Magnus Stenlund har lagt ett omfattande pussel, där han sammanställt offentliga arkeologiska fynd, historiska genkartor, metallurgiska analyser, skriftliga källor och nedtecknade berättelser och många andra data för att återskapa en komplex bild av de människor som kom till och bodde i Norden. Vilka var de? Var kom de ifrån och vilka var de släkt med? Hur såg deras föreställningsvärld ut och vilka kontakter hade de på kontinenten?
Han menar att den svenska akademiska världen länge valt att tolka historiska fynd till svenskars nackdel. Man har gjort allt för att förringa och förneka svenskars bedrifter och betydelse för Europa. Man kan tolka historiska fynd på olika sätt, och Stenlund menar att det är rimligt att göra den tolkning som verkar troligast, sett till hur olika data hänger samman. Då blir det den som vill göra en annan, mindre rimlig, tolkning som har bevisbördan.
Magnus Stenlund menar att det är viktigt att människor får lära känna sitt ursprung och få vara stolta över det. Och svenskarna har väldigt mycket att vara stolta över.
NyT: Vad är det nya som du har hittat som inte framkommit förut?
– Det är att många typer av fakta blir intressanta först när man drar slutsatser kring dem, slutsatser som, menar jag, ingen annan har gjort med all den nya forskningen från senaste tiden. Forskare har plockat fram fakta som inte kommit ut och blivit kända, men inte satta i sitt sammanhang. Nu när man i efterhand ser att de så kallade nationalromantikerna för hundra år sedan hade rätt i nästan allt så vågar man ändå inte dra de självklara slutsatserna.
Det finns ett antal folkgrupper som är kända genom historien och olika källtexter. Ofta är det greker och romare som har nämnt olika folkgrupper som vi egentligen inte har vetat så jättemycket om, men genom att man har placerat dem på vissa geografiska platser under vissa tidpunkter så har man också kunnat få fram DNA kopplat till just en specifik folkgrupp. Man kan då utgå ifrån att just den folkgruppen är den som har lämnat ett visst DNA.
Man kan titta på modernt DNA och se hur det är med sydtyrolarna till exempel, vad har man för sammansättning där. Man har märkligt mycket av DNA-varianten I1 i förhållande till omgivningen, en skarp skillnad som visar att här har någon folkgrupp bott som lämnat ett stort bidrag till den moderna befolkningen. Detta hänger samman med, menar jag, att i det här området finns märkliga hällristningar som man redan tidigare har jämfört med hällristningar som är typiska för Norden och framförallt Sverige. Det är förstås svårt att säga något säkert, men det gör det i alla fall mycket mer sannolikt att den här folkgruppen i själva verket är nordbor, alltså svenskar sannolikt, som har levt här nere.
Vad har det för betydelse då? Det gör det ju ännu mer intressant när man ser att de svärd som vi hittat här uppe i Sverige är bland de allra äldsta i Europa. De har svärdsämne, alltså koppar, från brytning i just Sydtyrolen. Där hittar vi alltså en trippelkoppling som gör det väldigt väl underbyggt. Var och en av dessa saker har forskats fram men ingen har kopplat samman dem … förrän nu.
Stenlund har tagit del av en stor mängd forskningsrapporter och sammanställt dem till en mer heltäckande bild. DNA-forskningen är främst redovisad i den första boken, Blodet och jorden, som tar upp den allra äldsta tiden, medan Svärdet och Gudarna först och främst fokuserar på bronset. Hur kan man härleda de olika bronsföremålen här i Sverige och Skandinavien, var kommer det bronset ifrån? Stenlund menar att det är en väldigt spännande grundslutsats som kommit fram under de senaste två decennierna, där man börjat luta åt att jyllänningarna var mer eller mindre i kontroll över handelsnätverken i Europa. Åtminstone i norra Europa och troligen även i resten av kontinenten bortsett från östra Medelhavet. Jylland var den kanske rikaste delen i hela Europa under den här perioden, under äldre bronsåldern.
