det fanns också en ganska allmänt utbredd negativ syn på fienden.

Denna hårdhet och stränga gudsuppfattning var förenad med en uppriktig och djup tro på Jesus. Grunden för de karolinska krigarnas mod var övertygelsen om att vara Guds barn genom tron på Jesu försoningsverk. Den personliga relationen med Frälsaren nådde sin höjdpunkt under nattvarden, då man fick bekänna sina synder och ta emot Kristi kropp och blod.

I soldaternas dagboksanteckningar är dessa tillfällen noggrant noterade. Fältprästen Westermann skildrar efter slaget vid Holovzin, om hur utövandet av hans prästkallelse når sin topp när han kliver runt i leran mellan hästkadaver och lik och ger svårt sårade soldater det nådemedel, som skall föra dem från jordetillvaron till Guds paradis:

”När fienden var förjagad och jag begav mig ned över älven fick jag ock där något att göra, medan uti kärret lågo några som på mig ropade, vilka illa och till döds sårade voro, vilka jag ock uti gyttjan med Herrans heliga nattvard bespisade.”

Av citaten från några karoliners dagboksanteckningar framgår att deras tro var av samma slag som den kristendom evangeliskt kristna bekänt sig till i alla tider. Enda undantaget utgör vissa särdrag i det karolinska enväldets samhällslära. Tron på den gudomliga försynen och vetskapen om att Herren kan straffa avfallna folk tillhör däremot den bibliska trosövertygelsen.

För nutida läsare ter det sig möjligen fascinerande och främmande, hur de oerhörda strapatser karolinerna fick utstå och den hårdhet kriget gav dem, kunde förenas med en så innerlig tro på frälsaren Jesus.

Till sist några avslutande rader från löjtnant Lyths dagboksanteckningar om veder­mödorna Karl XII:s armé fick utstå då man julen 1708 nådde byn Petrowka i Ukraina:

”Här var stor jämmer att anskåda det arma manskapet, som medelst långsamma marschen alldeles förfrusne vore; ja mången ryttare och dragon satt på hästen i sin fulla positur ihjälfrusen, […] Dagen efter, som var den 24 d:o, visiterades kompanierna, och vid vart och ett intet ringare än 25 á 26 man förfrusne befunne, av vilka beklagligen händer, fötter och ben, omsider avstympades och avsågades, att det var mer ömka och jämmer att anse.

Tillförne hade hunger mången man kaputerat, nu kom kölden till med och förövade på oss sin grymhet. […] ifrån luften fåglarna ihjälfrusne till jorden nedföllo; de små tama kreaturen, såsom höns och gäss, lågo jämväl i husen döda av kölden, och kunde vi ej heller hästarna kölden resistera, av vilka många kreverade och falla måste. […]

Välsignad vare Herren min Gud, som uti så mången nöd och farlighet mig så underligen fört, bevarat och uppehållit haver! Välsignad vare min Gud för både med och motgång i allan tid!

Ja, evig ära, lov, pris och tack vare min Gud, för all nåd, godhet och barmhärtighet, som mig intill denna stund bevist är, och emedan ålderdomsaftonen för mig tillstundar, så beder jag dig min Gud av hjärtat ödmjukeliga, att du jämväl med din nåd, frid och välsignelse ville framgent vara och förbliva hos mig och låta mig evinnerligen med dig leva! Herre min Gud, hör och bönhör mig, för min dyraste frälsares Jesu Kristi skull, uti den helige andas kraft! Amen. Amen.”

[email protected]

Håll god ton och ett vårdat språk i kommentarerna. Olagligt innehåll är så klart förbjudet och kommer att resultera i avstängning från vårt kommentarsfält.

Om du har blivit godkänd för att lägga upp kommentarer utan förhandsgranskning från tidningens sida är det du själv som är ansvarig för innehållet. Det innebär att Nya Tider kan tvingas att medverka vid brottsutredning vid ett eventuellt åtal.

För förhandsmodererade kommentarer ber vi om tålamod. Vi går löpande igenom kommentarer men det kan beroende på tid på dygnet dröja flera timmar innan vi hinner titta på den.

Vi förbehåller oss rätten att radera kommentarer som innebär förtal, är kränkande, innehåller grovt språk eller helt enkelt är irrelevanta.

  • Three Springs

    Nya Tider har många intressanta historiska artiklar. Jag har studerat tidsperioden och kan bekräfta flera detaljer. Karl den elfte ställde samma krav på sina medarbetare som på sig själv och han gjorde inte skillnad på folk. Han var släkt med familjen Fleming, men den skonades inte av hans reduktion. Karls gärningar hade andlig kraft och långtidsverkan. Han dog med 38 knutor i magen och jag misstänker att han mördades.

    Vår kristna historia glöms bort. Det är intressant att Nya Tider har förståelse för vårt arv. Flera generationer behöver läras upp.