– För att göra brons måste man förutom koppar ha antingen arsenik eller tenn. Men arsenik är luktlöst och smaklöst och man riskerar att dö under processen. Dessutom blir bronset inte riktigt lika bra som med tenn, som normalt sätt brukar vara den andra delen i legeringen. Tenn på den här tiden fanns bara att hämta från i princip ett ställe, Cornwall i sydvästra England. Koppar hittade man i Sydtyrolen och runt Sudeten i Böhmen.
Det är vissa blyisotoper och spårämnen i övrigt i den här brytningen som gör att man kan konstatera vilken koppar som kom från vilken gruva, med mycket stor sannolikhet, och på så vis spåra handelsförbindelser. Detta gör det i fallet med Sydtyrolen uppenbart att det var nordborna själva som hade åkt ner dit och hållit kontroll över brytningen, så att man har fått upp kopparn.
Även på Jylland har Stenlund funnit spår som visar att svenskar kommit dit och haft betydelse för samhället där.
– Genom strontiumanalyser, där man mäter halter i de mänskliga kvarlevor man hittat från denna tid, kan man se att det skedde omflyttningar inom Norden under bronsåldern. Detta är annars svårt att se genom att titta på enbart DNA. De som spenderat sin tid i Danmark har en jämn och låg nivå medan i Sverige är det mycket mer varierande och högre. Man har sett att i de magnifika ekkistebegravningarna, som skedde under äldre bronsåldern och som danskarna är mycket stolta över, har i 25 procent av fallen individerna vistats någon annanstans under sin levnad.
Då kan man nog säga med mycket stor sannolikhet att de kommer från Sverige, och med viss sannolikhet Mälardalen. De som började importerade svärd till Mälardalen blev så att säga utkonkurrerade, Mälardalen låg inte så bra till, så de drog då helt enkelt till Jylland och kanske var det rent av de som startade alltihopa där.
De allra, allra första svärden, de kom faktiskt till Mälardalen. Vi pratar om svärd som är de allra äldsta över huvud taget. Det kanske är två eller tre generationer efter att man började använda svärd i Homeros Illiaden och Odyssén. Allt det som började i Troja. Bara någon generation senare så har vi svärd i Norden, som Bragbysvärdet, som är ett av de tio absolut främsta arkeologiska föremålen vi har.
Danmark dominerar under den äldre bronsåldern med otroligt många svärdsfynd på Jylland, men här menar Magnus Stenlund att forskarna försummat att de allra äldsta fynden, cirka åtta svärd som hittats i östra Mälardalen, är bland de allra äldsta svärden i hela Europa. Den stora koncentrationen av svärd som uppstår i Danmark lite senare, beror bland annat på att man börjat tillverka egna svärd, till skillnad från de allra äldsta som var importerade till Mälardalen. Vilka var det som levde här i Mälardalen och vilket samband hade de ner till östra Medelhavet, frågar han sig?
Jag vill väcka historieintresset. Att få känna sig stolt över att vi har det här ursprunget. Att förstå att man har ett arv som vi förvaltar, från tidigare generationer, som vi ska lämna över till efterföljande.
– Magnus Stenlund
– Med stor sannolikhet fanns det ett folkslag som kallades briger, som levde vid Östersjön någonstans på den skandinaviska halvön i nuvarande Sverige, som senare flyttade ner och bildade Frygien. De är oerhört betydelsefulla i historien. De är en länk ner till östra Medelhavet. De verkar ha haft ett krigarkast av höga militärer med ett nätverk som sträckte sig genom Europa, vilket många furstegravar visar, och de hade skelettgravar samtidigt som brandgravar var det vanliga i Norden.
Frygien var ett konungarike som bildades under 700-talet f.Kr. i dagens Turkiet. Frygerna, också benämnda ”bryger”, var ett indoeuropeiskt folk, och enligt Stenlund möjligen svenskar.
NyT: Vilken roll har myten i historieskrivningen?
– För mig har den oerhört central betydelse. Myten i sig är vår historia. En måhända påhittad berättelse kan vara minst lika central för vår historia som faktiska händelser som är historiska i den meningen att de har hänt i verkligheten. Den berättar om hur människor betraktade sin värld. Många delar av myterna kring våra gudar säger något om hur man såg på verkligheten och har en urindoeuropeisk gemensam nämnare kanske 5 000 år tillbaka i tiden, innan man gick åt olika håll.
Enligt Stenlund bör den äldre runraden ha uppstått ungefär 500 år f.Kr., vilket han berättar om i boken Runkalendern. Där ställer han samman en teori för hur de nordiska gudarna kan ha utvecklats, bytt roller och inbördes rangordning under århundradena. Det är först 1200 år e.Kr. som Eddan skrivs ner, och även om det finns vissa berättelser som är tidigare, som Beowulfkvädet från cirka 700 e.Kr., så är det i så fall över tusen år efter när den första runraden bör ha uppstått.
– Runraden säger mycket mer än man kan tro. Troligen var Oden en dödsdemon som förknippades med dödsriket som sedermera knoppats av till Heimdall, den vite guden, och Loke, då den helsvarte mer djävulslike, medan Oden har drag av båda.
Aboriginerna har myter om gudar som man genom deras beskrivning förstår handlar om vulkaner, men de har inte haft utbrott på 50 000 år. Det är i så fall en otroligt lång tid man har bevarat myten kring vulkanerna, och varför skulle då inte vi kunna bevara liknande dramatiska händelser i vårt folkminne, som är kanske bara en tiondel så långt tid tillbaka, undrar han?
– Det är väl klart att vi har. Om det slår ner en jättelik meteorit på Ösel som motsvarar säkerligen flera tusen Hiroshimabomber, då är det klart att det bevaras i folkminnet, för det får enormt genomslag överallt i närområdet. Om en ö sjunker ner i havet, som Doggerland, när det faktiskt fanns människor som levde på den, så kan vi vara säkra på att det var några som beskådade det och som efteråt betraktade sig som det utvalda folket för de överlevde något alldeles ofattbart, något som verkat ha gett upphov till myten om alverna.
Tittar man jämförelsevis på traderade folksägner från Norge, finns berättelser om mord och liknande från cirka 1600–1800-talet, där det finns möjlighet att jämföra med domsagor. När det gällde de väsentliga delarna med gärningsman och offer så hade myten rätt i nio fall av tio. Även i lokaliseringen hade man rätt i tre fall av fyra. Det menar han är starka bevis för att myten håller även när det inte finns någon som är organiserad, särskilt utvald och professionell för att hålla den här saken i minnet.
– När man pratar om Ynglingakungarna med långa släktled, så handlade det om att de som skulle hålla reda på alla namnen, så kallade tulor, använde metoder där de till exempel sjöng, för det är mycket lättare att minnas en sång än en vanlig text. I dag har vi jämförelsevis människor som kan flera hundra decimaler av pi utantill, för de har tekniker för det.
Att något inte skulle vara sant, bara för att det innehåller vissa fantastiska detaljer, säger han är något som kommer från 1970-talet då man trodde att det enda som är sant är det som är så torrt skrivet att det inte går att komma ihåg fyra ord i följd. Man kunde inte läsa tre sidor i läxa utan att somna – de förstörde ju all historia.
Det var avsiktligt så, man skulle tycka att det var tråkigt. Då var det bra och då var det sant. Men om man som i Beowulf lade in en drake i texten så kommer folk ihåg, det är det som är grejen. Det är inte nödvändigtvis så, det är klart att barn och några andra trodde på det litegrann, det fick de väl göra, men det var med allra största sannolikhet liknelser.
Där finns ett särdrag för just den nordiska skaldekonsten och det sätt man uttrycker sig. I princip allting är dubbeltydigt, och det är meningen. Det finaste de helst vill uppnå, det var dubbla sanningar. Inte att det ena var osant och det andra var sant. Utan båda, helst. Det var verklig skaldekonst, menar han.
– Myten och tolkningen av myten tycker jag är det mest spännande. Det går naturligtvis att gå fel, men det går också att hitta en sanning. Det är jag helt övertygad om och det försöker jag förmedla med så goda bevis som möjligt. Man får använda förnuft och logik, och blir jag trodd eller inte, det är upp till läsaren. Vi har ju alltid haft en historia, så minst en historia är sann. Om man i framtiden hittar till exempel nytt DNA eller något annat som ändrar historien, då böjer jag mig för det, men om det är något som är säkert helt fel så är det att vi inte skulle haft någon historia alls.