    Biskop Svedberg gav ut psalmboken, men finnarna kom före med en egen. De kom också före med Bibeln och var en kulturell kraft i landet. De var mycket viktiga inte minst militärt. Det behöver folk också få veta och även i Finland. Landsdelen var ofta drivande, inte förtryckt.

    Tack för artikeln.

  • mats_fri

    Fanatismen liknar den som vissa amerikaner eller muslimska jihadister uppvisar. Det är inget jag vill uppmuntra.
    I mina ögon har kristendomen tyvärr fördärvat det svenska folket, och fördärvet fullbordats av sossarna.

    Men visst, historia är alltid intressant, ofta avskräckande.

    • Three Springs

      Soldatens instruktionsbok predikade strängare och mer bibliskt än prästerna. Han fick lära sig att goda gärningar räknades, medan prästerna sade att det räcker med att tro. Bibeln var soldatens andra bok och den läste han. Alla soldater fick lära sig att läsa och skriva, trots att landet var fattigt. De höll kontakt med sina familjer och kunde skriva rapporter till befälen. Deras tro var stark och det gjorde dem till andliga soldater. De gick fram utan fruktan och i lydnad.

      Sossarna har förstört landet. Våra gamla kungar var bättre och sossarna hatar dem.

Tjeckiske världsartisten Karel Gott avliden

KULTURI Sydsvenskan hävdas att han kallades för ”tjuren från Pilsen”. På annat håll bar han smeknamnet ”Elvis från Moldau” eller ”Böhmens näktergal”. Men under sin samtid var det varumärket ”Östs Sinatra” som han var känd på västra sidan järnridån. Den tjeckiska mästersångaren Karel Gott avled 80 år gammal den 1 oktober.

Samtida konst i Sverige – Jonas Nilsson

INRIKESI ett brus av konstnärliga innovationer och nya, alltid politiskt korrekta trender är det inte lätt att upptäcka begåvade, oberoende konstnärer. De är inte många men uppskattningen av deras verk bland konstkännare är desto större. En bland sådana ”okända” samtida svenska konstnärer är naturmålaren Jonas Nilsson. Det kända galleriet Åmells uppmärksammade Nilsson med två separata utställningar och två fantastiska kataloger, egentligen två mycket påkostade konstböcker.

Ett tänkvärt rusäventyr?

KULTURRobin Carell torde vara känd för Nya Tiders läsare. Förutom hans texter i denna tidning har han bidragit till sajten Motpol. Hans debutroman heter Rus­äventyret och de skeppsbrutna piraterna och gavs ut 2016. Den handlar om ett liv i droger och elände och är, som det brukar heta, ”ett gripande mänskligt dokument”. Men den är mer än så, den har tät handling och ett språk som efterhand fängslar läsaren.

”Det gyllene århundradet” under attack

KULTURAmsterdam Museum kommer inte längre att använda termen ”det gyllene århundradet” (Gouden Eeuw) om Nederländernas storhetstid under 1600-talet. Enligt konservatorn Tom van der Molen är skälet att benämningen skulle ”bortse från 1600-talets många negativa aspekter, som fattigdom, krig, tvångsarbete och människohandel”.

Gudarnas trickster – Om den tvetydiga gestalten Loke

KULTURAv alla gudar och väsen i den nordiska religionen och mytologin är kanske Loke den som väckt mest huvudbry, särskilt när det gäller hans ursprung. Han framställs i Eddan som lömsk och svekfull samtidigt som han ibland hjälper gudarna, men efter att han, genom sin list, dödar Balder fjättras han fast i underjorden där han ska vara tills Ragnarök bryter ut.

Guillaume Fayes profetia om Europas våldsamma framtid

RECENSIONI sin sista bok, publicerad 2019, beskriver den franske författaren Guillaume Faye hur framför allt vår kontinent har drabbats av massinvandringen, och förutser en mörk framtid för Europa och övriga Västvärlden. Om de europeiska befolkningarna inte helt enkelt underkastar sig de nya kolonisatörerna, ser Faye framför sig inbördeskrig, som antingen kan vinnas eller förloras.

Påskön – ett varnande exempel

KULTURDe flesta har hört talas om Påskön i Stilla havet och de numera nästan 900, upp till tio meter höga, uthuggna statyerna som upptäcktes på ön på 1700-talet. Alf Ronnby reflekterar här över hur ön och dess tragiska öde kan vara en tankeställare för oss i dag. Är vårt konsumtionssamhälle dömt att kollapsa precis som det gjorde på Påskön?

Simon Stålenhag – svensk succékonstnär

KULTURSimon Stålenhag är en svensk konstnär vars visioner av ”en ålderdomlig framtid” redan rönt stor uppmärksamhet på nätet. Hans tre böcker, där målningarna med korta beskrivningar utgör en fantasikittlande berättelse, har även släppts på engelska efter en gräsrotskampanj som drog in tre miljoner kronor. Nu kan en av hans böcker, som utspelar sig i amerikanskt 90-tal, bli film.

Gå till arkivet

Send this to a friend