NyT: Den teori som låter mest trolig bör betraktas som den riktiga och bevisbördan bör ligga hos den som vill ha en annan historieskrivning – är det inte så man gör i forskningen redan? Eller hur gör historiker idag? Tar de alltid den för svenskar mest negativa tolkningen?
– Jag menar att det finns något slags latituddiskriminering, att man alltid ska ha den inställningen att ”all utveckling kommer söderifrån”, annars blir man utskrattad av de andra forskarna. Allt som säger att något har utvecklats från söder, då är det med stor sannolikhet sant, anser många. Men skulle något ha utvecklats här uppe, och allting tyder på det, då accepterar man inte det.
Att påstå att något skulle ha tillverkats här, till exempel Havorringen, det tog enorm tid innan man kunde komma fram till att den faktiskt gjorde det, och det var inga små bevis som krävdes för det. Slaget vid Tollense år 1250 f.Kr. är ett annat sådant exempel. Det är ett stort slag som ligger i den nordiska bronsålderskulturens utbredning, som vid den tiden omfattade även norra delarna av Tyskland och Polen. Först påstod forskarna att det måste vara folk från sydöstra Europa som slogs där, för det var alldeles för avancerad och modern krigföring. Sedan kom undersökningar som visade att det var i princip bara nordiskt bronsålders-DNA, folk som kom från Skandinavien troligen. Då ändrade man sig raskt till att det måste vara danskt, om det var så långt norrut. ”Vi kan ju inte göra något här i Sverige”, påstod man. Men då kom det en strontiumanalys ovanpå det och vad sade den? Jo, att det i alla fall absolut inte är danskt, för det är alldeles för höga strontiumvärden, värden som däremot rimmar väldigt väl med Sverige. Har det blivit en sanning än? Nej, och det är för att man lider av den här latituddiskrimineringen. Det slaget kan mycket väl ha samband med Hågariket som upprättas ungefär 1100 f.kr i Mälardalen. Man har alltså en grav i Uppland som har mer guld än någon annan grav i Nordeuropa under den här tiden och som indikerar att de i Svealand brutit sig loss från Jylland.
NyT: Vad tror du är mest kontroversiellt i vår historia, vad är etablissemanget mest emot?
– Det är att vara så uttalat nationalistisk. Jag skriver till exempel att ”vi har mer guld, vi har hittat mer guld än danskarna”. Det är så man inte får skriva, fastän det är så.
NyT: Vad är syftet med bokserien En gammal men ny historia om Sverige, vad hoppas du uppnå?
– Jag ville väcka historieintresset, varför det är spännande att få reda på sin bakgrund, vilka svenskarna är och var vi kommer ifrån. Att få känna sig stolt över att vi har det här ursprunget och att inse att man är en kugge i ett väldigt stort maskineri och som är något som faktiskt ger en mening med livet. Att förstå att man har ett arv som vi förvaltar, från tidigare generationer, som vi ska lämna över till efterföljande. När man förstår vilket slit, skicklighet och mod som krävts för att komma hit kanske vi vårdar det lite bättre och tar ansvar för det och nästa generation.
NyT: Avslutningsvis, vad säger du om SVT och deras stora historiesatsning med över 300 ”experter”?
– Jag har mycket lågt ställda förväntningar, att ta in en somalier som förste svensken, det är ett sätt att historieförfalska. Jag tror att de har gjort på det här PK-sättet hela vägen igenom. Vad de vill göra är att visa något som ska ”inkludera alla”, alla som kommit nya till det här landet, och det är inte rätt, det är inte sant. Det är vi som ska vara stolta över det här för det är vårt arv, de kan vara stolta över det som de har kommit ifrån. Det får de gärna vara, alla ska vara stolta över sitt ursprung, men det här är vårt! Vi måste få vara stolta över det som vi har åstadkommit, över våra förfäder.
Köp boken här:
Svärdet och gudarna
